Skatter i natura
Skatter i natura
Efter Andra världskrigets förödande skadeverkningar började Ungerns lantbrukare i hopp om en bättre framtid ta sig an sin del av uppgiften för landets återuppbyggnad. Efter jordfördelningen 1945 fick hundratusentals människor bli nya lantbrukare eller kunde utöka sitt jordbruk. De gamla jordägande lantbrukarna likväl som de nya trodde fast på en säker framtid.
Lagarna som rådde innan vapenskramlet tystnat upphörde dock inte. Bönderna var fortfarande tvungna att först betala den utmätta skatten förrän de fritt kunde rå över det som blivit kvar. Lantbrukens produktion skulle inte bara räcka för den egna befolkningens behov plus ockupationsarméns utan den skulle även utgöra en icke så ringa del för betalningen av de krigsskulder som segrarmakterna utmätte för landets del. Före och strax efter krigsslutet bestämdes böndernas skattekvot i första hand efter det personliga behovet, i andra hand efter såddens behov och själva skatten kom först i tredje hand.
I och med att kommunisterna grep makten i landet började en skoningslös krigföring mot landets lantbrukarfolk. Skatterna ökades till det tredubbla mellan 1948-1953. Betalningssättet ändrades 1952: först skatten, sedan sådden och sist kom behovet för livsuppehället, i fall det nu blev något kvar. Oftast gjorde det inte det. ”Vindstädningarna ” började, och skatteindrivarna kom i sällskap med ÁVH. Folket i byarna levde under skräck.
Partiet tog till alla tänkbara medel att omöjliggöra det traditionella jordbrukarsamhället för att slutligen tvinga bönderna till att överge sin jord. Detta gjordes med två mål i sikte: Sovjetunionens behov, som redan då förberedde sig på ett tredje världskrig; de ockuperade länderna behövde medel för investering i såväl en betydande krigs- som tungindustri. En del av denna investering täcktes av en hart när total utblottning av bönderna. Staten behövde jordbrukets produktion men även arbetskraft till den tunga industrin i uppbyggnad. Det kommunistiska systemet tålde inte heller existensen av något som helst självständigt, självförsörjande samhällsskikt. Att eliminera ett självförsörjande bondesamhälle med egna sedvänjor och ett liv efter egna traditioner var för partiet en absolut nödvändighet för att kunna bygga ut sin maktstruktur, den totala partidiktaturen över hela landet.
De som först drabbades av detta härnadståg var bönder som av makten stämplats som ”kulaker”. Det ryska ordet ”kulak” har ingen ungersk motsvarighet, man brydde sig helt enkelt inte om att översätta ordet. Vem som helst kunde bli kulak, samhällets fiende och därmed fritt rov. Man upprättade listor över kulaker. En sådan lista omfattade i första hand byns mest ansedda bönder. I teorin hade en kulak c:a 25 tunnland mark, men i praktiken var det den lokala partiledningen som utsåg vem som skulle bli eller inte bli kulak. Kulaker drabbades av extra skatter och olika pålagor samt ständig såväl psykisk som fysisk terror. Brigader med en enda uppgift nämligen att klå upp kulaker (kulákverő brigád) for tvärs och kors i landet och höll landsbyggden i ständig rädsla. Partiet använde sig av (gratis)arbetsplikt, tvångsförflyttning från hemmet, konfiskering av egendom och hundratusentals av andra myndighetsåtgärder, tusentals påhittade anklagelser med ty följande åtal inför domstol, långa fängelsestraff och avrättningar för att bryta ner människorna. För ”brott mot samhällsförsörj-ning” enbart dömdes fyrahundratusen bönder. Motståndet var ändå så starkt att maktens drängar ibland släpade tjogvist med bönder vid ett och samma tillfälle, ”upprorsmakare mot folket” till fängelse, många av dem mördades.
Att trehundratusen bönder lämnade sin gård var under sådana omständigheter inte så märkvärdigt. Tio procent av all brukbar jord låg i träde. Bönder som ändå stannade kvar vid plogen orkade producerade allt mindre och mindre. En enorm brist på livsmedel uppstod (ett förut helt okänt fenomen). Krigstidens kupongsystem infördes på nytt och så var man ju tvungen att hitta ”sabotörer”. Alla missräkningar och brister förklarades nämligen i det socialistiska systemet vara orsakad av sabotage. Jakten på syndabockar kom, som sagt, i gång med full fart. Det ena åtalet följde efter det andra och de åtalade bönderna fick tunga fängelsestraff. Makten tutade ut lögnen att ansvaret för bristen på kött låg hos upphandlings-cheferna – de blev förstås hängda. Dödstraff utmättes även för fusk vid spannmålströskning; ”svartslakt” kunde medföra tunga fängelsestraff. Till råga på allt påtvingades ungrarna ”decenniers erfarenhet inom det ledande sovjetiska jordbruket”. Ungrarna skulle lära av det sovjetiska jordbruket som inte längre kunde försörja landets befolkning trots att det en gång i tiden var så produktiv att det blev över så pass att Ryssland (Ukraina) då kallades Europas kornbod. Genom att följa ”de ledande” bestämdes det centralt vad, hur mycket och t.o.m. när det kollektiviserade jordbruket skulle så. Minnesvärt är historien om den ”ungerska bommulen” och det ”ungerska riset” – försöken att odla dessa gick naturligtvis åt skogen.
Partiet planerade att efter att ha lyckats avvecklat det privata jordbruket kulle de ungerska bönderna tvingas in i jordbrukskollektiv lika de sovjetiska kolchoserna. Emellertid p.g.a. de ungerska böndernas motstånd förverkligades partiets dröm inte förrän en bit in på 1960-talet.
Efter Andra världskrigets förödande skadeverkningar började Ungerns lantbrukare i hopp om en bättre framtid ta sig an sin del av uppgiften för landets återuppbyggnad. Efter jordfördelningen 1945 fick hundratusentals människor bli nya lantbrukare eller kunde utöka sitt jordbruk. De gamla jordägande lantbrukarna likväl som de nya trodde fast på en säker framtid.
Lagarna som rådde innan vapenskramlet tystnat upphörde dock inte. Bönderna var fortfarande tvungna att först betala den utmätta skatten förrän de fritt kunde rå över det som blivit kvar. Lantbrukens produktion skulle inte bara räcka för den egna befolkningens behov plus ockupationsarméns utan den skulle även utgöra en icke så ringa del för betalningen av de krigsskulder som segrarmakterna utmätte för landets del. Före och strax efter krigsslutet bestämdes böndernas skattekvot i första hand efter det personliga behovet, i andra hand efter såddens behov och själva skatten kom först i tredje hand.
I och med att kommunisterna grep makten i landet började en skoningslös krigföring mot landets lantbrukarfolk. Skatterna ökades till det tredubbla mellan 1948-1953. Betalningssättet ändrades 1952: först skatten, sedan sådden och sist kom behovet för livsuppehället, i fall det nu blev något kvar. Oftast gjorde det inte det. ”Vindstädningarna ” började, och skatteindrivarna kom i sällskap med ÁVH. Folket i byarna levde under skräck.
Partiet tog till alla tänkbara medel att omöjliggöra det traditionella jordbrukarsamhället för att slutligen tvinga bönderna till att överge sin jord. Detta gjordes med två mål i sikte: Sovjetunionens behov, som redan då förberedde sig på ett tredje världskrig; de ockuperade länderna behövde medel för investering i såväl en betydande krigs- som tungindustri. En del av denna investering täcktes av en hart när total utblottning av bönderna. Staten behövde jordbrukets produktion men även arbetskraft till den tunga industrin i uppbyggnad. Det kommunistiska systemet tålde inte heller existensen av något som helst självständigt, självförsörjande samhällsskikt. Att eliminera ett självförsörjande bondesamhälle med egna sedvänjor och ett liv efter egna traditioner var för partiet en absolut nödvändighet för att kunna bygga ut sin maktstruktur, den totala partidiktaturen över hela landet.
De som först drabbades av detta härnadståg var bönder som av makten stämplats som ”kulaker”. Det ryska ordet ”kulak” har ingen ungersk motsvarighet, man brydde sig helt enkelt inte om att översätta ordet. Vem som helst kunde bli kulak, samhällets fiende och därmed fritt rov. Man upprättade listor över kulaker. En sådan lista omfattade i första hand byns mest ansedda bönder. I teorin hade en kulak c:a 25 tunnland mark, men i praktiken var det den lokala partiledningen som utsåg vem som skulle bli eller inte bli kulak. Kulaker drabbades av extra skatter och olika pålagor samt ständig såväl psykisk som fysisk terror. Brigader med en enda uppgift nämligen att klå upp kulaker (kulákverő brigád) for tvärs och kors i landet och höll landsbyggden i ständig rädsla. Partiet använde sig av (gratis)arbetsplikt, tvångsförflyttning från hemmet, konfiskering av egendom och hundratusentals av andra myndighetsåtgärder, tusentals påhittade anklagelser med ty följande åtal inför domstol, långa fängelsestraff och avrättningar för att bryta ner människorna. För ”brott mot samhällsförsörj-ning” enbart dömdes fyrahundratusen bönder. Motståndet var ändå så starkt att maktens drängar ibland släpade tjogvist med bönder vid ett och samma tillfälle, ”upprorsmakare mot folket” till fängelse, många av dem mördades.
Att trehundratusen bönder lämnade sin gård var under sådana omständigheter inte så märkvärdigt. Tio procent av all brukbar jord låg i träde. Bönder som ändå stannade kvar vid plogen orkade producerade allt mindre och mindre. En enorm brist på livsmedel uppstod (ett förut helt okänt fenomen). Krigstidens kupongsystem infördes på nytt och så var man ju tvungen att hitta ”sabotörer”. Alla missräkningar och brister förklarades nämligen i det socialistiska systemet vara orsakad av sabotage. Jakten på syndabockar kom, som sagt, i gång med full fart. Det ena åtalet följde efter det andra och de åtalade bönderna fick tunga fängelsestraff. Makten tutade ut lögnen att ansvaret för bristen på kött låg hos upphandlings-cheferna – de blev förstås hängda. Dödstraff utmättes även för fusk vid spannmålströskning; ”svartslakt” kunde medföra tunga fängelsestraff. Till råga på allt påtvingades ungrarna ”decenniers erfarenhet inom det ledande sovjetiska jordbruket”. Ungrarna skulle lära av det sovjetiska jordbruket som inte längre kunde försörja landets befolkning trots att det en gång i tiden var så produktiv att det blev över så pass att Ryssland (Ukraina) då kallades Europas kornbod. Genom att följa ”de ledande” bestämdes det centralt vad, hur mycket och t.o.m. när det kollektiviserade jordbruket skulle så. Minnesvärt är historien om den ”ungerska bommulen” och det ”ungerska riset” – försöken att odla dessa gick naturligtvis åt skogen.
Partiet planerade att efter att ha lyckats avvecklat det privata jordbruket kulle de ungerska bönderna tvingas in i jordbrukskollektiv lika de sovjetiska kolchoserna. Emellertid p.g.a. de ungerska böndernas motstånd förverkligades partiets dröm inte förrän en bit in på 1960-talet.