Upp till kamp emot kvalet...
”Upp till kamp emot kvalen…”!
EU:s uniformsskräddare tar ton på allvar. I typiskt populistiskt maner sprider de, uppifrån neråt, sitt budskap om skadan av att vilja tillhöra en nation. Det ät inte första gången Europas befolkning utsätts för olika uniformsskrädderier. Kommunismen som en gång härskade inom Socialistinternationalen gick bet på uppgiften. Samma sak hände när en tjomme och hans kumpaner ville att Europa skulle bli nationalsocialistisk och klädde sina anhängare i uniform av olika kulörer men, tack och lov, gick även denna strävan om intet. Nu, när uniformer har förlorat sin dragningskraft (utom Jeansen), ändrade vår tids uniformsskräddare taktik, i stället för tyg av olika kvalitet och färg koncentrerade de sig på tankens uniformering: först avskaffade de mer eller mindre religionen (anakron ?), den kristna, för att ersätta den med den i högsta grad lika diffusa som tänjbara religionen som heter liberalism och/eller liberal demokrati. Tolkningsföreträdet för denna nya religion förbehålls – och försvaras med hjälp av karaktärslösa mediedrängar – i stort sett endast för Uniformsskräddarnas Loge. Logen, inte helt olik den för frimurarna, är hemlig, namnet på Stormästaren är höljd i dunkel men till skillnad till frimureri får kolportörerna m.e.m. fritt fält för att verka för Logens målsättning. Främsta arbetsmetod för dessa är användandet av en massa trivialiteter till namn och syfte. Nihil sub sole novum rabblar de med en min av största gravallvar upp allsköns allmängods såsom
solidaritet (uniform gynnar onekligen sammanhållning),
fred (i detta sammanhang är väl uniformen ett mera tveksamt medel),
välfärd (fast här biter de sig i svansen, som bekant är Europas välfärd skapats just under tiden då uniformen var ganska mångskiftande),
lika värde, jämlikhet (högst subjektiva begrepp, den som inbillar sig att mänskligheten någonsin kan förverkliga dem jagar, som katten, sin egen svans, begreppen kan i bästa fall förverkligas på det personliga planet eller kanske i en mycket liten, begränsad grupp).
EU:s uniformsskräddare tar ton på allvar. I typiskt populistiskt maner sprider de, uppifrån neråt, sitt budskap om skadan av att vilja tillhöra en nation. Det ät inte första gången Europas befolkning utsätts för olika uniformsskrädderier. Kommunismen som en gång härskade inom Socialistinternationalen gick bet på uppgiften. Samma sak hände när en tjomme och hans kumpaner ville att Europa skulle bli nationalsocialistisk och klädde sina anhängare i uniform av olika kulörer men, tack och lov, gick även denna strävan om intet. Nu, när uniformer har förlorat sin dragningskraft (utom Jeansen), ändrade vår tids uniformsskräddare taktik, i stället för tyg av olika kvalitet och färg koncentrerade de sig på tankens uniformering: först avskaffade de mer eller mindre religionen (anakron ?), den kristna, för att ersätta den med den i högsta grad lika diffusa som tänjbara religionen som heter liberalism och/eller liberal demokrati. Tolkningsföreträdet för denna nya religion förbehålls – och försvaras med hjälp av karaktärslösa mediedrängar – i stort sett endast för Uniformsskräddarnas Loge. Logen, inte helt olik den för frimurarna, är hemlig, namnet på Stormästaren är höljd i dunkel men till skillnad till frimureri får kolportörerna m.e.m. fritt fält för att verka för Logens målsättning. Främsta arbetsmetod för dessa är användandet av en massa trivialiteter till namn och syfte. Nihil sub sole novum rabblar de med en min av största gravallvar upp allsköns allmängods såsom
solidaritet (uniform gynnar onekligen sammanhållning),
fred (i detta sammanhang är väl uniformen ett mera tveksamt medel),
välfärd (fast här biter de sig i svansen, som bekant är Europas välfärd skapats just under tiden då uniformen var ganska mångskiftande),
lika värde, jämlikhet (högst subjektiva begrepp, den som inbillar sig att mänskligheten någonsin kan förverkliga dem jagar, som katten, sin egen svans, begreppen kan i bästa fall förverkligas på det personliga planet eller kanske i en mycket liten, begränsad grupp).
Ingen har ännu gett sig på att bevisa huruvida just liberalismen eller för den delen den s.k. liberala demokratin är de allt annat uteslutande, enda saliggörande samhällsfunktionerna för förverkligande av ovan nämnda begrepp. Alla har praktiserats av såväl enskilda som nationer sedan urminnes tider då rådande läge så medgav (som exempel på solidaritet kan nämnas att Ungern mottog över 300 000 polska flyktingar oavsett religion och hjälpte samtidigt polska armén med bl.a. ammunition i kampen mot de sovjetiska angriparna under Andra Världskriget). Begreppen är inga innovationer av vare sig liberalismen eller liberal demokrati, de är inbäddade i människans gener, i hennes tankegods i stort sett vare sig hon vill eller inte – förutsatt att hon lämnas i fred från falska profeter. Den ofta torgförda idén om en europeisk identitet kan förvisso vara lockande för många, framför allt för dem med benägenhet till okritiskt accepterande av frälsningsdogmer. På liknande sett är det då och då kaxigt hävdade världsmedborgarkapet ett intetsägande – och till intet förpliktande – status.
Solidaritet, fred, lika värde och jämlikhet lär man sig som barn i familjen. Strävan efter välfärd får människan med sig som medlem i en familj. Det viktigaste för människan, hennes identitet, får hon först av sina närmaste inom familjen. Dessa entiteter förvärvas och grundläggs undan för undan i allra första hand inom familjen. Först när dessa och några andra entiteter t.ex. som ansvar, plikt, hänsyn m.m. blir inrotade i människan på väg mot vuxenlivet blir hon mogen att ty sig till andra med i mångt och mycket samma värdering, dock utan att behöva ge upp sin identitet. I gynnsamma fall kan människan identifiera sig utanför familjegemenskapen genom grupptillhörighet som därefter kan mogna till nationstillhörighet som är det ultimata stadiet för behållande av en identitet. Bortom den nationella identiteten blir människan mer och mer amorf till sitt väsen. Hon tappar mer och mer av den styrka som en verklig identitet ger, t.ex. som den nationella kan erbjuda; hon blir en världsmedborgare utan någon egentlig fast mark under fötterna, hon får det svårt att känna igen sig, känna sig hemma. Individen utan fast förankrad identitet kan när som helst råka ut för att bli värderad efter just det behov Uniformsskräddarnas Loge för ögonblicket kan ha av henne, eller också blir man kastad, bildligt talat, på sophög såsom vilket som helst värdelöst föremål, som helst något man för ögonblicket eller för en obestämd framtid inte har någon nytta av.