patkobandi.blogg.se

Information om Ungern och egna tankar.

Skatter i natura

Publicerad 2015-02-05 10:13:00 i Allmänt,

Skatter i natura

Efter Andra världskrigets förödande skadeverkningar började Ungerns lantbrukare i hopp om en bättre framtid ta sig an sin del av uppgiften för landets återuppbyggnad. Efter jordfördelningen 1945 fick hundratusentals människor bli nya lantbrukare eller kunde utöka sitt jordbruk. De gamla jordägande lantbrukarna likväl som de nya trodde fast på en säker framtid.

Lagarna som rådde innan vapenskramlet tystnat upphörde dock inte. Bönderna var fortfarande tvungna att först betala den utmätta skatten förrän de fritt kunde rå över det som blivit kvar. Lantbrukens produktion skulle inte bara räcka för den egna befolkningens behov plus ockupationsarméns utan den skulle även utgöra en icke så ringa del för betalningen av de krigsskulder som segrarmakterna utmätte för landets del. Före och strax efter krigsslutet bestämdes böndernas skattekvot i första hand efter det personliga behovet, i andra hand efter såddens behov och själva skatten kom först i tredje hand.

I och med att kommunisterna grep makten i landet började en skoningslös krigföring mot landets lantbrukarfolk. Skatterna ökades till det tredubbla mellan 1948-1953. Betalningssättet ändrades 1952: först skatten, sedan sådden och sist kom behovet för livsuppehället, i fall det nu blev något kvar. Oftast gjorde det inte det. ”Vindstädningarna ” började, och skatteindrivarna kom i sällskap med ÁVH. Folket i byarna levde under skräck.

Partiet tog till alla tänkbara medel att omöjliggöra det traditionella jordbrukarsamhället för att slutligen tvinga bönderna till att överge sin jord. Detta gjordes med två mål i sikte: Sovjetunionens behov, som redan då förberedde sig på ett tredje världskrig; de ockuperade länderna behövde medel för investering i såväl en betydande krigs- som tungindustri. En del av denna investering täcktes av en hart när total utblottning av bönderna. Staten behövde jordbrukets produktion men även arbetskraft till den tunga industrin i uppbyggnad. Det kommunistiska systemet tålde inte heller existensen av något som helst självständigt, självförsörjande samhällsskikt. Att eliminera ett självförsörjande bondesamhälle med egna sedvänjor och ett liv efter egna traditioner var för partiet en absolut nödvändighet för att kunna bygga ut sin maktstruktur, den totala partidiktaturen över hela landet.
De som först drabbades av detta härnadståg var bönder som av makten stämplats som ”kulaker”. Det ryska ordet ”kulak” har ingen ungersk motsvarighet, man brydde sig helt enkelt inte om att översätta ordet. Vem som helst kunde bli kulak, samhällets fiende och därmed fritt rov. Man upprättade listor över kulaker. En sådan lista omfattade i första hand byns mest ansedda bönder. I teorin hade en kulak c:a 25 tunnland mark, men i praktiken var det den lokala partiledningen som utsåg vem som skulle bli eller inte bli kulak. Kulaker drabbades av extra skatter och olika pålagor samt ständig såväl psykisk som fysisk terror. Brigader med en enda uppgift nämligen att klå upp kulaker (kulákverő brigád) for tvärs och kors i landet och höll landsbyggden i ständig rädsla. Partiet använde sig av (gratis)arbetsplikt, tvångsförflyttning från hemmet, konfiskering av egendom och hundratusentals av andra myndighetsåtgärder, tusentals påhittade anklagelser med ty följande åtal inför domstol, långa fängelsestraff och avrättningar för att bryta ner människorna. För ”brott mot samhällsförsörj-ning” enbart dömdes fyrahundratusen bönder. Motståndet var ändå så starkt att maktens drängar ibland släpade tjogvist med bönder vid ett och samma tillfälle, ”upprorsmakare mot folket” till fängelse, många av dem mördades.

Att trehundratusen bönder lämnade sin gård var under sådana omständigheter inte så märkvärdigt. Tio procent av all brukbar jord låg i träde. Bönder som ändå stannade kvar vid plogen orkade producerade allt mindre och mindre. En enorm brist på livsmedel uppstod (ett förut helt okänt fenomen). Krigstidens kupongsystem infördes på nytt och så var man ju tvungen att hitta ”sabotörer”. Alla missräkningar och brister förklarades nämligen i det socialistiska systemet vara orsakad av sabotage. Jakten på syndabockar kom, som sagt, i gång med full fart. Det ena åtalet följde efter det andra och de åtalade bönderna fick tunga fängelsestraff. Makten tutade ut lögnen att ansvaret för bristen på kött låg hos upphandlings-cheferna – de blev förstås hängda. Dödstraff utmättes även för fusk vid spannmålströskning; ”svartslakt” kunde medföra tunga fängelsestraff. Till råga på allt påtvingades ungrarna ”decenniers erfarenhet inom det ledande sovjetiska jordbruket”. Ungrarna skulle lära av det sovjetiska jordbruket som inte längre kunde försörja landets befolkning trots att det en gång i tiden var så produktiv att det blev över så pass att Ryssland (Ukraina) då kallades Europas kornbod. Genom att följa ”de ledande” bestämdes det centralt vad, hur mycket och t.o.m. när det kollektiviserade jordbruket skulle så. Minnesvärt är historien om den ”ungerska bommulen” och det ”ungerska riset” – försöken att odla dessa gick naturligtvis åt skogen.

Partiet planerade att efter att ha lyckats avvecklat det privata jordbruket kulle de ungerska bönderna tvingas in i jordbrukskollektiv lika de sovjetiska kolchoserna. Emellertid p.g.a. de ungerska böndernas motstånd förverkligades partiets dröm inte förrän en bit in på 1960-talet.




Åren under ´50-talet

Publicerad 2015-02-05 10:00:00 i Allmänt,

Åren under femtiotalet

Nazismen blev förjagad från Ungerns territorium under våren 1945, då II. Världskriget tog slut för Ungerns del. Landet låg i ruiner och saknade 10 % av sin befolkning. Den närmast förestående uppgiften ungrarna stod inför var att börja leva på nytt efter att ha överlevt, att på nytt organisera sitt samhälle.
     Två förhärskande och starkt motstridiga krafter dominerade Ungerns politiska fält. Båda två inom regeringen var lika ivriga att bli den bestämmande faktorn i utformandet av landets framtid. Den ena ville bevara landets nationella suveränitet och demokratiska tradition medan den andra hade blickarna mot de europeiska, borgerliga demokratierna. De senare samlades i Oberoende småbrukarpartiet (Független Kisgazda Földmunkás Párt, FKgP) och de första i det Borgerliga Partiet (Polgári párt).
     Emot dessa stod ”Vänsterblocket” (Baloldali Blokk) ledd av det Ungerska Kommunistpartiet (Magyar Kommnista Párt, MKP) som såg landets framtid i ett samhällsystem efter sovjetiskt mönster och helt underställt sovjetunionen.
     Den sovjetiska ockupationsmakten och av denna ledda Allierade Kontrollkommissionen (AK) som allenarådande hade styrt landet tills fredstraktatet var underskrivet tog av självklara anledningar parti för Vänsterblockets föreställningar. Det avgörande flertalet av ungrarna ville emellertid leva i en demokrati. Vid parlamentsvalet 1945 röstade 57 % av valdeltagarna på FKgP, MKP fick endast 17 %. Trots Småbrukarpartiets entydiga valseger gick inte AK med på att tillåta FKgP ensam bilda regering, man var tvungen att ha kommunisterna med. AK krävde t.o.m. att inrikesministeriet som varit den enda myndigheten för landets samtliga väpnade styrkor inklusive den politiska polisen skulle komma helt och hållet under kommunistpartiets inflytande. Med hjälp av sin politiska polis verkade Vänsterblocket med full kraft för att tillskansa sig den totala makten i samhället och använde politiska mord och olika sorters terror på vägen dit. Så småningom fick allt fler lära sig att leva efter det nya livets nya premisser.

När till slut det internationella läget 1947 så medgav praktiserade kommunistpartiet den öppna diktaturen som dagordning. Förhör under tortyr och öppen skrämselpropagandan blev daglig rutin. Eftersom de ändå var rädda att denna metod inte skulle leda till nog snabba resultat intervenerade sovjetmakten. Den 25 februari arresterades i fullt dagsljus Béla Kovács, FKgP:s generalsekreterare, och släpades iväg till GULAG. Strax därpå organiserade MKP en statskupp och tvang landets premiärminister Ferenc Nagy att lämna sin post och parlamentet upplöstes.

I det framskjutna valet 1947 under kommunisternas inrikesminister László Rajk fick MKP inte mer än 22 % av valmanskårens röster trots pågående terror samt utnyttjande av alla tänkbara sätt till valfusk. Det var detta beryktade val som kallades ”valet med de blå biljetterna”. Hundratusentals medborgare fråntogs rösträtten och kollaboratörerna lämnade in 200 000 blå valsedlar. När det nu visat sig att trots detta allt inte räckte till ogiltigförklarades ytterligare 700 000 röster så att Vänsterblocket äntligen kunde bilda regering. I och med detta upphörde parlamentarismen att gälla i Ungern över fyrtio år.

Oppositionspolitikerna vilka ännu var på fri fot tvingades iväg till utlandet eller också satte man dem i fängelse. Genom socialdemokratiska partiets förening med kommunistpartiet bildades det enhetliga Ungerska arbetarpartiet (Magyar Dolgozók Pártja, MDP) vilket också betydde avvecklingen av det ungerska socialdemokratiska partiet. Strax därpå förföljdes forna ledande socialdemokrater eller också satte man dem i fängelse.

Avvecklandet av privat egendom tog sin början. Hela samhället blev förstatligat - industrin, utbildningen, penningsinstitutionerna, kulturen, allt. Statspartiets totala diktatur infördes. Kardinal József Mindszenti, den ungerska katolska kyrkans ärkebiskop, arresterades – naturligtvis på uppdiktade grunder, fängslades och dömdes i en konceptionell, s.k. ”skyltfönster-rättegång” till livstids fängelse. Även detta blev en fingervisning till medborgarna att kommunistpartiet inte tar hänsyn till någon eller något, ingen kan känna sig säker för dem.

Våren 1949 hände det, för första gången i den ungerska parlamentarismens historia, att medborgarna inte hade någon möjlighet att rösta på andra än de som nominerats av kommunistpartiet d.v.s. medlemmar i MDP samt en och annan friåkare utan partimedlemskap (likväl nominerade av MDP). Det bristande intresset hos medborgarna för att rösta påbättrades av 220 000 s.k. folkbildare (népnevelõ). Till deras hjälp ställde också ÁVH upp, ”partiets näve”, statspolisen som var fruktade av alla. Valresultatet blev 96 % till MDP:s fördel.

Det första fria valet sedan dess kunde hållas 1990.

Angela Merkel

Publicerad 2015-02-03 13:41:00 i Allmänt,

Végre! A hazai „liberális” sajtó és európai szövetségesei „találtak” két témát, amivel támadhatják Orbán Viktort Angela Merkel kancellárasszony magyarországi látogatása alkalmán. A svéd „liberális” sajtó szerint (is) a Kancellárasszony grimaszolt a sajtókonferencia alatt. Hogy a Kancellárasszony a kérdésre grimaszolt-e vagy a válaszra, az persze nem derült ki – vagy az, hogy egyáltalán grimaszolt-e. Hogy egy felelősségteljes államfő megengedheti-e magának, hogy a vendéglátó miniszterelnök szavaira grimaszokat vágjon, arról a Kancellárasszonyt kellene megkérdezni. Ám, a fontos – a „liberális” sajtónak – az, hogy látták grimaszolni, tolmácsolva azt úgy, hogy az Orbán Viktornak szólt. A dundorgó lobogóját, micsoda scoop!
      Orbán Viktor második „arculcsapása” a Kancellárasszony által nem volt más, mint hogy a Kancellárasszony feltűnően hosszan időzött a budapesti zsinagógában. Nahát! Most aztán nesze neked Orbán! Persze arról, hogy a zsinagógalátogatás egyik előre jelzett témája (a fontosságról most nem tárgyalunk, felesleges lenne) a németektől egy esetleg elvárható új „jóvátétel” volt, arról egy mukk, egy betű nem sok, de annyi sem fért el a közleményeken. A balliberálisok által vindikált „sajtószabadság”, a támadhatatlan hazudozás egyik eklatáns mártása a Hazugság Tengeréből. Mi Nyugatra rekedt magyarok persze már hozzászoktunk a szemérmetlen torzításokhoz, hazudozásokhoz (ám azért néha csak „felmegy a cukrunk”). A kérdés azonban, hogy hazai honfitársaink véleménye mire alapul: a józanészre vagy a riogatásra. Az „itt a farkas” állandó acsarkodó hangoztatására – holott a „farkas” szinte szériában hozza az egyik ínyenc falatot a másik után a nép közös konyhájára, néha keverve egy-egy keserű muszállyal – vagy jól megfontolt ítélőképességére?
„Ember, küzdj, és bízva bízzál”!

Axplock

Publicerad 2015-01-11 05:56:02 i Allmänt,

Brókai Gábor | [email protected]

PATRIOTEN McCAIN

[…] förenta staterna fungerar på ett helt annat sätt än Ungern. Natioens försvar – det må röra nationell säkerhet eller ekonomisk politik – ventileras inte på den gemena politiska diskussionens arena. Vemsom som än till äventyrs bara så mycket som kristiskt nudddar dessa frågor – som den ungerske statsminister har gjort i mycket milda former – fär räknamed sama (omilda – PB) behandling av såväl republikaner som demokrater.

[…] (Orbán) blev enligt Washinton antisemitisk efrter att Ungern hade valt Gripen framför det ivrigt marknadsförda, begagnade F-16.

Och (Orbán) blev neofascistisk dikatator […] under Obama-administrationen eftersom Ungern, likt Tyskland, gjorde egen särförhandling med Rysland angående Ungerns energipolitik.

Formeln är löjligt enkel: Den som inte är med oss är emot oss, punkt slut!

Politiken om de egna, natioella intressen i Ungern har i dag ingen gemensam plattform för de parlamentariska parterna. Det är inte höger och vänster som konfronteras. Det är globaliseringens handgångna mäm/kvinnor som kämpar mot patrioter, mot dem som tror mera på framgång genom gemensamma strävanden än marknadens eleganta amasoners locktoner.

De nationella intressens försvarare i mellanstora och mindre länders parlament är helt beroende av omfattande parlamentariskt stöd för att framgångsrikt kunna föra förhandlingar vilka mynnar ut i ömsesidiga fördelar.

Det är inte alls sant att McCain är en vilsegången dumbum, såsom det här och där vindikerats. Saken är bara den att han pratar dumheter. Den republikanska senatorn är en äkta patriot. Oförvitlig försvarare avamerikanska intressen. Vi skulle gärna kunna ha honom som förebild – om han bara ville erkänna även andras patriotism.

Översättarens reflektioner:
Fredagsdemonstrarionerna är endast ägnade lögnspridarnas uppvigling av mindre betänksamma medborgare (sällan över 15000 människor, s.k. ”civila orgaisationer”, som även en mindre oppositionsparti varsomhelst lätt kan mobilisera). Av diverse vänsterliberaler/socialister organiserade demonstrationernas enda syfte: Att förhindra framväxten av en nyktert tänkande opposition med landets väl framför ögonen. Till en sådan opposition är varken de tillkortakomna pratmakana (SZDSZ:s rudiment) eller den forna partistatens arvtagare har några som helst moraliska resurser.

Skall showen fortsätta?

Publicerad 2015-01-06 22:53:00 i Allmänt,

Brókai Gábor l[email protected]

 

Skall showen fortsätta?

 

Striden, som förts i medier och från diverse talarstolar, om huruvida den nya ekonomiska politiken skall lyckas med att dra landet ur den malström som skapats av den förra, vänsterliberala administrationen, är avgjord. Förefintliga makroparametrar odiskutabelt vederlägger teorierna i den ekonomiska katastrof libretto författat av dem som i tid och otid åberopat libretton som grund vid allehanda angrepp på den av Orbán ledda regeringen. BNP ökar, inflationen, sysselsättningen och statsskulden styr åt rätt riktning. Den förutspådda kraschen uteblev trots att hos de Rättrogna förståsigpåare mer än väl syntes ett uttalat behov av att den borde inträffa.

Fallgropen är inte så djup som den var för fyra år sedan även om för de perspektivlösa är den fortfarande mycket djup. Ungern och dess medborgare kunde hålla sig flytande endast genom betungande lån ända tills krisen de facto konfronterade människorna med systemets ohållbarhet. Tusentals miljarder försvann genom gapen i marginalerna ur det gemensamma till banker och off-shore investeringar eller helt enkelt genom urusel administration av privatiseringarnas avtal. Detta kunde ske därför att marknaden hade helt fria händer medan den höll gravöl över staten. Tidigare regeringar reste olika paravent som insynsskydd över lurendrejerier som t.ex. konstruktion av obligatorisk privatförsäkring för Öst- och Centraleuropa – uttänkt och och iscensatt av marknadskrafterna; ett skojeri som skräddarsytts för att lagligen överföra hundratals miljarder till privata bankkassor med samtidig ökande inkomster för kassornas administratörer och för kreditinstituten koordinerandes det så att de senare skulle få in medel att lappa över konstgjorda deficit i de statliga försäkringskassorna. Systemet liknade det när någon som vill hjälpa sin moder i nöd genom att låna men sparar samtidigt för sin egen ålderdom på ett bankkonto allt detta medan kontot hela tiden ger mindre avkastning medan lånekostnaden ökar... Vad var detta bra för när systemet betydde dryga kostnader för skattebetalarna? Vem gynnades av den höga styrräntan som av centralbankernas f d ledare försvarades till sista blodsdroppen? Hundratals miljarder fördes ut ur landet som hade väl behövts t ex för minskning av statsskulden och andra angelägna finansieringar. Ändå var det inte någon som varnade ylande om tjuvar. I detta sammanhang nöjer jag mig med att endast nämna skandalen kring affä-ren med lån i främmande valutor.

Det som hade varit duger blott för jämförelse med det som är. Om vi gör så kan vi konstatera att ett större antal penningpumpar utåt äntligen har strypts. Fördelning av den gemensamma skattebördan har blivit mera balanserad. Hur hade vi annars kunnat kravla oss ur den alltmer ökande lånespiralen? Hur hade vi kunnat hålla budgetdeficiten under vad som EU förväntat av oss, en deficit som före 2010 inte en enda gång låg på den föreskrivna nivån?

Nedförsbacken har tagit slut, vad mera, landet stävar nu uppåt igen. Om vi tappar fokus på helheten och riktar det mot detaljer ser vi dock en hel del olustiga, irriterande företeelser. Politikernas ökande förmögenhet som trotsar matematiken, skryt med viftande av lyxvaror, onödiga herrskapsfasoner – allt detta skadar systemets trovärdighet, ökar fanflykt från partier och hjälper motståndarnas återhämtning. 

Nomenklaturen från det förgångna håller ihop med profitörer som långhalm och ler för att med leken ”tjuven är här” minska uppmärksamheten för sitt eget tjuveri. Klubbens medlemmar svärtar ner allt och alla som är emot dem, men det skulle vara fel ändå att kasta skulden enbart på den.

Diskussionen ”staten korrupt och marknaden är god eller att ”marknaden är gränslöst hagalen medan staten är god” började för sex år sedan i och med den ekonomiska krisens utbrott. Grunden till ordväxlingen beror dels på att teorin ”antingen eller” i grunden är falsk och dels på att styrkeförhållandet mellan makthavarna och de tillkortakommna är allt annat än jämbördigt, såsom det vore önskvärt.

Huruvida denna kamp fortbestår och skall tjäna det allmänna eller om marknaden – genom att okontrollerat utnyttja svagheter – skall åter driva oss i sin fålla beror helt på dem som i dag styr landet. Får marknaden okontrollerad makt hamnar landet åter i fritt fall, vi blir åskådare på nytt till serier av illusionsnummer, möjligen med annorlunda, uppgraderat innehåll.

 

Översatt från Heti Válasz 2014.12.04 av Andor Nyers

 

Ö

Översättare

 

The hare and the red foxes

Publicerad 2014-11-01 22:45:00 i Allmänt,

One day the hare hopped happily around in the woods. He had heard before about two punk-like red foxes that always wanted cigarettes of which was less than themselves and he put therefore a pack of cigarettes in his pocket. And indeed he met them suddenly in a clearing.
- Do you hear hare, up with the cigarettes otherwise …!
- Of course gentlemen, please, here you are!
The foxes looked at each other questioningly but soon they found themselves and one said victoriously:
- Look, he offers cigarettes without filters! Then they beat the hare qiute throughly.
The next day, remembering of yesterday's adventures, the hare now had cigarettes in his pocket with and without filters. When the red foxes jumped out of a bush, it seemed to him that he was well prepared. And indeed, the red foxes asked for cigarettes again.
- Of course gentlemen, shall it be with or without filter?
The red foxes were looking at each other displeasedly, but the more nimble of them said:
- Look, he has no cap on his head! Then they beat the hare real decently again.

This small, somewhat abbreviated fable is just made to illustrate the drive on Orbán, and on his administration, going on eversince his landslide victory in the 2010 election. All this may, hopefully, result in the next election, that he will gain even greater.

Sedelärande fabel och verkligheten

Publicerad 2014-10-28 23:42:00 i Allmänt,

Haren skuttade glatt omkring i skogen en dag. Han hade hört förut om två slyngelaktiga bråkstakar till rödrävar som alltid ville ha cigaretter av de som var mindre än de själva och hade därför med sig ett paket. Och mycket riktigt mötte han dem plötsligt i en glänta.
- Hör du haren, fram med cigaretter annars så…!
- Javisst, kära rödrävar, var så god!
Rävarna tittade på varandra frågande, men snart fann de sig och den ena sa segervisst:
- Titta, han bjuder på cigaretter utan filter! Därefter klådde de upp haren med besked.
Nästa dag, vis av gårdagens äventyr, tog haren med sig cigaretter både med och utan filter. När rödrävarna hoppade fram ur en buske syntes det på honom att han var säker på sin sak. Rävarna frågade mycket riktigt på nytt efter cigaretter.
- Javisst, mina herrar, skall det vara med eller utan filter?
Rödrävarna tittade på varandra misslynt, men den kvickare fann sig snart och sa:
- Titta, han har ingen mössa på sig! Därefter klådde de upp haren riktigt ordentligt på nytt.

Denna lilla, något förkortade fabel är som gjort för att illustrera drevet på Viktor Orbán. Fabeln slutar naturligtvis med att rödrävarna åker dit med buller och bång, haren hade nämligen efter flera omgångar björnen med sig. Ungefär på liknande sätt kommer det att gå med de så kallade liberaldemokrater som sedan Orbáns jordskredsseger vid valet 2010 jämt och samt molesterar honom och regeringen han leder. Viktor Orbán är förvisso inte någon hare, och han har inte någon björn med sig heller men väl den ungerska väljarkårens två tredjedelar. Vid nästa val skall han med till visshet gränsande sannolikhet ha ännu fler bakom sig. De som vill få undan honom är lika elaka och dumma som fabelns rödrävar.

Inreseförbud til USA för ungrare

Publicerad 2014-10-26 23:32:00 i Allmänt,

USA urfärdade inreseförbud för sex ännu inte namngivna ungrare vilka misstänks för korruption. Förbudet motiverades med att "civila organisationer i bl.a. Ungern" anklade ungrare inklusive ungerska regeringsmedlemmar för korruption. Den amerikanska myndigheten som utfärdade förbudet har ännu inte namngivit de misstänkta personerna, inte heller angav namnet på de "civila organisationer" som gjorde anmälan. Än så länge kan man därför bara spekulera i vilka "civila" organisationer som kan komma i fråga. Att "civila" organisationer i Ungern var medhjälpare åt medlemmar i EP:s vänsterkant - och med till visshet gränsande sannolikhet även svenska medlemmar i EP - i att ur luften gripna anklagelser misskreditera Ungerns regering är numera väl känt. EP:s vänsterfalang tycks utan minsta tvekan praktisera mottot att ständigt upprepade lögner blir så småningom sanningar. Så trodde även kommunister, fascister och nazister en gång i tiden och så gör deras arvtagare än i dag. USA:s förvaltning, om någon, borde väl känna till denna taktik.
     Nu tror jag för all del inte att nämnda inreseförbud alls överensstämmer med den med rätta berömvärda Amerikanska Konstitutionens anda. Att vissa officiella myndigheters medlemmar i den amerikanska förvaltningen kan fås till att låna sin maktutövning till vissa ännu så länge icke identifierbara organisationer äger däremot en icke så liten sannolikhet. Sådant hade förekommit förr - med förvisso ty följande avslöjanden. Varör tiger Vita Huset med namnen annars?
     Nedan stående artikel, hämtad från ströblad i Terrorns Hus i Budapest,låter mig ana ett och annat. Må jag, vid Gud, ha fullkonligt fel i detta!
 
 
Uniformsbytet

Pilkorsarpartiet blev parlamentets näst största parti vid riksdagsvalet 1939; medlemsantalet uppgick till mer än trehundra tusen. Det ungerska nationalsocialistiska partiet stöddes av en miljon röster inom valmanskåren; var tredje väljare inom Budapests arbetardistrikt har röstat på dem.

Kommunistpartiet som gick under jord efter kuppen 1919 räknade några hundra personer i sina led. Under tiden för II. Världskriget kunde kommunisterna räkna med högst några dussin aktivister. När kommunistpartiets började organiseras i Röda Arméns spår strävade man först och främst för allt att öka partiets medlemsantal. Alltefter kommunistpartiet meddetsamma efter krigsslutet tillskansat sig makten över såväl inrikes- som militärmyndigheterna fick de också tag i pilkorsarpartiets medlemslistor. Därpå blev det en formlig massflykt av pilkorsare till kommunistpartiet. Till och med Rákosi själv medgav att kommunispartiet visst hade medlemmar som förut hade blivit smittade av motrevoltens (1919) samt av fascismens opium. De ”lilla pilkorsare” som blev upptagna i kommunistpartiet fick deklarera sina antecedentia: när hade de anslutit de sig till pilkorsarna samt hur länge de varit partimedlemmar; att de betraktar sitt medlemskap hos pilkorsarna som ett beklagligt fel som de nu önskar att gottgöra. Dessa deklarationer var utan tvekan ett viktigt dokument i kommunisternas händer för utpressning och för att skrämma deklaranten till lydnad. Längre fram försökte kommunistpartiet bli av med dessa element. 

                                                                                                          Terrorns hus i Budapest
 
 

Egy vénember elengedi gondolatait...

Publicerad 2014-10-07 23:10:00 i Allmänt,

Egy vénember elengedi gondolatait „Ford”-ékról.

Hajh, beh rég volt az, amikor Svédhonban a sajtó valóban szabad volt, önérzetes munkatársakkal, akik az ötvenes években tudósítottak, rovatoztak. Intelligens, izgalmas és felvilágosító viták kényeztették el majd minden nap az érdeklődő olvasót úgy belföldi, mint külföldi témakörökben. De a legfontosabb és valóban becsülendő az akkori zsurnalisztikában, legalábbis az ország egészét vagy a nagyobb részeket fedő komolyabb sajtóprodukciókban, az akkor még uralkodó, általános érvényességű szállóige valósága volt: Egy svéd inkább leharapja a nyelvét, minthogy valótlanságot mondjon vagy írjon. Néhány, fehérholló számban menő, mai itt-ott és néha-néha „megszólaló” kivételével e tét érvényessége már vagy negyven éve szinte teljesen megszűnt. A régi, „nyelv-leharapó” zsurnaliszta-gárda manapság már vagy alulról szagolja az ibolyát vagy a hamut is mamunak mondja.

     Az Angol hidegvérrel gyakorolt, szemrebbenés nélküli hazudozás a hetvenes évek elején jött igazán divatba, amikor a közismert majd láb alól eltett P. miniszterelnök úr által megreformált MINDEN szabadjára engedte a CÉL érdekében körömszakadtáig harcolni hajlandó media-gerilláit (egyáltalán nem állítom azt, hogy az angolok szemrebbenés nélkül hazudnak).

     Az Újságíró Főiskola élére állított professzor J. I. által illetve az ő szellemében kikeltett (ld. A. Huxley: Szép Új Világ) újságírógárda szinte valamennyi tagja pipacsvörös lenne a zavartól, ha vitatható kérdésekben a valóságot mondaná, vagy amellett állna ki, főleg ha az az ÉRDEK által megfogalmazott céllal ellentétben áll. És, ami homályos és emiatt jóformán kezelhetetlen, az nem maga a CÉL, az tisztán látható minden normális adottságú ember előtt: az állampolgár lába alól kihúzni a szőnyeget majd feltételekhez kötni az eltaknyolást megakadályozó megkapaszkodási lehetőséget, hanem az, hogy biztosan csak az ÉRDEK fullajtárjait, azok a CÉL elérésének érdekében kiadott munkálkodásait tudjuk azonosítani. Az ÉRDEK, melyre nem tudunk, még, ujjal rámutatni, nem annyira személy, mint elképzelhetően inkább egy ÉRDEKCSOPORT lehet, mely mesterien álcázza magát. Az álca, a takaró aztán lehet bármi, még merőben ellentétes fogalmak is, mert a fullajtárok az ÉRDEK által definiált CÉL szerint „értelmezik” a fogalmakat, a manapság általuk teljesen uralt (megbízásból) sajtóban és a legtöbb médiában (állításaikat kritizáló írásokat egyszerűen nem közölnek le mondván, az „nem aktuális”, vagy valami ehhez hasonló marhaság.). Ilyen fogalom lehet pl. az egyenlőség, a demokrácia, a szabadság, az emberi jog, a feminizmus és még vagy egy tucat különböző -izmus. A hetvenötön túli vének, merem állítani, valamennyien, vagy legalábbis túlnyomó többségükben pontosan tudják, hányféle képen lehet ezeket a fogalmakat „megmagyarázni”. Nem mellveregetés az, amikor mondjuk: mi tudjuk! A rázós kérdés az, hogy mi, akik tudjuk, vagy azok, akiket mi neveltünk tudják-e továbbadni ezt a tudást. Legyünk derűlátók, higgyünk abban, hogy IGEN!

     Engedtessék meg, hogy megemlítsek néhány, idevágó nem is olyan régen lejátszódott eseményt.

     № 1. A kommunistaérzelmű Tavaresgyerek jelentése az EP-nek Magyarországról. Egy mákszem nem sok, de annyi igazságot sem tartalmazott. Magyar posztkommunisták által sebtében összehordott, szemtelen hazugság, „ától – zettig”, amit az EP baloldala, nemcsak hogy megtapsolt, hanem szavazással jóvá is hagyott. Ez önmagában nem is olyan furcsa tünemény, a baloldal mindig is hazudott és üvöltött, akár többségben volt akár nem.

     № 2. Egy magát a demokráciának elkötelezett ország (bizony!) Közszolgálati tévéje egy kizárólagosan hazugságokra alapozott programot sugárzott Magyarországról. Tette mindezt Magyarország egyik nemzeti ünnepe esélyén.  A programvezető szerint ez nem készakarva lett úgy, a dolog csak úgy sikeredett („det bara slumpade sig så”). Csúcspofátlanság, de pont ezt a feladatot kapta. Szemrebbenés nélkül tette.

     № 3. Nem is olyan régen egy ÉRDEKCSOPORT-fullajtár javasolta az EU-nak, hogy az Unió büntesse meg Magyarországot, mert a magyar kormányzat nem hajlandó szolgamódra követni az EU liberálisai által fémjelzett utat a liberális boldogság felé illetve azt a liberális boldogságot mely mára  már tisztán áthatóan kirongyosodott, s melyet a fentebb említett fullajtár hazájában most eszeveszetten próbálnak foltozgatni az újonnan hatalomra kerültek.

     № 4. A Navracsics urat kihallgató bizottság elnöke azzal vezette be a kihallgatást, hogy „tekintettel a belülről valamint kívülről elhangzott Magyarország elleni kritikák értelmében a bizottság néhány kérdést óhajt tisztázni N. úrral”. Habár az elnök asszony bevezetője bőven túlhaladt a nevetségesség határán a leg gyalázatosabb az volt, hogy egy magát „függetlennek” valló (bru-ha-ha) EP-i képviselő megkérdezte N. urat, hogy kőtelező olvasmánnyá óhajtja-e tenni az agybeteg Dolfi „Mein Kampf”-ját. Ám, ami még ennél is gyalázatosabb volt, az az, hogy az elnök asszony nem utasította rendre azt németül felszólaló kötözni való bolondot.

     Eme utolsó példával egy keveset külön foglalkozva felmerült bennem néhány kérdés, de csak egyet említek.

     Ugyan mit szólna egy civilizált ország civilizált parlament elnöke, legyen, mondjuk éppen Svédhonban, ha egy „független” parlamenti képviselő (jelen pillanatban ilyen nincs, szedjük elő hát a kiutált Svéd Demokratákat) megkérdezné pl. az újonnan kinevezett egészségügyi minisztert, hogy szándékában áll-e újranyitni a Fajbiológiai Intézetet melynek eszmei öröksége alapján még a hetvenes években is tucatjával heréltek, sterilizáltak a „fajrontó” svéd állampolgárokat.

     Persze azonnali kiebrudalásról nem lenne szó (képviselői védelem), de hogy kikapná a magáét, méghozzá cudar alaposan, az sicher!  De egy ilyen szemen szedett baromság a svéd parlamentben természetesen elképzelhetetlen, mondjanak bárki(k)ről bármit is. 

                      A fámához tartozik, hogy az ÉRDEK liberális (mindenkinek mindenben szabadságot akaró/ígérő) fullajtárjai illetve médiái hazudozásaiknak semmi nemű, formájú megválaszolását nem hajlandók leközölni, jöjjön az a megsértett nép egy volt miniszterétől vagy jelenlegi Nagykövetségétől.  – Ennyit a manapság hőzöngő liberális demokráciáról.                      Summa summarum: Magyarország valamint a magyar kormány szinte szüntelen szapulása nem Európának szól – meg van annak a maga baja –, hanem a magyaroknak, megfélemlítésül (keverve alapos irigységgel a kétharmad miatt – a liberálisok dőre álma). Ezért, kedves honfitársaim, ne rezeljetek be, írásom csak Európa rosszabbik feléről szól. A leges legtöbbje drukkol nektek, követi példás előre meneteleiteket, munkátok, összefogástok eredményességét. Izéljetek – gondolatban – a lefetyelők markába, mikor netalán nem találnátok értelmesebb elfoglaltságot.

A napernyő

Publicerad 2014-09-15 15:41:00 i Allmänt,

A napernyő

Párom felhívta figyelmemet arra, hogy a napernyőt fel kellene szerelni a középső balkon asztala fölé, mivelhogy úgy látszik, végre tartósan betört a nyár. 2014. július 17-ét írunk. Mit csinál ilyenkor az erősebbnek vélt fél?
Hát először is azt mondja, hogy:
Persze drágám! azonnal, hol az a fránya napernyő? ha jól emlékszem (egyáltalán nem emlékszik) ősszel Te raktad el.
     Mmm, azt hiszem, tudom, hol van, mindjárt hozom, válaszolt párocskám végtelenségbe merülő tekintettel.
A halkan kiejtett szavakat, comme d’abhitude, tett követte s alig telt el, mondjuk öt perc, párom diadalmas mosollyal jelent meg egy napszítta, fakó-kék napernyővel.
      Nna, dünnyögtem magamban, nézzük csak, mi hány méter? Ácsi, ácsi! Hogy is volt ez a szerkentyű tavaly fölszerelve? A talapzaton kívül…, talán nem a korláthoz volt valahogy erősítve, stabilizálva? hm, hm, ha jól emlékszem (egyáltalán nem emlékszik) slangszorítóval. De hát, hol van a slangszorító?
      Egy megfelelő slangszorító felkutatása, a bejárat melletti szerszámos bódéban (a valóságban irdatlanul kupis lomtár), valamint a középső szint klotyójában lévő mindenes-szekrényben és a szerszámosládákban egy jó fél órát vett igénybe. Találtam egy kb. 20 centiméteres, rozsdamentes slangszorítót, de arra kellett volna egy megfelelő lukat fúrni, hogy egy csavarral fel tudjam erősíteni a balkonkorlát felső, vastag gerendájára. A rozsdamentes fémek általában keményebbek, mint a közönséges vas. Tehát kellett egy olyan fúró, amivel át tudom fúrni azt a fránya, rozsdamentes pántot. Kihoztam a barkácsoló satupadomat, rögzítettem a pántot s előkészítettem a fúrógépet. Ezek után nekiálltam átkutatni minden hihetőleg vasfúrót tartalmazó zugot, de vasfúróimnak nyoma sem volt. Ezzel is elment egy jó fél óra mire rájöttem, hogy vasfúró készletemet tavaly nyáron kölcsönbe adtam Bencének…
      A túrót (most emlékszik, részben): a talapzatból följövet a napernyő az asztal széléhez volt erősítve valamilyen módon! Nézzük, mi van lenti bódéban, ahol többnyire kerti szerszámok és megannyi mindenféleség van elraktározva.
      Megnéztem.
      A kedves olvasó most képzeljen el kb. négy üres oldalt, illetve négyoldalnyi szöveget, melynek papírra vetését illemtudatom tiltja.
      Ott feküdt „a” napernyő, teljes hosszában, ott a bódé kellős közepén! Hogy Kristinám hogyan tudta azt oda berakni…, ugyanis, azt a bódéból kiszedni… Ki kell rámolni az ajtó felőli végéből mindent, állapítottam meg – higgadtságomat valamelyest sikerült visszanyernem. Egy karóvastagságú borókafenyő dorong került elsőnek kilakoltatásra – rajta egy darázsfészekkel – a fészket a bódé homályában a nem vettem észre, de szinte rögtön, miután a dorongot kidobtam a gyepre. A darazsak nem vették a lapot, egyáltalán nem tetszet nekik a kilakoltatás, még kevésbé annak meglehetősen durva módja. A fészek kettétört s belőle egy darázsfelhő kezdett összegyűlni keresvén a tettest, aki (gondolom) több heti munkájukat tette tönkre. Az erős zümmögésük nyilvánvalóvá tette, hogy irdatlan dühösek lehettek. Tökéletesen megértettem őket. Erőfölényük felől nem volt semmi kétségem. Stratégiai visszavonulást rendeztem s az ajtót gondosan behúztam magam mögött. Tudtam, egy másik lomtárban van egy Radar spray. Szerencsémre most csak néhány perces keresés kellett ahhoz, hogy megtaláljam. Visszamentem, majd az ablakon át kellő felderítés után óvatosan kinyitottam az ajtót. A darázsfelhő a kettétört fészek körül keringett szédítő sebességgel. 
     Néhány másodpercig némán figyeltem őket: hihetetlen pontossággal navigáltak, egyikük sem ütközött össze a másikkal. Micsoda bravúr! És én most, pár perc alatt, ezeket a lényegében teljes joggal feldühödött, szupernavigáló élőlényeket el fogom pusztítani. Hát most mondja valaki, hogy van igazság e világon! Hazugság az egész! Ráadásul, ezeknek az úgy lelketlen, mint ostoba ínszektáknak fogalmuk sincs a modern harcászathoz! A fészek már úgyis menthetetlen, akárcsak a bennük ápolt darázsfiókák: nézve helyzetükre a sündisznó-állás egy megbocsáthatatlan stratégiai baki. Rajokba oszolni, bekeríteni az ellenséget és úgy megszurkálni, hogy belepusztuljon. Nem, ők mind sűrűbben és sűrűbben tömörültek a szétrombolt fészek körül.
      A támadás kb. két méterről érte őket. A két-három másodperces „permetezés” totális telitalálat volt. Vagy nyolcvan százaléka alig egy-két másodperc múlva kalimpálva hullt le a gyepre, míg a túlélők, már amennyire erejükben voltak ahelyett, hogy bőrüket mentve eliszkoltak volna, ellentámadásba indultak. Szédítő sebességük most inkább lihegő kitörésnek tűnt, szinte szégyelltem magam, amikor egyenként permeteztem őket le. De egy hős mártír csak átszenvedte magát a Radar zárótűzén és a magasból – akár csak egy Stuka – lebukott és alaposan megszúrt bal mellbimbóm alatt. Kábult állapotában mellbimbómat egyik szememnek nézhette. Felemeltem a Radar sprayt, de nem permeteztem utána. Két méteres menekülés után ő is társai közé hullott a gyepre. Gloria victis!
      Azért volt köztük néhány intelligens példány, nem sok, talán öt-hat, akik belátva, hogy minden veszve, kereket oldottak.
                                                                                *
A bódéból Kristina evickélte ki „a” napernyőt, rajta volt minden herkentyű, ami csak kellett ahhoz, hogy szakszerűen rendeltetési helyére kerülhessen.
      Bal mellbimbóm alatt még másnap is tenyérnyi, enyhén sajgó folt kényelmetlenkedett. Dacára a „Stukásnak”, a darazsakra nem haragszom. Tették, amit darázsságuk megkövetelt tőlük (bár mi, a teremtés koronái is ezt tennénk, ha nem is mindig, de legalább majdnem…). Ám a következőkben azért jobban fogok figyelni, ha valami dolgom akad majd a lenti bódéban.

Om Zigenare

Publicerad 2014-09-13 16:19:00 i Allmänt,

Föreläsning 1957 av etnografen, sedermera Prof. em. Bertalan Andrásfalvy (fd Ecklesiastikminister i Ungerns första demokratiskt valda regering).

Vem känner inte till zigenare? De är en del av staden numera och det är inte någon som tycker att det är något som helst märkvärdigt med det. Deras närvaro är lika naturlig som gatornas knappt märkbara lutning, tegelmurens slitna yta längs länsresidensens trädgård eller treenighetens obelisk på Béla torget i Szekszárd. Hur många gånger har vi inte sett zigenarkvinnor i brokiga, sjabbiga kläder bärande på knyten av tyg och med sin halvnakna barnaskara tåga skränande genom boulevarden; brunhyade män, alltid i högljudda och med yviga gester diskuterande passera oss med lätta steg. Och den gamla, blinda Tereza med tusende rynkor i ansiktet. Hon ledsagas tillgivet av en gosse, på knappt tre-fyra år, och som berättar på zigenska om allt den märkvärdiga staden bjuder på just för dagen medan en och annan förbipasserande lägger en peng i hennes kupade, darrande näve. Eller farbror János, den gamle musikanten med maläten pälsmössa och med sin fiol under armen. Fiolens strängar blev med tiden allt tunnare och brustit till slut; under oräkneliga mils vandringar från marknad till marknad brast även sångrösten – för gott. Vi har vant oss vid att bortom järnvägsstationen finner man zigenarnas kåkstad, lortiga barn och vackra zigenarflickor på samma sätt som vi vant oss vid att jorden är rund. Vid bröllop var de zigenarna som spelade för raskt dansande fötter och i krogarna eller matsalarna spelade de ungrarnas sånger. Och vad vet vi egentligen om dem? I bästa fall inte mycket mer än så, eller också bara fördomar, överdrifter utan urskillning; under generationer ingrodda, hopfantiserade skrock. Såväl centrala som lokala myndigheter har en hel del skuld i orättvisa generaliseringar. Jag finner det onödigt att just här ta upp de sätt varmed samhället förhåller sig gentemot zigenarna och tänker därför inte heller bestrida villfarelserna i denna fråga. Det finns inte någon svårare kamp än den mot fördomar. Den som vill komma sanningen nära i ”zigenarfrågan” skall ta mod till sig att lära känna dem, prata med dem inför ”världens ögon”. Var och en som gör det skall med all säkerhet komma på andra tankar och skall förstå mer än någonsin förut. Det är just en sådan förståelse som är lika värdefull som nödvändig.
      Zigenarna kan ses som den sista våg av den folkvandring som nådde Europa. De når Ungerns gränser kring 1414 och får tillstånd till invandring samt skydds- och fribrev av kung Zsigmond (Sigismund av Luxemburg). Kungens skyddsbrev gör att de tas väl emot i länder såväl i Väst som i Norr. Tillsammans med de i stort antal invandrande, jordlösa rumänska herdar och judar räknas de i Ungern som ”kungens tjänare” och som sådana får särskilda rättigheter. Storgodsägare måste inhämta kungligt tillstånd för att låta dem bosätta sig inom godsets domäner. Kung Mátyás utfärdar stränga varningar till zigenarhövdingarna i Transsylvanien för att de inte skall molestera de zigenska vapensmederna vilka slog sig ner i utkanten av Brassó (Brasow). Ulászló den II ger liknande fribrev till Tamás Polgár, befälhavare över en zigenarkoloni med tjugofem tältar, att ingen må hindra kolonins fria rörlighet eftersom de tillverkar vapen till biskop Zsigmond i Pécs. Man har antecknat att man hade tvingat zigenare att för ”Bondekungen”, György Dózsa, tillverka en järntron, krona och andra regalier som sedan upphettades till glödning tillsammans med Bondekungen i. Detta hände i Temesvár där segrarna över bondeupproret höll denna sorgliga fest. Zigenarna kom således som murare och som smeder till Karpaterna och inte med fioler under armen som många romantiker tror. Den som nogsamt undersöker de ungerska zigenarnas yrkesmönster kan tydligt se att musicerande zigenare, som helt förtjänar sitt uppehälle genom musicerande, är kraftigt underrepresenterade och finner också att än i dag finns det ganska gott om zigenare som förtjänar sitt levebröd som spiksmeder, kittel- och kitelspismakare, kolompár (se längre ner, övers. anm.) och husgeråds- samt verktygslipare. I Szekszárd ser man ofta diverse burmakare av metalltråd och kittelreparatörer; bland i god ordning uppställda försäljarna av bl.a. kittelställ ser man ofta även ”pannsmeder”.
      Under vissa tider inrättades ett kungligt ämbete, ”Övervajda”, som innehades av någon medlem av landets adelsfamiljer. Denna övervajda hade överhöghet över alla zigenare inom landets gränser. Senare uppdelades detta ämbete regionsvis för: Transsylvanien, områdena väster resp. öster om floden Donau, området öster om floden Tisza och för Ungerns norra del. Arkivmaterial från 1600-talet visar att Gáspár Nagy och Ferenc Balatfi, båda övervajda i Transsylvanien, behandlar sina zigenska undersåtar som livegna och säljer dem till adelsmannen Zuchaky. Övervajdaämbetet förlänas för sista gång av György Rákóczi den I till Péter Vallon i Transsylvanien, där ständerna strax därefter avskaffar ämbetet p.g.a. allehanda missbruk av detsamma som motivering. Under kriget mot turkarna har bägge sidor stort behov av skickliga vapensmeder. En och annan grupp av zigenare deltar i turkisk-tatariskt rövartåg in till Ungern; ryktet om detta sprids och ger upphov till skoningslösa förföljelser av zigenarna, men trots det kan de vandra vitt i kring i de ödelagda delarna av landet. Under uppkommen osämja i Transsylvanien, med benägen uppmuntran av Habsburg-huset, tjänstgjorde zigenarna villigt som uppfinnings- och resultatrika förhörsledare samt bödlar. Även samvetslösa stormän som förde privata krig mot varandra gärna anställde zigenare, mot riklig betalning för liknande sysselsättningar. Så småningom uppträder zigenarna som berömda barder, fiol- och flöjtspelare. I Transsylvanien hör man om furstehusens och adelskapets musicerande zigenare. Vid tiden strax före tragedin vid Mohács 1525 är de musicerande zigenarna väl utspridda över landet. Under riksmötet i Hatvan roar sig ständerna till zigenarmusik. Zigenarna visade sin skicklighet även som dansare, viga och snabbfotade. I greve Miklós Bethlens tidlösa memoarer kan man läsa om hur greven gömde sig i en lada tillsammans med en zigensk dansmästare i akt och mening att lära sig invecklade ungerska danssteg. Intill denna dag som är kan man finna otaliga, framför allt väster om Tisza och i Transsylvanien, berömda dansare bland zigenare. Deras danser är gamla – i dag redan delvis glömda – ungerska danser som verbunk (dans vid fester för värvning till hären), legényes (ungkarlsdanser), herdedanser och rester av tidigare vapendanser som de blandar med sina egna, naturgivna temperament och rörelsesätt: de dansar ungerska danser zigenskt; de spelar ungersk musik färgad av zigensk egenart. Ferenc Liszts påstående att den ungerska musiken var zigensk är felaktig. Vad zigenaren gjorde var att han spelade den musik som passade ungraren nämligen ungersk musik. Utöver detta har zigenarmusikern anpassat sig till de olika landskampernas folkliga traditioner och vidare även till olika kulturkretsars tycke och smak. I ungerska byar och i Transsylvanien tar de efter den ungerska instrumentuppsättningen1. Zoltán Kodály inspirerades till ett av sina mästerstycken Danser från Galánta av gamla zigenarmusiker just från Galánta. Den numera så berömda Musik från Szék upptecknades häromåret efter Széks (Szolnok-Doboka län) zigenarmusiker. Denna musik har gamla ungerska anor från Transsylvanien och således är inte zigensk. Tonsättaren av berömda verbunkos från 1800-talet var zigenaren János Bihari; Beethoven lyssnade gärna och berömande hans fiolspel. Bihari kunde ej läsa notor och hans melodier skrevs ner så småningom i noter av hans lärjungar – i och med detta gick mästarens virtuositet med honom själv i graven. De zigenarmusiker som hamnade i städernas krogar och kaféer spelade musik efter tidens anda, icke sällan s.k. evergreens efter det utländska borgarskapets smak eller också till storgodsägarnas lika gråtmilda som upprymda dryckeslag. Denna musikgenre är väsensskild från ungersk folkmusik. Dock har denna utsirade krogmusik, utan egentlig, fastslagen takt har påverkat framförandet av csárdás och andra ur äkta ungersk folklor hämtad dansmusik fast man för länge sedan upphört att dansa dessa danser. värld. Zigenarna använder även namnet om sig själva manus som vin interpreterar som man/människa. Fram till att på etnografisk vetenskap grundad förteckning av folkmusik gjordes höll man zigenarmusik för ungersk folkmusik inte bara i Ungern utan även utomlands. Denna karakteristika musikarrangemang kallades zigenskt eftersom de rurala zigenarmusikerna inte spelade i ”stadsmusikens” stil. Naturligtvis nådde stadsmusiken så småningom även landsbygden genom tidningarnas förmedling av det nya modet och de genuina ungerska danserna trängdes mer och mer undan. Numera måste zigenarmusikerna spela vad som krävs av nya åhörare: modern dansmusik och även jazz. Hur mycket zigenarna bidrog från sin egen musik och med sitt sätt att spela till den ungerska, folkliga musiken är svårt att säga. Undersökningar av de zigensktalande och inte för länge sedan ännu vandrande zigenarnas egen musik visar ungefär samma mönster som undersökningarna av deras språk gav. I deras musik återfinner vi motiv från den folklor som de kom i kontakt med under sina vandringar: kvintväxlande pentaton ungerska melodier blandade med serbisk, rumänsk och grekisk folkmusik. Inte så länge sedan har man hos en grupp zigenare i trakterna av Pest antecknat melodier med armenisk klang och filmat danser med karaktär från Kaukasus. I deras ordförråd fann man mycket riktigt rikligt med såväl armeniskt som kaukasiskt inslag. Utforskning av zigenarnas ursprungliga musik är en uppgift som ännu inte är löst. Varje folks kultur bär många, olika ”byggnadsstenar” inom sig, men vad som karakteriserar en given kultur är det hus som är byggt av givna byggnadsstenar. Zigensk folkdiktning, musik eller rent av språk oavsett dess ursprung troget återspeglar zigenarnas äkta, säregna kultur.
      De zigenargruppers liv och öden som vandrade från Ungern västerut fick en annorlunda utveckling. Redan en kort tid efter att de kommit till Ungern dröjde det inte länge förrän de dyker upp i städer tillhörande Hansa längs Östersjön. De åberopar kung Zsigmonds skyddsbrev och framhåller samtidigt att de härstammar från Egypten. Såväl staten som kyrkan förbarmar sig över dessa ”stackars pilgrimer” och hjälper dem. Men redan efter några år vänder deras lycka drastiskt. Ryktet sprids om att dessa ständigt hit och dit vandrande svarta människor, med sitt språk som ingen förstår, är kristendomens värsta fiender, att de står i hemlig allians med turkarna och är deras utsända spioner. Ungerske kungen och de serbiska furstarna var strängt upptagna med kampen mot överlägsna turkiska härar och förmådde därför inte hjälpa de tillkorta komna zigenarna i väst; utlämnade för sig själva får de utstå en frukansvärd hämnd: i Freiburg blir de fredlösa och enligt ett dekret 1480 måste alla zigenare lämna Tyskland före Påsk; de som därefter påträffas må vem som helst göra vad som helst med, även döda dem utan rättslig påföljd. Inte ens detta omänskliga dekret kunde emellertid förmå zigenarna att lämna Tyskland och dekretet förnyades därefter flera gånger. Fredrik den I Vilhelm ger 1725 ut ett edikt vari står att alla zigenska män över 18 år skall utan vidare hängas. I grevskapet Reuss förordar man, första gång 1711, att zigenare som efter förordningen påträffas inom grevskapet, vilket skyddsbrev än de må inneha, skall, om han är man, fråntagas all egendom och skjutas, kvinnor skall gisslas varefter brännmärkas på pannan med galgens tecken. Deras barn skall utplaceras till kristna familjers vård. Men inte ens denna förordning löste emellertid zigenarfrågan. Det var som om zigenarna drevs av någon oförklarlig, mystisk längtan västerut; nya och åter nya våg av zigenare vandrade ut från Ungern västerut.
     Till Polen kom de förmodligen från Tyskland. Kung Alexander ger Vazul, en zigenarhövding, fribrev 1501 men redan efter femtio år beslutar riksdagen att zigenarna skall fördrivas från landet. Inte ens polackerna lyckas att fördriva dem fast riksdagsbeslutet förnyas vart tionde år. Zigenarna har i alla fall sluppit de mesta av de grymheter de fick till dels i Tyskland. Inte förr än 1791 får de slutligen tillstånd att slå sig ner i Polen. Zigenarna hade en egen zigenarfurste som utövade domstolsrätt över undersåtarna och även beskattade dem; en sådan furste bar titeln zigenarkonung. Den siste zigenarkungen, Jan Marcinkiewic dör 1790 i Polen. Katarina den II hänvisar de invandrande zigenare till kronans mark. I Sverige blir de, enligt kungligt edikt, förbjudna för all framtid, de som vågar sig tillbaka skall omedelbart skjutas. I Danmark får zigenarna tre månader på sig att lämna landet; trots allvarliga hot blir de dock kvar. Danskarna ständigt förnyar förbudet men det tar årtionden innan landet blir fri från zigenare.
      Till Italien anländer zigenarna redan 1422 och på sommaren samma år tågar furst András till Bologna. Hans folk slår sig ner utanför stadens mur medan han själv tar in
 
OBS! Texten bör betraktas som ett smakprov. Hela artikeln (8 sidor) med källhänvisningar kan jag skicka gratis som e-post om någon hör av sig på min facebook eller direkt till mig via e-ost.

Drevet mot Ungerns regering

Publicerad 2014-08-29 23:38:00 i Allmänt,

”Journalisten Gabriel Byström, kulturchef på Göteborgs-Posten, beskriver i sin bok Tystnadens triumf ett Ungern där relativiseringen av människovärdet slagit igenom, antisemitismen är tillbaka och fruktansvärda hatbrott mot romer blivit legitima. Där en förfelad liberalisering och en skenande marknadsekonomi skapat irreparabla klyftor i samhället och bäddat för en populism som sveper med sig förnuftet, lyfter en maktfullkomlig politiker till makten och där ett populistiskt parti meckar med valresultaten och skriver om lagarna som skrämmer de intellektuella till tystnad”.

Så stod det att läsa i Aftonbladet (14.08.27). Det är synd, verkligen synd, att såväl GP som den en gång så värdiga (visserligen längre bak i tiden) tidningen AB på nytt lånar sig till spridning av obekräftade fakta, dvs lögner. Det är inte första och inte heller sista gång vi får läsa oförskämda lögner om Ungern och/eller dess regering i allmänhet och PM Viktor Orbán i synnerhet. Journalisten Byström (hur i Herrans namn han kunde bli det kan man förvisso undra) tycks helt sakna en av några grundläggande huvudregler som åtminstone en gång i tiden, inte så länge sedan för den delen, karakteriserade hederlig svensk journalistik: att göra skillnad mellan att "veta" och att kunna bevisa det man påstår sig veta – är det kanske svårt Byström? Antagligen är det så. Längs ner får du en kort demonstration av vad jag nyss menat. Många kanske tycker att man inte borde bry sig om hyrpennornas skrifter – till och med pappret de tar i anspråk är mera värt än deras hopljugna meningar tryckta på det och som på vårdat språk skulle väl kunna kallas för den underbegåvades fantasmagorier.
Tyvärr gjorde flertalet människor så i tjugo- och trettiotalets Tyskland, man brydde sig inte om nazisternas hatpropaganda mot judar och andra s k devianter. Med facit i hand vet vi – kan i högsta grad bevisas – hur det gick sedan.
Nu är det Europas postkommunister och sig vänsterliberaler betecknande maktgalningar (ingen skugga skall falla över vettiga liberaler) som ägnar sig åt hatpropaganda i faktiskt lika stor skala – om inte större – än Völkischer Beobachter en gång i tiden gjorde.
 
Det var ganska nyligen Imre Kertész fick ta emot de högsta utmärkelserna man kan få i Ungern. Hitta någonstans i Centraleuropa en större Synagoga än den i Budapest. Hitta en stad i Europa (t ex varför inte i Paris) där det finns fler, tydliga, värdiga påminnelser om de tyska och inhemska nazisternas illgärningar mot landets judiska befolkning än i Budapest. Vilket land i det då brinnande Europa lyckades längst skydda sin judiska befolkning undan nazismens klor, ända fram till den 19 mars 1944? Jo det var Ungern. Vilket land höll sina egna, inhemska nazister infinkade då i övriga Europa SS och dess medlöpare jagade sina egna judar? Jo, det var Ungern. När kröp dessa ynkryggar ur sina fängelser? Jo, när de befriades av den tyska ockupationsmakten den 19 mars 1944.
 
Vilket land var bland de första att sända en zigenare så snart det blev medlem i EU till EP? Jo, det var Ungern. Och vet, kära ovetande, att merparten av de ungerska zigenarna ogärna vill kalla sig ”romer”, de är stolta och kallar sig väldigt gärna zigenare! - Sagt så där bara vid sidan om; ordet ”rom” endast antogs så att säga för internationell gångbarhet eller d:o tryck. Vad som i Ungern har gjorts (fr a av Orbánregeringarna) och görs daglig dags för zigenarna kan man gärna ta reda på genom att googla på Országos Roma Önkornányzat. Vet du kära ovetande, att det sedan december 2012 finns en ungersk radiokanal, Dankó Rádió, där det i huvudsak sänds ungerska sånger och melodier ackompanjerade av zigenarorkestrar (Dankó Pista var en vida känd, åtminstone i Europas finare salonger, ungersk zigenar-primás (kapellmästare) vars kompositioner ungrarna mer än gärna lyssnar på). Ungerns två giganter på musikens område Kodály och Bartók karakteriserade de så gott som uteslutande zigenarmusiker spelade ungerska sångerna och melodierna (magyar nóták) som ”ett anspråksfullt nöje” att lyssna på och roa sig vid. Det finns ett stort antal skolor, diverse fackhögskolor med kollegier för behövande zigenska barn. Den romska kulturen blomstrar i Ungern som ALDRIG FÖRR.
Allt detta hade såväl Byström och andra gaphalsar, dessa journalistiska etikens kretiner kunnat ta reda på, och mycket mera.
 
Inga krossade fönster på synagogan i Budapest eller i andra städer för den delen, trots illvilliga individers
m e m ständiga provokationer. Det är förvisso en viss grupp av romer (OBS! Inte zigenare) som gärna jagar ungrare och, faktiskt, inte tvärt om.
Sverige, med facit i handen om de senare årens händelser, bl.a. i Malmö, skulle faktiskt kunna kallas mera antisemitiskt än Ungern. Men trotts detta skulle ingen ungrare, vare sig i Ungern eller annorstädes, kalla Sverige för antisemitiskt. Det vore mycket oförskämt!
 
Grovheter som att Orbán-administrationen ”meckar med valresultatet” och ”skriver om lagarna som skrämmer de intellektuella till tystnad” är så gemena, att Pressombudsmannen borde sakföra dylika medvetet vilseledande påståenden. Bästa PO, det här är inte politik, inte journalistik! det är frågan om grovt förtal enkom för att skada! Nå, sådant gjordes för all del inte heller i tjugo- och trettiotalets Tyskland. Lögnen blev till dygd. Armen Schweden!
 
Allt detta och mycket mer vet naturligtvis Byström och hans gelikar blott alltför väl. I övrigt hänvisar jag till mitt förra inlägg angående liberalismen.
”Hajrá Magyarország, hajrá magyarok”!
”Heja Ungern, heja ungrare”!

P.s.: De vidaste, ”irreparabla” klyftorna åstadkoms under tiden för Byströms kompisars regim, som av ungrarna skickdes vid valet 2010 dit pepparn växer. Klyftorna minskar, inte i samma takt man skulle kunna önska, men de minskar sedan 2010. I dag är det gott att vara ungrare! Det måhända smärtar Byström et al. men inga vettiga ungrare.

Epilog
Några proportioner: 
  • I Ungern finns det c:a 600 000 romer
  • I Sverige finns det c:a 25 000 romer
  • Arbetslösheten bland svenska romer c:a 80% = 20 000 arbetslösa romer = c:a 0,0022 roma att försörja per invånare
  • Arbetslösheten bland ungerska romer c:a 80% = 480 000 arbetslösa romer = 0,048 arbetslösa roma att försörja per invånare
  • Antalet judar i Sverige (c:a 9 miljoner invånare) c:a 18 000
  • Antalet judar i Ungern (c:a 10 miljoner invånare) c:a 80 000 – 100 000
  • Ungerns BNP (2012) ~124 600 miljoner US $
  • Sveriges BNP ~491 miljarder US $
Ungraren betalar fortfarande 2 till 3 gånger mer för sin månatlig levnadsomkostnad (till Europeiska ”investerare”, enligt ungrarna ”rövarkapitalister”) än en genomsnittlig EU-medborgare får göra.

Nå, det här får räcka för denna gång. Genom en enkel överslagsberäkning kan en normalbegåvad person dra intressanta slutsatser.

Liberalism?

Publicerad 2014-08-19 14:52:00 i Allmänt,

Frihetsfronten: Liberalismens historia – en sammanfattning 

Liberalismen är den radikalaste ideologi som finns. Alla andra ideologier tvistar nämligen om vem som ska styra människan och för vilka mål, det må vara samhällsnyttan, historien, ekologin, eller klassens eller nationens/rasens välgång. Liberalismen bryter med alla dessa och säger rent ut att individen är ett mål i sig, inte ett medel för något eller några andra. Individen ska tillåtas styra sig själv, och leva efter sitt eget huvud, för att förverkliga sina egna drömmar och livsmål.

På det viset är liberalismen alltid en kamp för människan och hennes frihet – mot både höger och vänster, mot både konservativ moralism och socialistisk kontrolliver, mot både elitmakt och majoritetsdiktatur, mot både nationalstater och globala kontrolldrömmar.

Hm – hm – hm (egen kommentar).

(Frihetsfronten är ett svenskt nätverk för libertarianer och nyliberaler. Frihetsfronten vill försvara den individuella friheten inklusive öppna gränser samt stå för en marknadsvänlig hållning. Vidare kritiserar man vad man upplever vara repressiva inslag i den svenska narkotikapolitiken.

Nätverket grundades 1990 av Christian Gergils, tidigare ordförande för Fria moderata studentföreningen vid Stockholms universitet, Mattias Bengtsson, tidigare VD för Timbro och Anders Varveus.

Till en början gjorde sig Frihetsfronten kända för att sända piratradio, sälja sprit på offentlig plats och andra former av civil olydnad. Den mest kända verksamheten var svartklubben TritnahaS:t Eriksgatan i Stockholm. Polisen stängde sedermera klubben, Stängningen av Tritnaha innebar också att tidskriften Nyliberalens redaktionslokal stängdes, vilket ledde till att JK 1994 gav tidskriften ett skadestånd på 60 000 kronor plus 37 500 kronor för rättegångskostnader. "- Det var inte fel att stänga klubben. Men tidningen har fått ersättning för de olägenheter som stängningen orsakat, säger byråchef Håkan Lavén vid justitiekanslerns kansli till TT".

De bedriver än idag pubverksamhet, men under stillsammare former. Deras pubträffar går under namnet Liberöl.

Frihetsfronten driver bland annat krav på fri invandring och narkotikalegalisering, samt frågor rörande exempelvis rättssäkerhet och yttrandefrihet. Frihetsfronten är motståndare till Sveriges medlemskap i EU).

 

Liberalism (se Liberal) – utdrag ur Lilla Uppsalgsboken, 1958

Huvudriktning i den nyaste tidens politiska idéhistoria, uppstod som oppositionsrörelse mot den härskande konservativa politiken under restaurationen efter napoleontiden och anknöt till revolutionsidéerna från 1789; den framträdde fr.o.m. 1820-t. i flertalet europeiska stater. Grundläggande princip för l. var och är dess frihetskrav. Politiskt har l. därför arbetat för folkstyre och demokrati, ekonomiskt för frihandel och näringsfrihet.Den ekonomiska l. går tillbaka till Adam Smiths ekonomiska doktriner. De yttersta konsekvenserna av dessa drog den s.k. manchesterliberalismen, som helt motsatte sig statliga regleringar och ingripanden inom näringslivet. Reaktionen mot denna representeras dels av den fr. 1800-t:s mitt framväxande socialismen, dels av en ny l., som förenade sin ekonomiska grundåskådning med sociala reformkrav. Redan hos J. S. Mill möter en socialliberal doktrin, och den har i vår tid accepterats av alla liberala partier.


Adam Smith är en legend. [...] Det finns ingen liberal som är lika känd som denne skotte, som under 1700-talet skapade den nationalekonomiska vetenskapen — trots att han egentligen var moralfilosof. Smith förklarade den revolutionerande principen att samhället tjänar på individens själviskhet, och lade därmed grunden för hela den ekonomiska liberalismen.

John Stuart Mill, född 20 maj1806 i Pentonville, Islington, London, död 8 maj1873 i Avignon, var en brittiskfilosof och nationalekonom samt 1800-talets mest inflytelserika liberala ideolog. Anses ofta som grundaren av den moderna liberalismen, även om han själv inte verkar ha sett sig som detta, utan såg sin liberalism som en fortsättning på de tidigare utilitaristiska tankegångarna. John Stuart Mill var son till den skotskefilosofen och nationalekonomen James Mill och gudfader till den kände filosofen och NobelpristagarenBertrand Russell. Han gifte sig med sin långvariga älskarinna och medarbetare Harriet Taylor Mill.


Här har ni, för att undvika fortsatt missförstånd, två av de allra mest betydande gestalter inom liberalismen. Det kräver ganska noggranna studier för att förstå att vår tids vänsterliberalism är en grov förvanskning av innebörden av Smiths och Mills tankar. Det skadar inte om man dessutom gör sig bekant t.ex. med A Camus.

Orbán angriper inte den västeuropeiska vänsterliberalism kontrollerade välfärden, han bara vill inte kopiera den för Ungerns räkning. För det fick han 2/3 majoritet vid två på varandra följande demokratiska val. Av all den dynga bl.a. svenska mediernas i fråga om moral till intighet gränsande för-krympta gaphalsar pådyvlar den ungerske statsministern och hans regering är inte ett enda ord sant – förvånande vore det annars. Nu orkar jag bara inte med att hänvisa till kopplet av drevhundar, jag försöker i görligaste mån att vara rädd om mitt välbefinnande; det räcker med att hänvisa tillSveriges s.k. ledande medier när de skriver/talar om Ungern i allmänhet och Viktor Orbán i synnerhet.

Vad som upptar Viktor Orbáns och hans regerings varje vakna sekund är att för sitt folks räkning undvika alla de fallgropar som ledde (och leder ännu) de västeuropeiska länderna till vägs ände på vänsterliberalismens snart sagt alla områden. Fallgropar i form av misstolkning – understundom p.g.a. bristfällig bildning och understundom av illvilligt maktbegär, icke sällan av bägge – av liberalismen i fråga om individens frihet och samhällsekonomi .

En sannare liberalism – inte i ordets förvrängda, vänster-omtolkade mening – än den Viktor Orbán representerar är svårt att finna. Han är inte en ”uniformens” liberal utan en nationell liberal som i första hand tar hänsyn till sitt folks villkor, möjligheter och behov och inte till de västeuropeiska vänsterliberalers, typ Cohn-Bendit, Tavares, Barosso m.fl. eller till IMF:s för att nu inte nämna horder av vänsterliberala talrör”.

Viktor Orbán har både läst och förstått budskapen i såväl Huxleys Du sköna nya värld och Orwells 1984. Det har inte Europas vänsterliberaler gjort, eller har de förstått dem så pass väl att de vet precis hur man skall få medborgarna att frivilligt ta på sig maktens konfektionssydda mentala uniformer. Vad Orbán menade i sitt tal i Tasnáfürdö, och som fick Europas vänsterliberaler att se ”rött”, var att man borde undersöka i fall det finns även andra vägar till välfärd än den Europas vänsterliberalism hittills hade anbefallt – med all de hål den nu jämt och samt försöker lappa, ehuru ”kostymen” bevisligen är helt uttjänt och det inte längre hjälper med aldrig så många akuta lappningar. Medvetet eller inte blev talet ett svar på Jean-Francois Revel (1924-2006) tes om att ”vänstern” ibland kan tänka fel men ”högern” kan aldrig någonsin ha rätt”.

Visst finns det goda krafter t.ex. i Sverige vilka försöker korrigera tillkortakommanden (med varierande framgång) men dessa brännmärks genast av gaphalsarna, de självutnämnda samhällsfrälsarna, vänsterliberalerna. Så låt oss se vad den svenska 60-talets vänsterliberalism hitintills har åstadkommit med sina ibland vanligen huvudlösa, ibland katastrofalt huvudlösa ”reformer”?

Det räcker gott att ordentligt se sig omkring i vårt samhälle av idag:

Ganska nyligen läste jag i en ”kulturbärande” tidning att 90% av svenska ungdomar inte känner till vad Gulag har betytt (och fortfarande betyder) för tio milliontals människor. Finns det månne något mer de inte känner till?

Hur många ungdomar var partiella analfabeter 1965 och hur många sådana finns i dag? Vad säger liberalismens vantolkare om detta?

Hur många elever lämnade gymnasiet utan fullständigt betyg fram till 1965 och hur många är de idag?

År 1969 fanns det c:a 8000 leg läkare i landet. Var sjukhussjukan vanlig då? Fanns det månaders ibland årslånga väntetider? När man på sextio- och än på sjuttiotalet gick till en läkare blev man botad. Nu skickas man till diverse akutintagningar (med 12 timmars väntetid, eller mer, varunder inflammerad blindtarm spricker) eller specialister med obestämd väntetid, om man överhuvudtaget blir skickad dit. I dag har vi c:a 32000 (!) läkare med ständig läkarbrist. Hur kommer det sig?

Kan någon nämna ett enda civiliserat, demokratiskt land där rättshaveri är ett allmänt acceptabelt uttryck – jo, det kan man och landet heter Sverige.

Så här skulle man kunna fortsätta sida efter sida men det här får räcka. Om sakernas tillstånd i Riket trots allt upplevs av medborgarna som tillfredsställande så är väl allt i sin ordning, eller hur? Varför kasta jämt skit på de som vill uppnå samma status men kanske på andra sätt?

Mig vetande finns det inte någon ungersk journalist som enkom för att han/hon tycker annorlunda och vill avskaffa Reinfeldt, eller Löfven för den delen om det nu blir så...

Att sopa framför egen dörr ter sig tydligen onödigt (?) och då går man – obedd – och sopar framför andras, gör sig stor genom att ljuga (det fria ordet...). Det är vad som kännetecknar övervägande merparten av svenska s.k. liberala journalister. 

Välkommen till min nya blogg!

Publicerad 2014-08-08 21:23:00 i Allmänt,

 

                                 THINSZ GÉZA

* Budapesten 1934. június 9. Stockholmban 1990. július 14.

 

Költő és műfordító, 1956 őszén érkezett Svédországba. Tanulmányait az Uppsalai Egyetem Bölcsészeti Tanszékén fejezte be. Haláláig a Norstedt könyvkiadó vállalatnál lektorként dolgozott. Borbándi Gyula következőképen méltatta Gézát: „Thinsz Géza költő, aki a magyar költészet tolmácsolásában és a svéd költészet magyarországi megismertetésében szerzett hervadhatatlan érdemeket. Egymagában irodalmi intézményt testesített meg. Magyar költőként és ebbéli tevékenysége mellett három évtizedet töltött el azzal a jelenkori magyar költészet számos jelentős alakjának verseit ültette át svédre, helyi költőket nyert meg magyar versek fordításának, kiadókat mozgósított ezek kötetbe gyűjtésére és kinyomtatására, svéd költőket fordított magyarra és tette műveiket magyar nyelven közkinccsé. Tevékenysége csak a párizsi Gara Lászlóéhoz hasonlítható.

Izabella Thinsz férjéről, Gézáról: „Gézával 1959-ben találkoztam, akkor már három éve élt Svédországban. Jól beszélt svédül, sőt nagyon jól. ’56-ban, a magyar forradalom és szabadságharc után jött ki Svédországba, huszonkét éves korában. Számomra igazi nagy élmény volt a vele való találkozás; egészen más volt, mint a svéd fiúk, akikkel addig találkoztam. Élénk volt, minden érdekelte, és annyi mindent szeretett volna csinálni. Nagyon fontos feladatának tekintette, hogy be tudja mutatni a magyar irodalmat a svédek számára. Meg akarta mutatni, micsoda hihetetlen kulturális kincs található Magyarországon, amely Svédországban teljesen ismeretlen volt. Emlékszem, amikor legelőször találkoztam vele, szembe jött az utcán, Uppsalában, menet közben írt, egy versen dolgozott. Huszonnégy éves volt akkor. De később is, akármikor találkoztam vele, mindig írt. Szerintem mindenki így ismerte őt, hogy Géza ír. Még az egyetemi előadásokon, munkahelyi értekezleteken is írt. Persze úgy tett, mintha jegyzetelne, de mindenki tudta, hogy verseket ír. Séta közben is írt. Nagyon szeretett úszni. De amint kiért a medencéből, már is rohant feljegyezni, amit úszás közben költött. Mikor aztán beteg lett és kórházba került, akkor is a végsőkig írt…

Először csak 1971-ben utazhatott haza. Nagyon sokszor járt Magyarországon. Mindig fáradtan, teljesen kimerülten érkezett vissza. Egyik versében azt írta, hogy Magyarországon svédnek, visszaérkezve magyarnak érzi magát. Kétnyelvű és kétnemzetiségű volt.

Géza sokat fordított. Első sorban Weöres Sándort, akinek verseiből egy önálló kötetet jelentetett meg, és Illyés Gyulát, Pilinszky Jánost. Ezek a költők meglátogatták őt Svédországban, szoros barátság alakult ki közöttük.

Az utolsó éveiben a Norstedt könyvkiadónál dolgozott szerkesztőként. Sokan szerették és azt hiszem, sokaknak hiányzik.

Jánosi Antal: „Mint a Magyar Televízió Magyarország 2000 szerkesztőségének munkatársát régóta foglalkoztatott az az elképzelés, hogy következetes rendszerességgel be kell mutatni a hazánkon túli magyar kultúra legjelentősebb művelőit, íróit, költőit; kultúránk, anyanyelvünk őrzőit, ápolóit és megtartóit. Régi álmom volt, hogy az emigráns költészet egyik legtehetségesebb alakjával, Thinsz Gézával, ismertessem meg a magyar hallgatókat”.

 

Tanárára, Cs. Szabó Lászlóra szeretettel emlékszik 1984-ben az Osztályfőnök úr c. versében:

 

Csak kék tintával tudok írni rólad

a József Attila utca sarkán, Budapesten.

Tudtam persze, hogy te is szaporítani fogod

hallottaink számát, de halálod híre

nehezebb volt, mint hittem volna.

Laci bácsi, nem akarok érzelmesedni

ezen a sarkon, végül is beállványozták

a szemközti házat, – a kőművessel, aki, aki épp

fölmászik ezen a magyar (számomra túlkomplikált)

lajtorján, s aki épp úgy épít – megőriz – tataroz,

ahogyan te tetted, miképen érthetném meg

önösségemet? Magaddal vittél valamit

múltamból, ami él még.

Laci bácsi, itt a József Attila

utca sarkán nem érdekel, milyen osztályzatot adnak majd

erre a versre – te biztosan megérted ezt a fura

kitárulkozást: hiányod fáj, nem a halálod – – –

 

Az 1989-ban megjelent Ismétlődés misztikája c. kötetből két sor:

 

Külhoni sírfelirat

 Éltem. Mint aki hazaérkezett.

De nevemről nem hullt le az ékezet.

 

Thinsz Géza ez év július14-én lett volna 80 éves. A skoklosteri temetőben nyugszik – Géza a helységet humorosan csak Cipőkolostornak nevezte.

1990 áprilisában kezdte a szörnyű betegség teljesen a hatalmába keríteni. Fájdalmas így visszanézve, mert akkor még nem tudtuk az agyat romboló betegség okát. Szörnyű volt, mert Géza a szavakkal való kifejezés mestere rohamosan vesztette el az emlékezést, a szókincset, a kifejezést. Egy évvel halála előtt ágya mellett ülve próbáltam beszédre bírni, de ő csupán tudott ismételni: nevetséges…, nevetséges... Azt hiszem ő arra a rémálombeli állapotra értette, hogy nem tudja mondanivalóját szavakba összerakni.

A Vizek távlatai c. kötetben már az 1970-es években megírta:

 

 Búcsúzó

 A tengerbe hullik egy könnycsepp:

ez a halál. Csak ennyi. Ne sirass.

Bölcs hullámoktól tanulom az öröklétet.

 

 Határ Győző, 1983: „Sokan az iróniát tartják Géza költészetének jellemzőjeként. Az igazság azonban az egy fajta misztika és annak egy fajta ritka individuális keveréke, melynek három összetevője van: A víz, a szerelem és az álom.

Víz az őselem: az úszás mámorában elélvező, kielégítő mozdulatok versre ihletése. Ha ehhez hozzá vesszük Géza személyiségének harmadik elemét az álmot, álmodjuk, hogy édesen – édes párunkkal egyé fonódva úszunk szerelmeskedve. Itt még hozzátenném a humort, pajkosságot, amit Géza vigyorgásnak nevezett”.

Egy másik recenzióból kiragadva, a Vizek távlatai c. művének megjelenése alkalmával: „Géza verseiben nem csak a kettős nyelvi és honi probléma szólal meg, hanem a svéd hétköznapok is: a szerelem, a magány és a tél”. Hát igen, a szerelmet, a magányt elviselte, de a telet nem.

 

 Ma lassan úsztam. Talán még

bőrödnél is érzékibb volt a víz.

Minden mozdulatomra válaszolt.

Velem lélegzett. Kívánt. Beszédesen.

Lehet, megcsaltalak volna vele

(a víznek olyan nehéz ellenállni)

de elébem vágott egy lány. Vonaglott, mohón

lihegve. Már-már szemem előtt szeretkezett.

Úszunk vagy élvezünk? Hát, nincsen, aki rászól?

A hétszázadiki méternél, nagy zavaromban,

lógó orral kiszöktem e vízi bordélyházból.

 

 Géza verseit bemutatni, elmondani csak ő maga tudta. Egy kivétel volt: amikor Stina Ekblad az 1986-os Svéd költőnapon, a Söder Teater-ban, sok neves svéd poéta versei között Géza verseit olvasta fel. Ezt Géza a következőképen méltányolta:

 

A szinésznő

 

Stina törékenyeb a nyárfalevélnél,

de tehetsége akár az acélszablya:

csorbíthatatlan. És mesterien forgatja.

Lépjen elébed bármilyen alakban,

csodálkozásod váltó-áram:

felmagasztosulsz sugarában.

 

Thinsz Géza „szószerészi” minőségében általában rövidre fogta mondanivalóját, sokszor oly tömören, metaforikuson, hogy a nyájas olvasónak, vagy hallgatónak, nagyon utána kellett gondolni. „De ő mindezeket” – egyik kritikusa szavaival élve – „bravúros eleganciával írja”. És mind kétlaki, alanyi költő és „északi szófuvaros” írja maga:

 

Két nyelvvel labdázik naponta,

két nyelven áll ki a porondra,

 

két nyelven káromkodik hiába,

két nyelvet nyújtogat a világra,

 

 két nyelven beszélhet a szélnek,

két nyelven várják a veszélyek,

 

két nyelven tévelyeg az életben,

aztán majd elföldelik. Két nyelven.

 

Thinsz Géza barátunk Någon dikterar c. verses kötetét a Norstedts kiadó jelentette meg. Több pozitív kritika jelent meg a kötetről. Kis idézet a SvD 1986. április 14. számából: Till Géza Thinsz väsentliga insatser bör man vid det här laget också räkna hans poesi på svenska. Som översättare och introduktör av ungersk poesi i Sverige och svensk poesi i Ungern har han förenat två mycket olika litteraturkretsar, i hans egen poesi har de smält samman till en brygd av stillsam originalitet.

Hans tredje diktsamling på svenska, Någon dikterar, visar honom som en mycket osvensk poet med osvikligt handlag när det gäller det svenska språket. På många håll i samlingen markerar han sin hemmahörighet i den ungerska kulturen.

 A Szabad Magyarok Tömörülése hosszú éveken keresztül a Magyar Házban otthont adott Gézának. Számos irodalmi esten hallgathattuk Géza saját verseinek felolvasásait. Úgy videoszalagon mint élő előadásban hallgattuk Géza alábbi két versét a Kaláka együttes zenei feldolgozásában: A búcsú (ld. fentebb) és az Éjfél után

 

Éjfél után, ha elhallgat a szó,

formát változtat. Nem zászlóként

lobog, dörömböl a beléd fojtott,

a beszéddel leplezett mondandód.

Éjfél után szót válthatnál magaddal,

de elnémulsz. Agyadra megy az agyad,

vagy a bor. Adj nyugodalmas álmot

mind valahányunknak, hallgatag arkangyal.

 

 Munkái, húsz versekötet, 1960-1990 között jelentek meg. Az 1960. évi kötet tartalmazza Magyarországon írt, 1956-os hangulatú két versét, melyeket az alábbiakban közlünk.

 

Levél Mihály barátomnak

 

Nézd: sötét van. Piszkos éjszaka.

Hiába díszíti fényes ragyogás,

hiába kiált a költő, szava

hiába harsan csillogva, csodás

zengésű, komor húrokon, -

ásítanak és unják az emberek.

Mert élt bár egyszer

Dante, Goethe, Shakespeare,

de „eljárt az idő a fejük felett” –

és otthon a gyerek sír,

mert nem kap vacsorát.

 

De ne csosáld, hogy közönnyel néznek

mindent ami szép;

hiába a legszebb beszéd –

fáradtan a sivár robottól,

az ember csak az üres hasára gondol.

 

Hát költő komám, dobjuk sutba mi is

csengő rímeinket,

mert korszerű kezével intett

a realitáas?

Mert ugye, valami más

kell most ide:

mindegy, hogy mi az,

csak könnyű íze,

s a veleje üresség legyen.

Amitől felriadna az álmos jelen,

arról úgysem írnának a lapok,

legfeljebb, így:

a költő ezért a verséért öt évet kapott.”

 

Hát arról írj, hogy lyukas a cipőd,

ne is szidd a hideg időt,

mert nincs télikabátod, -

ne jajduljon benned a szó,

hogy kedvesednek csak

a tavaszi ragyogás

arany gyöngyeit adhatod,

s egy szál virágot is csak nehezen,

mert nincs pénzed sosem, -

írd le a „való” életet:

hogy milyen öröm neked

a csikorgó fogaskerékre nézni

és milyen „boldogok az emberek …”

 

De hát ez nekünk úgysem sikerül.

Járjuk mi Arany, Ady,

Tóth Árpád rögös útjait,

írjuk csak le azt, amit

le kell írni,

mert belső parancs,

s nem ember kényszerít, -

de fiókba tedd a verseket

s vagy ötven évig elő ne vedd,

mert sötét van, piszkos éjszaka,

hiába díszíti részeg ragyogás,

hiába kiált a költő, szava

hiába harsan csillogva, csodás

zengésű, komor húrokon, -

mindenki fáradt nagyon,

s mindent belepett az álmos unalom.

 

 

Az elítélt

 

A cellában ült, amíg én éltem

s élveztem levegőt, napot,

s Szép semmivé kopott a kezében

s napfény helyett csak szitkokat kapott-

 

Az Édes haját simogatva

az életet dicsértem minden ízemmel,

mikor talán az első pofont kapta

és feljajdult a való: „Íme az ember!”

 

s most itt van mellettem. „A hét éves vád koholt!”

- arcomra tapad a törtfényű szem. –

Míg én éltem, ő egy cellában volt.

Megbocsáthatja ezt nekem? -  

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela