patkobandi.blogg.se

Brókai Gábor l[email protected]

 

Skall showen fortsätta?

 

Striden, som förts i medier och från diverse talarstolar, om huruvida den nya ekonomiska politiken skall lyckas med att dra landet ur den malström som skapats av den förra, vänsterliberala administrationen, är avgjord. Förefintliga makroparametrar odiskutabelt vederlägger teorierna i den ekonomiska katastrof-libretto som författats av dem som i tid och otid åberopat libretton som grund vid allehanda angrepp på den av Orbán ledda regeringen. BNP ökar, inflationen, sysselsättningen och statsskulden styr åt rätt riktning. Den förutspådda kraschen uteblev trots att hos de Rättrogna förståsigpåare mer än väl syntes ett uttalat behov av att den skulle inträffa.

Fallgropen är inte så djup som den var för fyra år sedan även om för de perspektivlösa är den fortfarande mycket djup. Ungern och dess medborgare kunde hålla sig flytande endast genom betungande lån ända tills krisen de facto konfronterade människorna med systemets ohållbarhet. Tusentals miljarder försvann genom gapen i marginalerna ur det gemensamma till banker och offshore investeringar eller helt enkelt genom urusel administration av privatiseringarnas avtal. Detta kunde ske därför att marknaden hade helt fria händer medan den höll gravöl över staten. Tidigare regeringar reste olika paravent som insynsskydd över lurendrejerier som t.ex. konstruktion av obligatorisk privatförsäkring för Öst- och Centraleuropa – uttänkt och och iscensatt av marknadskrafterna; ett skojeri som skräddarsytts för att lagligen överföra hundratals miljarder till privata bankkassor varmed samtidig ökade inkomsten för kassornas administratörer och för kreditinstituten koordinerandes det så att de senare skulle ha medel att lappa över konstgjorda deficit i de statliga försäkringskassorna. Systemet liknade det när någon som vill hjälpa sin moder i nöd genom att låna för att finansiera hjälpen och sparar samtidigt för sin egen ålderdom på ett bankkonto allt detta medan kontot hela tiden ger mindre avkastning medan lånekostnaden ökar... Vad var detta bra för när systemet betydde dryga kostnader för skattebetalarna? Vem gynnades av den höga styrräntan som av centralbankernas f d ledare försvarades till sista blodsdroppen? Hundratals miljarder fördes ut ur landet som hade väl behövts t ex för minskning av statsskulden och andra angelägna finansieringar. Ändå var det inte någon som varnade (ylande) om tjuvar. I detta sammanhang nöjer jag mig med att endast nämna skandalen kring affären med lån i främmande valutor.

Det som hade varit duger blott för jämförelse med det som är. Om vi gör så kan vi konstatera att ett större antal penningpumpar äntligen har strypts. Fördelning av den gemensamma skattebördan har blivit mera balanserad. Hur hade vi annars kunnat kravla oss ur den alltmer ökande lånespiralen? Hur hade vi kunnat hålla budgetdeficiten under vad som EU förväntat av oss, en deficit som före 2010 inte en enda gång låg på den föreskrivna nivån?

Nedförsbacken har rätat ut sig, vad mera, landet stävar nu uppåt igen. Om vi tappar fokus på helheten och riktar det mot detaljer ser vi dock en hel del olustiga, irriterande företeelser. Politikernas ökande förmögenhet som trotsar matematiken, skryt med viftande av lyxvaror, onödiga herrskapsfasoner – allt detta skadar systemets trovärdighet, ökar fanflykt från partier och hjälper motståndarnas återhämtning.

Nomenklaturen från det förgångna håller ihop med profitörer som långhalm och ler för att i leken ”tjuven är här” minska uppmärksamheten för sitt eget tjuveri. Klubbens medlemmar svärtar ner allt och alla som är emot dem, men det skulle vara fel ändå att kasta skulden enbart på den.

Diskussionen ”staten korrupt och marknaden är god” eller att ”marknaden är gränslöst hagalen medan staten är god” började för sex år sedan i och med den ekonomiska krisens utbrott. Grunden till ordväxlingen beror dels på att teorin ”antingen eller” i grunden är falsk och dels på att styrkeförhållandet mellan makthavarna och de tillkortakomna är allt annat än jämbördigt, såsom det vore önskvärt.

Huruvida denna kamp består och skall tjäna det allmänna eller om marknaden – genom att okontrollerat utnyttja svagheter –, om den skall åter driva oss i sin fålla beror helt på dem som i dag styr landet. Får marknaden okontrollerad makt hamnar landet åter i fritt fall, vi blir åskådare på nytt till serier av illusionsnummer, möjligen med annorlunda, uppgraderat innehåll.

 

Översatt från Heti Válasz 2014.12.04 av Andor Nyers

 

Ö

Översättare

 

Striderna för Budapest pågick ännu när den 17 januari i Pest landets Politiska ordningsavdelning (Politikai Rendészeti Osztály, PRO) bildades helt enligt sovjetisk förebild. Dess ledare blev skräddarlärlingen Gábor Péter, med fyraårig grundskola och som aldrig någonsin hade praktiserat sitt yrke. Organisationen som snart blev fruktad av alla hade den officiella uppgiften att uppleta krigsförbrytare och därefter ställa dem inför rätta. Avdelningen som bestod av extrema vänsterelement, vanliga kriminella och icke minst av f.d. pilkorsare verkade dock på order av kommunistpartiet huvudsakligen för att förhindra en grundlagsenlig utveckling av landet och därigenom förbereda MKP´s* maktövertagande.

*Ungerska kommunistpartiet.

I början bar de ljusgrå uniform som sedermera byttes till sandfärgad dito, på deras skärmmössa bar de en röd stjärna omgiven av en sorts krans av sädesax. Avdelningens högre officerare utbildades i Budapests Djerzjinskij-Akademi – helt efter mönstret från Moskva – där de indoktrinerades hårt för att hata klassfiender. Den ungerska politiska polisen – liksom dess förebild TJEKA – blev den kommunistiska diktaturens viktigaste bropelare och kallades av den själv för ”Partiets näve”.

Genom administrativ sammandragning av landets politiska ordningsavdelningar bildades under ledning av Gábor Péter i oktober 1946 ÁVO (Államvédelmi Osztály, sv. Avdelningen för statens skydd) vars huvudkvarter förblev Andrássy väg nr 60 i Budapest. Bland uppgifterna för den nya avdelningen var övervakning och avveckling av demokratiska partier och inhämtande av uppgifter i samband med detta. ÁVO:s medlemmar infiltrerade i alla partier och samhällsapparater. De ägnade sig åt att övervaka medborgarna samt att kontrollera vilka som var med i någon religiös församling; att söndra och hindra emigrationens verksamhet hörde till bland avdelningens huvuduppgifter. De kontrollerade breven och telefonsamtalen. Rapportörerna infiltrerade hela samhället – t.o.m. familjer. Kartotek fördes över miljoner medborgare vilka hölls för att vara fiender eller bara potentiella sådana så var de under ständig övervakning.

Bara en månad efter att i september 1948 har blivit utnämnd till inrikesminister började János Kádár att organisera den nya myndigheten för statens skydd ÁVH (Államvédelmi Hatóság) som nu blev en helt självständig från polismakten oberoende organisation. ÁVH grundades den 28 december 1949 med Gábor Péter som dess ledare. ÁVH:s verksamhetsfält utökades i och med inkorporerandet av gräns- och flodpolisen; denna makt specialiserade sig på att terrorisera hela nationen. ÁVH slukade även upp den beryktade Militärpolitiska avdelningen som bildades våren 1945 som verkade inom försvarsministeriet.

Det är bara namnen på de kommunistiska terrororganisationerna som ändrades under tid, deras målsättning förblev alltid densamma. Medborgarna som degraderats till att vara endast undersåtar avskydde dem och var rädda för dem, ja de var rädda t.o.m. för varandra. För, om orden lydde så, var de redo att mörda, plundra, förskingra. De levererade framtvingade erkännanden under tortyr till domstolar som dömde till fängelse (där dödsdom genom hängning verkställdes) eller till koncentrationsläger. En skugg-armé av rapportörer var utspridda bland arbetsbänkar, redaktioner, kontor, universitet och kyrkor; hemlig övervakning av människor bedrevs överallt t.o.m. i teatrar. Övervakarna fanns i samhällets alla skikt och de observerade. Med deras stöd tog och vidmakthöll kommunisterna sin despotiska makt, den makten tog minst en medlem av var tredje familj i landet som torterades och/eller gjordes till mänskligt vrak.

Pilkorsarpartiet blev parlamentets näst största parti vid riksdagsvalet 1939; medlemsantalet uppgick till mer än trehundra tusen. Det ungerska nationalsocialistiska partiet stöddes av en miljon röster inom valmanskåren; var tredje väljare inom Budapests arbetardistrikt har röstat på dem.

Kommunistpartiet som gick under jord efter kuppen 1919 räknade några hundra personer i sina led. Under tiden för II. Världskriget kunde kommunisterna räkna med högst några dussin aktivister. När kommunistpartiets började organiseras i Röda Arméns spår strävade man först och främst för allt att öka partiets medlemsantal. Alltefter kommunistpartiet meddetsamma efter krigsslutet tillskansat sig makten över såväl inrikes- som militärmyndigheterna fick de också tag i pilkorsarpartiets medlemslistor. Därpå blev det en formlig massflykt av f d pilkorsare till kommunistpartiet. Till och med Rákosi själv medgav att kommunispartiet visst hade medlemmar som förut hade blivit smittade av motrevoltens (1919) samt av fascismens opium. De ”lilla pilkorsare” som blev upptagna i kommunistpartiet fick deklarera sina antecedentia: när har de anslutit sig till pilkorsarna samt hur länge de varit partimedlemmar; att de betraktade sitt medlemskap hos pilkorsarna som ett beklagligt fel som de nu önskar att gottgöra. Dessa deklarationer var utan tvekan ett viktigt dokument i kommunisternas händer för utpressning och för att skrämma deklaranten till lydnad. Längre fram försökte kommunistpartiet bli av med dessa element.

Terrorns hus i Budapest

Den myndighet som leddes av Gábor Péter hade från den första minuten efter dess bildande till uppgift att utföra kommunistpartiets intentioner och order. När helst Moskva eller partiet krävde kunde man arrestera om så krävdes sina egna föräldrar, sin käresta, sina vänner t.o.m. sina kamrater och tortera dem – icke sällan även till döds.

László Rajk besökte gärna och ofta Andrássy väg nr 60 för att kontrollera framgången i de ärenden han var personligen involverad i – t.ex. fallet med Ungerska Samfälligheten samt fallet Pócspetri. Emellertid hamnade han själv i hårkorset 1949. Han bekände under sina f.d. kamraters lika noggranna som välbekanta förhörsmetod. Han och fyra medbrottslingar dömdes till döden under en ”skyltfönster-rättegång” och hängdes i vanlig ordning. Därefter hamnade närapå 200 arbetaraktivister i klorna på ÁVH. Snart hamnade även andra ledande partikoryféer – bland dem ÁVH:s grundare János Kádár – i sina kamraters tortyrkammare. De följde sedan ”förrädarna av den demokratiska arbetarrörelsen”, vänsterradikala socialdemokrater av vilka mot höga samhällsposter gick kommunisternas ärenden inom landets socialdemokratiska parti. Många dem hade långa fängelsestraff att se fram emot.

Understundom, framför allt från 1950 hände det att den politiska polismakten ägnat sig åt inre uppgörelser. Äkta Maffia-metoder användes vid uppgörelser sinsemellan när ekonomiska brottslingar inte var villig att dela med sig. Ernő Szűcs, andremannen inom ÁVH, torterade sin egen lillebror i den nyinrättade tortyrkammaren i källaren på Andrássy väg nr 60 innan Rákosi lät bägge två torteras ihjäl. En del av den hopstulna rikedomen protokollfördes men resten – värda dollarmiljoner – försvann spårlöst.

Inte ens Gábor Péter undslapp sitt öde. ÁVH:s chef tillsammans med andra höjdare – de flesta av dem obildade officerare med hög rang inom ”Firman” – hamnade 1953 bakom galler p.g.a. Stalins sjukliga anitsemitism. Det var nämligen då Stalin gav order om avslöjandet av den s.k. sionistiska sammansvärjningen.

Mátyás Rákosi, Stalins trognaste adept och själv jude, utlämnade sina medarbetare och ÁVH:s höga officerare till mästaren utan att tveka, merendels av judisk härstamning, som tidigare utan att blinka utfört hans omänskliga order. Tillsammans med dem arresterades många ungerska judar som vågade ställa upp för sin tro och för Israel. Kommunisternas planerade pogrom över ungerska judar kom tack vare Stalins död aldrig riktigt i gång.

Människorna i det ungerska samhället drog sig fram under ÁVH:s brutala makt under dess glansdagar utan självklar rätt till bostad, resor, högre utbildning och vidareutveckling eller erkänsla av facklig prestation. Den institutionaliserade terrorn ville kuva medborgarna till lydiga undersåtar, det är därför man systematiserat anpassningen och medlöperiet.

ÁVH fortlevde dock inte med samma namn efter revolutionen 1956. János Kádár stödde sig dock på den flera tusenhövdade ÁVH-armén som efter ryssarnas anfall i november 1956 kom fram ur sina gömställen och stabiliserade hans maktposition. Bödlarna fick nytt namn: Politisk spaningsövermyndighet. Över nittio procent av myndighetens medarbetare var före detta ÁVH-folk så Kádár kunde lugnt anförtro dem kommunismens blodiga vedergällning mot revolutionen. Ännu vid kommunismens slutgiltiga fall i Ungern 1990 arbetade flera f.d. ÁVH-medlemmar inom apparaten för statens säkerhet.

Efter krigsslutet 1945 tvingades miljoner människor av en eller annan anledning att lämna sitt fädernesland. I enlighet med den segrande maktens nya världsordning efter II. Världskriget förjagades uppemot 200 000 tyskspråkiga ungrare från Ungern för att bereda plats för de hundratusentals ungersktalande ungrare vilka efter Trianon-traktatet (1924) levde i någon av de tre femtedelarna av Ungern som av segrarna i slitits loss från ett tusenårigt Ungern. Dessa ungrare skulle nu förjagas från sitt eget fädernesland till det Ungern som ännu fanns kvar.

Den sovjetiska ockupationsmakten – precis som nazisterna bara några månader tidigare – kom till Ungern med färdiga listor. Man arresterade alla som eventuellt troddes kunna förhindra eller försvåra det kommunistiska maktövertagandet i Ungern: före detta statsministrar, statsråd, parlamentsledamöter, ambassadörer, officerare, lärare och aktiva präster. De arresterade den svenske diplomaten Raoul Wallenberg som så många judar har att tacka sitt liv för; de forslade bort utan urskiljning arbetsdugliga ungdomar, flickor, kvinnor, pojkar och män. Övervägande delen av dem hade ännu inte fyllt sina tjugo år. Med att samla ihop ännu flera ungdomar varav många just hade kommit tillbaka från tyska koncentrationsläger fick ockupationsmakten hjälp av de s.k. ”muska"*-guider” samt av de den alltmer välorganiserade kommunistkontrollerade samhällsadministrationen.

* Benämning på ryssar ända sedan I. Världskriget, namnet kommer av allt att döma från Musca domesticus, d.v.s. den vanliga husflugan – ryssarna var ju så många.

De som fångades in för ”malenkij robot” (litet arbete) samlades först inom landets gränser men så småningom hamnade de i Máramarossziget, Foksányi, Brassó eller Temesvár (samtliga i den Transsylvaniska delen – f.d. Ungern – av Rumänien). I dessa uppsamlingsläger rådde det så fruktansvärda förhållanden att många av fångarna dog. De överlevande transporterades i boskapsvagnar i flera veckor till någon av sovjetvärldens omkring tvåtusen utspridda arbetslägren. GULAG* nätet slukade över 700 000 ungrare varav 300 000 eller fler kom aldrig tillbaka.

* Glavnoe upravlenije ispravitel'notrudovykh lagerej – Korrektionslägrens centrala direktion, men blev för allmänheten ett samlingsnamn för själva koncentrationslägren.

Det sovjetiska GULAG-systemet började organiseras redan 1919 för straffkommendering (och för gratis arbetskraft) av alla de som det nya sovjetsystemet betraktade som sina förmenta eller verkliga fiender.

I dessa läger dog över tio miljoner människor. Det fanns år då genom den centralt bestämda avrättningskvoten, de tolv timmar långa omänskligt ansträngande arbetspassen, hungern, och kylan antalet döda blev över en miljon. Fångarna arbetade i gruvor, de arbetade med skogsfällning, med väg- och järnvägsbyggen under ohyggliga omständigheter utan adekvata arbetsredskap, matransoner och klädsel. Antalaet ungerska medborgare som dömdes av den sovjetiska militärdomstolen till döden eller till långt ”korrektions-tvångsarbete” är flera hundra. Avrättningarna skedde direkt, utan föregående brottsutredning och åtal etc.

De ungrare som överlevde GULAG-lägren släpptes hem först i början av femtiotalet. Många av dem trots avtjänat straff fick inte komma hem till sina familjer, de blev nämligen arresterade av ÁVH vid den ungerska gränsen. Några internerades andra släpptes men först efter avgivet löfte om att inte berätta. De tvingades till tystnad fram till systemskiftet 1990.

Den siste ungerske krigsfången, András Toma, kom hem från Sovjetunionen år 2000.

Efter sovjetunionens ockupation av Ungern reglerade den nya ungerska statsapparaten proceduren för internering i hemliga dokument. Interneringen var ett tekniskt tillvägagångssätt med syftet att skaffa bort och isolera förmenta eller verkliga motståndare i det offentliga livet. Interneringen möjliggjorde att myndigheter, framför allt polisen, oinskränkt och utan någon förundersökning skulle kunna arrestera vilken medborgare som helst enbart på misstanke eller rentav efter politiska överväganden. Interneringen användes även då man i ett för handen liggande ärende inte hade nog bevis till arrestering. I sådana fall agerade partistaten helt efter politiska överväganden omedelbart utan att förspilla en enda timme i onödan.

Det var inte bara medlemmar i extrema högerorganisationer, f.d. officerare och gendarmer, som hamnade på kommunisternas ”B-list”* ; f.d. kolportörer av pilkorsar- och naziproganda, ledande personer och tjänstemän i förkrigets Ungern utsattes också för internering och alla dem som av kommunistregimen betraktades som fiender. Interneringen var det verktyg varmed kommunisterna gjorde upp med sina politiska motståndare.

* Människor som valde att fly västerut efter de retirerande tyska-ungerska arméerna samt på andra grunder kunde misstänkas för att inte helhjärtat välkomnade Röda Armén i Ungern. Detta innebar att de som hamnade på denna lista inte ens fick söka anställning i någon av kommunistmakten godkänd verksamhet. Det var frun, barnen eller släkten som en sådan person var hänvisad till för att inte svälta ihjäl.

Mellan 1945 och 1948, under knappt tre år, internerade ÁVO fler än 40 000 personer. Till våren 1950 byggde den politiska polisen ut fyra centrala läger: Recsk, Kistarcsa, Tiszalök och Kazincbarcika där tusentals fångar hölls i tvångsarbete. Offren i dessa läger behandlades efter nazisternas och sovjetmaktens metoder och levde under omänskliga förhållanden: de fick arbeta med primitiva arbetsredskap i kol- och malmgruvor, stenbrott, på vägbygge och i skogsindustri. Den maximala strafftiden var bestämd till 24 månader men många fick tillbringa mycket längre tid i någon av dessa läger utan att offrens familjer underrättats. Offren som var fråntagna praktiskt taget allt var helt utlämnade till väktarnas omänskliga böjelser. ”Fångar behöver man inte lämna räkning för” var lägrens bevingade ord.

På landets östra område fanns det dessutom tolv s.k. stängda läger. Dit forslades hela familjer i huvudsak från landets södra och västra gränstrakter.

Efter ett dekret den 26 juli 1963 om att avveckla tvångsarbetslägren började dekretets intentioner gradvis genomföras. Eftersom behandlingen av vissa fångars ärenden medvetet förhalades överfördes dessa till ÁVH:s fängelser; hundratals av dessa fritogs först 1956. För att hämnas för frihetskampen 1956 öppnade kommunisterna flera av dessa läger på nytt.

För at möta en eventuell kris beställde 1961 i årets andra hälft Kádár-administrationen en plan om att vid behov kunna upprätta lämpliga läger för internering av 10 000-tals särskilt farliga personer. Planen skulle utarbetas av ÁVH:s arvtagare Statssäkerheten. Denna krisplanering i olika versioner fortsatte att gälla fram till Kádár-systemets sammanbrott.

Även värnpliktiga ungdomar, som hade klassfientlig bakgrund – de var alltså fiender –, vegeterade under omänskliga förhållanden i kommunistdiktaturens tidevarv. Mängder av söner till ädlingar, mellan- och högborgerliga föräldrar och kulaksöner gjorde arbetspliktig militärtjänst inom den Ungerska folkarmén. Dessa ”opålitliga” arbetspliktiga utsattes för ”särskild behandling” efter den forna nationalsocialismens välkända metoder. Deras läger var omgiven av taggtråd och i stället för militär utbildning fick de arbeta i gruvor, på vägbyggen, på byggen av militära objekt och flygfält. Målet med deras sysselsättning var dock inte produktionen utan ungdomarnas fysiska och psykiska förnedring. Deras antal 1952 var 10 899, året därpå var de 12 511. Systemet med militär arbetsplikt avvecklades inte förrän 1956.

Konfessionerna

Nazismen med sitt raskrig och kommunismen med sin klasskamp liknar varandra även i det att bägge hatar religionen. Medan dessa enligt sina egna, speciella kollektivistiska principer förföljde och mördade dem som var i vägen för dem talade (och talar fortfarande) religionen om synden i förhållande till det personliga ansvaret och praktiserar syndernas förlåtelse. Såväl nazisterna som kommunisterna ersatte Gud med sina ledare med allt vad en gud tillkommer: allmakt och ofelbarhet. Soldaterna svor trohet mot ledaren, med hans namn på läpparna gick de till strid och även i övrigt omgavs ledaren av de sina som hade han varit ett gudabeläte. Ledarna förkunnade att det behövdes ”nya människor” till att kunna förverkliga ”den nya världen”, någon sorts ”paradis på jorden”, därför, de hade rätt att förinta allt och alla som står i vägen för det stora, slutliga målet. Därför förföljde de religi-onen, troende och kyrkorna eftersom de senares lära och etik stod i bjärt kontrast mot det nya, mot strävan att upphöja nazismen respektive kommunismen till en ”ny religion”.

Fastän de kristna kyrkoledarna inte höjde sina röster 1938-1939 vid de skamliga judelagarnas tillkomst var de kristna inte sena att under nazistisk ockupation, när judarna kom i fara, skynda till deras undsättning. Kyrkorna, klostren prästgårdar räddade undan många förföljda judar. Präster, pastorer och mången troende, alla som hade möjlighet räddade liv. Den katolske Áron Márton, Vilmos Apor, Margit Slachta, protestanten József Éliás eller den evangeliske Gábor Sztehló stärkte mångas tro och mod (I Ungerns kallas protestanterna Kalvinister, medan Lutheranerna kallas för evangelister).

Den kommunistiska diktaturen som byggdes upp under Röda Arméns beskyddande vingar hade från början betraktat trossamfunden – med deras moraliska, intellektuella överlägsenhet och ekonomiska styrka samt deras omfattande internationella kontaktnät – som de fiender vilka för varje pris måste förintas. Att framställa sam-funden, deras institutioner och ledare som reaktionära bromsklossar för framåtskridandet blev därför en viktig målsättning för kommunisterna. Kommunistmakten gjorde allt för att minska prästerskapets moraliska status och när de stod upp för sin tro och för religionsfrihet betraktades de som politiska brottslingar. För att begränsa deras verksamhet innanför kyrkornas väggar gjordes kyrkorna ekonomiskt beroende och det sparades ingen möda för att allt mer och mer försvaga församlingarnas ekonomi med intentionen att så småningom avveckla dem helt. Som första steg att förverkliga allt detta konfiskerades den romerska katolska kyrkans jordegendomar vid ”jordbruksreformen” 1945 utan någon ersättning eller annan kompensation. Kommunisterna visste väl att detta drag betydde en mycket svår åderlåtning av kyrkans ekonomi. Biskopskollegiets pastorala brev bl.a. löd: ”Må Gud hjälpa de nya ägarna till framgång för att kyrkan skall finna tröst däri för sina förluster och bekymmer”.

Den lön som bestämdes för pastorer, präster och rabbiner täckte inte ens behovet för exis-tensminimum. De förbjöd och avvecklade religiösa och karitativa gemenskaper. Frånsett några få undantag avvecklades kyrkans skolor och den obligatoriska trosundervisningen som förbjöds 1949 ersattes av frivillig s.k. fakultativ trosunder-visning. Föräldrar vars barn deltog i trosundervisning utsattes för ständig bevakning och trakasseri, även barnen förstås. Ungdomar som hade kyrklig skolbakgrund utsattes för negativ särbehandling när de sökte till högre utbildning.

För att helt kuva kyrkorna skaffades kyrkofolk med hög ställning bort om de motsatte sig partiet och ersattes med sådana som var villiga till samarbete. Genom att utsätta kyrkorna för trakasserier, tvinga präster till att emigrera genom att skrämma dem med prefabricerade åtal och fängelsestraff ville kommunistmakten försäkra sig om att så småningom kunna besätta kyrkans spetspositioner med samarbetsvilliga ledare.

Trots den kommunistiska grundlagens deklarationer har man 1951 upprättat det Statliga ver-ket för kyrkliga ärenden (Állami Egyházügyi Hivatal) som utförde daglig kontroll av alla religiösa samfund. Kyrkornas moraliska anseende skadades väsentligt genom av partiet ut-sedda ”fredspäster” (Miklós Beretóczy, István Balogh, Richárd Horváth, fér att nämna några), biskopar och andra världsliga ledare vilka utsetts av partifunktionärer (Ernő Mihályfi, János Péter, Iván Reök, József Darvas, László Decséri, Lajos Vető m.fl.). De nya ledarna representerade inom kyrkorna partistatens intressen, agiterade genom föreskrivna predikningar i ”fredens” och kollektiviseringens sak, deltog i ”fredsarbetet”, hade säte i Patriotiska Folkfronten och i parlamentet.

Kyrkornas tidigare ledare antingen satt i fängelse eller tvingades att helt dra sig tillbaka. Talrika pastorer munkar och rabbiner tvingades att lämna sitt fädernesland (t.ex. överrabbin Ferenc Hevesi). Den evangeliske biskopen Zoltán Túróczi släpades med påhittade anklagelse inför domstol. En annan evangelisk biskop Lajos Ordas fick på sammapremisser två års fängelse. Den mest ansedd protestantiska biskopen László Ravasz tvingades att lämna sitt ämbete.

Genom politiska och administrativa åtgärder, skrämsel och med inre påtryckning från de genom ”vaktbyte” nytillsatta ledarna lyckades kommunistmakten att upprätta ”överenskommelser” mellan sig och de protestantiska och unitariska kyrkorna (7 oktober 1948). Genom samma tillvägagångssätt upprättades två månader senare ”överenskommelser” också med de evangeliska och mosaiska kyrkorna. I början fick den protestantiska kyrkan behålla fyra av sina skolor men 1951 hade den bara en kvar. Trots ”överenskommelserna”, icke sällan åberopande av dessa, fortsatte kommunistmakten att som man sade ”rensa upp i kyrkorna” (”egyházon belüli tisztogatás”). De evangeliska pastorerna György Kendeh och András Keken arresterades och tvångsförflyttades; samma öde rönte även de reformerta hjälpprästerna Péter Fekete och Tibor Kovács från landsdelen öster om floden Tisza.

Fängelserna fylldes av katolska präster, munkar oh nunnor. Under den s.k. ”mjuka diktaturen” på 1960–70-talen fängslades ungdomar vilka beskylldes för katolska respektive kalvinistiska sammansvärjningar. De som trotsade kommunistmaktens vilja utsattes för ”omplacering på administrativa grunder” med benägen hjälp av det Statliga verket för kyrkliga ärenden.

Diktatet som påtvingades den katolska kyrkan i augusti 1950 hade verkställighet fram till 1990.

Den evangeliska kyrkan

Polisväsendet var ännu under uppbyggnad när polisen i Nyíregyháza, som en av dess första projekt var att arrestera Zoltán Túróczi, biskop för Tisza-området, och ställa honom inför folkdomstol. Utan några som helst bevis dömdes han såsom krigsförbrytare till tio års fängelse samt förlustig av sin tjänst. Genom gemensamt agerande av landets historiska kyrkor släpptes Túróczi efter tio månader men sitt ämbete fick gan tillbaka först efter två år.

Åtalet ”Oegentligheter i samband med utländskt bidrag och dess handhavande” var en av kommunisternas mest älskad käpphäst. Det var just detta åtal som ÁVH använde sig av när den arresterade biskop Lajos Ordass, Albert Radványi kyrko- och överskolinspektor och Sándor Vargha kyrkans generalsekreterare. Biskop Ordass dömdes efter påhittade åtalspunkter till två års fängelse. Biskop Béla Kapi tillsammans med tre distriktsinspek-torer sade självmant upp sig från sina ämbeten.

Kommunisterna lyckades att låta sina betrodda Lajos Vető och László Dezséri väljas till biskop i Nyíregyháza respektive i Budapest. På grund av yttre och numera även inre påtryckning höll den evangeliska kyrkan en enda dags synod den 8 december 1948 – två månader efter den evangeliska – varunder ”överenskommelsen” med kommunisterna godkändes och efter en vecka den 14 december, samtidigt med mosaiska församlingen, underskrevs dokumenten.

Att förlora sina skolor blev ett hårt slag för den evangeliska kyrkan. Den Evangeliska teologiska akademin grundades 1952. Någon egen lokal fick den däremot inte och ständig flytt samt olika påtryckningar på lärarkollegiet gjorde att dess verksamhet blev mycket svårt att bedriva.

Såväl den evangeliska som samtliga andra kyrkor var underkastade det Statliga verket för kyrkliga angelägenheters (ungerska AEH) styrning och övervakning. Som resultat av ”omorganisationer” minskades antalet biskopar i landet till endast två, av statspartiet och AEH betrodda personer: biskoparna Vető och Dezséri. Som aktiva inom ”Fredspräst rörelsen” verkade de även inom Fredens Världsråd, Patriotiska Folkfront och partistatens parlament. Till AEH:s icke-klerikala ledare valdes överläkare dr. Iván Reők och författare József Darvas. De som eventuellt kom i vägen för dem avskedades, om detta hade inneburit svårigheter deporterades de som man gjorde med pastor György Kende med familj och en annan pastor i kyrkan på Deák tér (Budapest).

De svårt komprometterade biskoparna avsade sina ämbeten självmant vid tiden för frihetskampen 1956 men när sovjetarmén återkom återtog de sin tidigare avsägning.

Biskop Zoltán Klády styrde fr.o.m. 1958 med hårdhandskar landets evangeliska kyrka. Han ville harmonisera kyrkan med den ateistiska statens intressen för att skapa en ”tjänande kyrka” av den ungerska evangeliska kyrkan. Genom sina nära förbindelse med partistaten fick han möjlighet att agera även i internationella sammanhang. År 1984 blev han vald till ordförande av den Lutherska världsfederationen med 52 miljoner lutheraner.

Den israeliska församlingen

Efter förföljerser, massmord och deporteringar samt utvandring uppgav sig vid folkräkningen 1949 mindre än 150 000 personer (1,4 % av befolkningen) som judar. Jämfört med de kristna kyrkorna stod det israeliska samfundet efter Andra världskriget inför i flera hänseenden annorlunda utmaningar. Judarna höll sig traditionsenligt med dubbla identiteter: de bekände sig som ungrare men samtidigt också som judar. Under rasåtskillnadens tidevarv blev de utsatta för en förskräcklig förföljelse. Sambandet mellan de dubbla rötterna blev svagare varför – samt p.g.a. löftet om bildande av det judiska staten – de lånade gärna åtminstone ett öra till sionismen (vid upplösandet av den Ungerska Sionistiska Förbundet 1949 hade förbundet 43 000 medlemmar). Sionismen hade en klar och fastlagd framtidsbild och detta harmoniserade inte med partistatens föreställningar om framtiden. Som en följd därav påbörjades utrensningen av såväl sionistiska som borgerliga element ur det israeliska samfundet d.v.s. av alla som kunde tänkas stå i vägen för partistaten. Under ledning av László Benedek, det judiska sjukhusets överläkare, bildades inom församlingen ett kommunistparti. Man hade sett till att omkring 1950 koncentrerades Ungerns judar i en enhetlig grupp. Det ungerska judiska trossamfundet isolerade sig alltmer från andra trossamfund utanför Ungern vilka ju hade hjälpt judarna så mycket – särskilt Amerikansk Joint – för att s.a.s. komma på rätt köl efter kriget. Från ena dagen till den andra judar med utländska kontakter ”imperialistiska agenter”, de trakasserades, ledande personer arresterades och förvisades ur landet. En på falska grunder hopkokad rättsprocess sattes i gång mot huvudrabbi Béla Berend i Szigetvár. Bland åtalspunkterna fanns en som lydde ungefär: ”kollaboration med pilkorsarna”. Flera sionistiska ledare fängslades (1949), Géza Szűcs, Joints ungerske vd, drevs till självmord och likaså hans tvillingbror, trossamfundets juridiska rådgivare, bara för att de vägrade att utlämna namnlistan på vilka blivit hjälpta av Joint (11 augusti 1951). ÁVH krävde listan för att bröderna Szűcs hjälpte tvångsförflyttade judar samt sådana icke-judar som 1944 deltog i aktioner för at rädda judar. Tillslut, på sovjetisk order och recept började 1953 förberedelserna av de stora sionistiska rättegångarna. I samhällen, stöpta efter sovjetiska mönster, bedrevs öppen antisemitism i form av antisionism. Partistaten försökte – för att skydda sig själv – kanalisera ungrarnas berättigade hat mot partistatens terror till antisemi-tism. Bland de arresterade fans partiledare av judisk religion; flera höga officerare av judisk härstamning, t.ex. Gábor Péter; många av judiska församlingens mest framträdande personer – vilka f.ö. hade anklagats för att ha mördat Raoul Wallenberg –, judiska läkare, ingenjörer. I och med Stalins död 5 mars 1953 uteblev den stora räkenskapen, och de flesta av de inlåsta blev frisläppta. Processen mot Gábor Péter och andra höga officerare inom ÁVH fortsatte dock. På ledande poster inom kommunista partiet och i dess terrororganisationer (PRO, ÁVO, ÁVH, KATPOL och GRO) satt nämligen många kommunister av judisk härkomst vilka förnekat inte bara sin Gud, sitt land och t.o.m. sin härstamning i och med att de valde att sälja sig till den omänskliga kommunistiska ideologin.

Sionismens och sionisternas förföljelse – enligt sovjetiskt mönster – fortsatte ända tills kommunismens fall 1989.

Den reformerta kyrkan

I motsats till andra historiska kyrkor höll den reformerta kyrkan (Kalvinistisk) sig i stort sett borta från bredare internationella kontakter och mottog inte heller något betydande inflytanden utifrån; kyrkan organiserade sig i huvudsak på ”nationell grund” och räknades följaktligen som ”ungersk” kyrka. Nackdelen som detta medfört var att kommunistmakten slapp räkna med internationellt eko i form av protester.

Reformerta kyrkans två mest namnkunniga biskopar László Ravasz och Imre Révész har höjt sin röst redan 1945 mot kommunisternas trakasserier. Den nya makten, kommunistdiktaturen, som organiserade sig bakom den framryckande Röda Armén trakasserade svårt byarnas pastorer och präster. Redan i juli 1945 fanns det i Ungerns östligaste områden trettio anhållna pastorer som stod under polisiära eller folkdomsstolars processer. ”Högerfascismen byttes mot vänsterfascismen” deklarerade biskop Ravasz.

En förordning från inrikesministern Rajk innebar ett hårt slag mot uppemot femtonhundra civila föreningar och de reformerta kyrkorna. I samband med skådeprocessen 1947 mot ”Magyar Közösség” med åtalsrubriceringen ”Sammansvärjning mot Folkrepubliken” involverades medlemmar från den reformerta kyrkan.

Våren 1948 satte den kommunistiska diktaturen igång med att ”skapa ordning” i situationen som rådde mellan staten och kyrkan d.v.s. att ”skilja kyrkan från staten” (I detta stycke menas med ordet ”kyrkan” samtliga religiösa samfund). Betraktar man det sagda så betydde det enligt det socialistiska ”nyspråket” precis tvärt om. Aldrig tillförne har kyrkan bundits till och blivit hårdare styrd av statsmakten som nu, makten som i själva verket hade kyrkans elimi-nering i sikte. Aldrig tillförne har kyrkan förråtts till den grad som under ”vaktbytets” årtion-den av de män som tjänade statsmakten utan hänsyn till kyrkans behov (när kommunistmak-ten satte egna ”fredspräster” på alla nivåer i kyrkans organisation).

Statspartiet blev mäkta irriterat när det ungerska reformerta konventet fördömt avskaffandet av domarnas självständighet. Uttalandet inspirerade statspartiet till en serie exempellösa an-grepp. En av reformerta kyrkans chefsförvaltare Andor Lázár blev av Ernõ Mihályfi tillsagd att avgå – för att ge tillsägelsen ytterligare eftertryck arresterades Lázár och fördes till Andrássy ut nr 60. Några veckor därefter tvangs biskop László Ravasz, ordförande av den ungerska reformerta kyrkans konvent och synod, att avgå.

Den 7 oktober 1948 tvingades den reformerta kyrkan att underteckna ”överenskommelsen” med kommunist-makten som innebär att kyrkan fick behålla fyra gymnasier och en minskning av statligt anslag med 25 % vart femte år under en period av tjugo år.

Biskop Imre Révész trädde tillbaka från sin post i september 1949. Han efterträddes av János Péter, som sedermera lämnat sin biskopstola mot att bli den kommunistiska Kádarregeringens utrikesminister. ”Vaktbytet” i den reformerta kyrkan blev klar 1950. Under fyra årtionden framåt leddes således den reformerta kyrkan av maktens män vilka i stället för kyrkan tjänade självfallet makten. Processen som gick ut på att tvinga protestantiska kyrkan till underkastelse styrdes under ”Vaktbytet” inifrån av maktens mullvadar.

Den reformerta kyrkans anseende minskades av att den tog parti för att tvinga bondesamhället in i kollektivjord-bruket. Detta trots att merparten av pastorerna, av vilka menigheten förvän-tade både lekamlig och andlig väg-ledning, nekade emellertid att läsa upp sina statsmaktstjänande överordnades herdebrev utan ställde sig på församlingsmedlemmarnas sida. Många pastorer fick dyrt betala för sitt ställningstagande.

Lagen 1951/I. handlade om upprättandet av Statens verk för kyrkliga angelägenheter (ÁEH). Snart därpå träffa-de kyrkans två ledare en överenskommelse med ÁEH:s ordförande som medförde:
• att kyrkan hade upptäckt att avvecklingen av diakoniet stod i kyrkans eget intresse,
• att man borde överlämna kyrkans jordegendomar till staten samt
• att man skulle sammandra de teologiska akademierna och kyrkodistrikten.

Man offrade således sina teologiska akademier i Sárospatak och Pápa, gymnasierna i Sárospatak och i Buda-pest samt kyrkodistrikten väster om floden Tisza. Förklaringen därtill var de trängande ekonomiska förhållan-dena. Béla Pap, som opponerade sig mot allt detta, fängslades och prosten Imre Szabó landsförvisades.

En grupp av unga reformerta pastorer på Reformerta Teologiska Akademin i Budapest författade en trosför-klaring. Till gruppen anslöt sig efter ett år också László Ravasz som ventilerade sina åsikter i sin skrift ”Memo-randum” angående den rådande situationen inom den reformerta kyrkan. Sommaren 1956 lämnades en anhål-lan om diskussion om förnyelse inom kyrkans liv till Ungerska konventets styrelse. Anhållan var underskriven av 160 pastorer. Styrelsen bestämde att man skulle behandla anhållan den 27 oktober men planen omkullkastades av revolutionen. Den 31 oktober manades kyrkans komprometterade ledare att avgå och man bad samtidigt László Ravasz att återkomma till sitt forna ämbete. Den blodiga nedtrampningen av frihetskampen förhindrade L Ravasz´s återkomst. Under frihetskampen stupade två reformerta teologistuderande István Magócsi och Lajos Herczeg.

Efter att statspartiets diktatur 1957 alltmer stabiliserat sin ställning vid makten utfärdade ÁEH dekret om att i för-väg inhämta tillstånd för högre kyrkliga sammankomster samt för att mångfaldiga och sända kyrkans herdebrev. De kyrkliga ledare som tidigare ”avsade” sina ämbeten återställdes men statsmaketen startade en fruktansvärd vedergällning mot ”Förnyelse Rörelsen”. Sjutton pastorer, pastorsadjunkter och teologistuderande blev fängslade 1957 medan sju ledande personer inom den reformerta kyrkan medaljerades av partistaten. Medan den reformerta biskopen tackade kollaboratören János Kádár i alla församlingars namn hängdes reformerte pastorn Lajos Gulyás i Győr.

Under ledning av biskopen i Debrecen Tibor Bartha påbörjades utformningen av ett kyrkopo-litiskt koncept som var ämnad till att tjäna partistaten, den sovjetiska politiken som man flitigt propagerat för bland kyrkorna även utomlands. Denna ”tjänande kyrkans teologi” förblev kyrkans ideologi fram till kommunismens sammanbrott 1989.

 

Rekonstruktion av källarens fängelsehålor

Andrássy út nr 60 blev beryktad under de månader pilkorsarna hade makten i Ungern. De flesta som infångades av pilkorsarnas soldatesk var judar vilka betraktades som fredlösa och släpades ner i byggnadens källare där de torterades med de mest brutala metoder. Sina offer förvarade de i en f.d. kolkällare som byggts om till fängelseceller. Många dog av tortyrens följder.

I januari 1945 flyttade den kommunistiska politiska polisen (PRO → ÁVO → ÁVH) in i pilkorsarnas ”Trofasthetens Hus”. Andrássy út 60 som under pilkorsarna var m.e.m. den planlösa tortyrens hus snart förvandlades genom långvarigt och konsekvent verksamhet till ”Terrorns hus”.

Snart efter de nya ”hyresgästernas” inflyttning blev själva huset Andrássy út nr 60 för litet. Kommunisterna tog därför hela kvarteret i besittning och byggde ut kvarterets källare till en sammanhängande labyrint. Fångarna släpades till förhör och från cell till cell med förbundna ögon. Många minns att källarlabyrinten hade flera våningar neråt. Vid husets senare ombyggnad fann man dock inga spår av sådana undre våningar. Vi kan ändå inte utesluta att det under kvarterets andra källare kunde ha funnits i golven nergrävda fängelsehålor.

Förhören skedde i lokaler s.a.s. ovan marknivå. Varje rum vaktades av en beväpnad ÁVH-soldat. Förhören hölls – enligt sovjetiskt system – under nätterna. Man lät de anhållna vara sömnlösa under flera dagar i sträck utan varken mat eller något att dricka. Offren utsattes för den psykiska och fysiska tortyrens alla kända varianter: stå med näsan stödd mot väggen i timmar; stå med armarna horisontellt utsträckta upp till tio-tolv timmar (sänkte armar medförde straff); att få stryk med batong och andra slagverktyg; göra tvångsgymnastik, och förhör under en mängd av olika typer av tortyr var dagliga företeelser. Elektrisk ström, brinnande cigaretter och tänger är några exempel på tortyrmetoder.

De fängslade fick inte byta underkläder, fick inte bada och för att tvätta sig och de hade endast trettio sekunder; tvål, handduk wc-papper, tandkräm och näsduk var förbjudna artiklar. Fångarna vistades dag och natt i starkt lampsken; täcke och byte av ytterkläder förekom inte. Ofta fick fångarna inte gå på toalett fast cellerna saknade kärl för avträde. Deras liggplats utgjorts av fuktiga träbritser, icke sällan fick de ligga på cellens golv. Fångarna fick inte vara i fred ens mellan förhören utan slogs med gevärskolvar och batonger av de sadistiska fångvaktarna. Fångarna fick mat en gång om dagen, en mugg bönsoppa med 150 gram bröd inalles 450 cal om dagen. För fångarna, nerbrutna av hunger, köld, psykisk och fysisk tortyr begärde sedan ÁVH:s åklagare hårda och prejudicerande domar som domstolarnas ”pålitliga” domare själklart utdömde (de stod på ÁVH:s särskilda lönelista).

De överlevande fångarnas psykiska och fysiska tortyr fortgick överallt i av ÁVH kontrollerade fängelser. Fångarna bands ihop till ett knyte enligt en metod som var i bruk under medeltiden, blev kedjade och på deras fötter hängdes 18 kg tunga järnkulor; läkarvård och medicinering beviljades endast i undantagsfall. För de allra minsta ”synd” pryglades de och fick karcer.

Rekonstruktioner i Terrorns hus i Budapest: Straffcell, 60 x 50 x 180 cm. I ögonhöjd två lampor som lyste i ögonen under hela strafftiden. Dessutom fanns det ”vattencell”: fången fick stå i vatten och ”rävlya” utan belysning vari fången inte kunde räta ut sig; behandlingsrum: visar några tortyrredskap som användes för att bryta ner eller för att bestraffa fången.

Källaren i Andrássy út nr 60 byggdes om flera gånger. ”Varsamma händer” sopade undan alla spår som skulle kunna skvallra. Medarbetare av den rekonstruerad Terrorns hus hade försökt rekapitulera några av förhållanden under vilka politiska fångar hölls under 1945-1956. Förutom de vanliga fängelsecellerna återskapades även straffcellerna, sista vistelsecellen före avrättning samt lokaler där avrättningar förrättades.

Kardinal Mindszenti

Enligt folkräkningens uppgifter 1949 var 70 % d.v.s. 6,5 miljoner av Ungerns befolkning av romersk katolsk trosbekännelse. Detta ger vid handen att det var den katolska kyrkan som hade störst potential för samhälleligt, socialt och ekonomiskt inflytande. Katolska kyrkans institutioner och föreningar för skolundervisning, trosutövning och kultur hade ett tätt nätverk genom hela landet. Katolska kyrkan spelade en viktig roll för vårdandet och bevarandet av landets nationella kultur.

Den Heliga stolen satte den 7 oktober 1945 en karismatisk man, József Mindszenti, att leda den ungerska katolska kyrkan. Han sade nej till bägge terroristdiktaturerna. Som biskop av Veszprém fick han erfara nazisternas fängelse och 1949 även kommunisternas. Katolska kyrkan under ledning av sin kardinal mobiliserade hundratusentals troende till försvar av kyrkans institutioner. Kardinalen oroade sig främst för landets skolor i kyrkans regi men även protesterade han mot förbudet av obligatorisk trosundervisning. Kommunisterna genom sina språkrör sparade ingen möda för att angripa och nedsvärta den katolska kyrkan.

Polisaktioner i form av kontroll och andra former av angrepp mot kyrkan flöjde tätt inpå varandra. I Gyöngyös arresterades och fördes bort 30 studenter tillsammans med sin lärare franciskanpatern Szaléz Kis. De anklagades – på fabricerade grunder – för att de hade gömt vapen och förberett ett landsomfattande uppror. Läraren, den 17 åriga Ottó Kizmán och László Bodnár samt den blott 16 år gammal Sándor Kiss avrättades i början av september 1946. De andra åtalade fick långa fängelsestraff och/eller kommendering till straffarbete.

Rákosi tillkännagav sin avsikt i januari 1948: ”Till årets slut måste vi göra slut på den reaktionära kyrkan”. En landsomfattande kampanj startades för förstatligande av landets kyrkliga skolor. Ett vådaskott i Pócspetri (den 3 juni 1948) som fick en tragisk utgång togs som förevändning för en veritabel pogrom mot det katolska prästerskapet, mot de troende bönderna, praktiskt taget mot hela byn. Själva János Kádár och Gábor Péter med partitidningens (Népszava, sv. Folkets Röst) chefredaktör i släpet besökte orten som vid det laget var ockuperad av ÁVH. Så gott som ingen av byborna slapp undan misshandel. Gatornas högtalare riket runt förkunnade med högsta volym att ”det reaktionära prästerskapet dödar polisman”.

Den 20 juni 1948 förstatligades alla klerikala skolor (6 505 varav 5000 folk- och grundskolor). Nästa steg kom strax därpå: alla typer av sjukvård och sociala institutioner med klerikal anknytning förstatligades. Prästordnarnas verksamhetstillstånd drogs in och de kyrkliga ledarna som ännu var på fri fot trakasserades genom en brutal behandling av präster och nunnor.

Den 26 december 1948 arresterades ungerska katolska kyrkans högste ledare biskopen av Esztergom kardinal József Mindszenti som efter en prefabricerad domstolsförhandling dömts till livstids fängelse. Processen i Budapests folkdomstol skedde först mellan den 2-8 februari 1949. Domstolens ordförande var Vilmos Olti och åklagaren hette Gyula Alapy. Bearbetning av den allmänna opinionen pågick under hela processen. Genom exempellösa angrepp i landets kommunistkontrollerade press och genom hundratals organiserade demonstrationer försökte makten övertyga den redan förut uppskrämda befolkningen om kardinalens brott som på kommunisternas språk hette: ”den svarta reaktionens skadliga och folkfientliga härjningar”.

Även kommunisterna förstod att kardinalens arrestering ensam inte skulle räcka till att helt kuva den katolska kyrkan. Man införde begreppet ”det reaktionära kleruset” (klerikális reakció); från själva påven i Rom ner till den enklaste byprästen betraktades alla präster som reaktionära. Fängelserna fylldes av katolska präster och öppet trakasseri av troende katoliker blev vardagsrutin. Kyrkan försökte att stå emot så länge den kunde men till slut gav den upp framför allt efter en del händelser under sommaren 1950. Det klarnade för biskoparana alltmer att kommunismen inte hade någon gräns för sin brutalitet. De blev förfärade över hur den ena munkorden efter de andra tvångsupplöstes; hur dess tiotusentals bröder och systrar plötsligt blivit hemlösa och förföljda; deras händer var bundna och de upplevde en total hopplöshet. Dessutom kände de djup oro över att de s.k. ”fredpräster”, vilka av partiet påtvingats kyrkan, skulle splittra församlingarna. Än mera tappade de modet när de såg hur också den starka och högt respekterade katolska kyrkan i Polen var tvungen att dagtinga med Polens socialister. Biskopskollegiet beslöt därför att börja förhandla med kommunisterna. Under förhandlingen förband sig Biskopskollegiet att stödja den Ungerska Folkrepubliken och dess statsskick. I utbyte beviljades religionsfrihet, och kyrkan fick åtta av sina skolor tillbaka som skulle skötas av s.k. lärarorden.

Motståndet

Den nyordning som den sovjetiska ockupationsmakten införde i Ungern hade inte längre någon plats för samhällets gamla, grundläggande sociala och moraliska värden. Det skapades en värld för sovjetmänniskan, en värld som var oacceptabel för i stort övervägande merparten av landets invånare. Ockupationsmakten förföljde religionen och man tvingades att offra rökelse till Stalin och Rákosi i stället för till Gud. Fosterlandskärlek blev förbjuden och man fordrade av landets medborgare att helt identifiera sig med kommunismens d.v.s. sovjetmaktens intressen. Man splittrade människornas sammanhållning genom att införa anmälningsplikt inom familj och släkt. Ett sovjetiskt barn som anmälde sin far till polisen såsom sabotör framställdes offentligt som exempel på sann fosterlandskärlek. Den som till äventyrs vägrade att visa sitt godkännande av den nya ordningen hamnade så gott som genast i händerna på den allsmäktiga och av alla fruktade ÁVO . Samhällsfunktionen i alla dess delar styrdes genom hot, terror och ty följande rädsla.

Som en reaktion mot den kommunistiska diktaturen organiserades det större eller mindre motståndsceller runt om i landet. Tiotusentals ungrare tog risk för dödsdom genom att tillverka och sprida ”flygblad” som manade till motstånd, språkkunniga att etablera kontakter utomlands; inte sällan utförde man också sabotage. De fanns folk som samlade in och gömde vapen från kriget för att i fall tillfälle ges använda dem i en frihetskamp. Avslöjandet medförde avrättning eller när de i sällsynta fall blev ”benådade” livstidsstraff i stället för galgen.

Under mer än tio år, mellan 1945 och 1956, ställdes ettusen femhundra människor i femtio domstolsförhandlingar inför skranket med åtal för ”organiserande av väpnat motstånd mot staten”. Bland dessa fanns barn på 15-16 år, vilka i Balatonfűzfő målade på gatornas asfalt devisen ”rep åt Rákosi!” och ”död åt kommunisterna!”; studenter som landet runt organiserade motståndsceller; bönder som saboterade de orimliga bördorna i form av olika skatter. I Békéssámson verkade en motståndscell, Ungerska Motståndsrörelsen, i hela fyra år; deras flygblad bl.a. med ”Den ungerska slätten gråter under ryssarnas stövlar” och ”ÁVO informatör, vi vet vem du är” spreds i hela landet. De var över ett tjugotal, två av dem avrättades och resten fick många års fängelsestraff med sträng regim. Andra motståndsceller som ”Trashankarna” (28 anklagade); ”Ungerskt Antibolsjevistiskt Motstånd” (19 anklagade); ”Zala Läns Vita Garde” (86 anklagade); ”Svärd och Kors Rörelsen” (28 anklagade); mot-ståndscellerna i Pálosszentkút, Kesztölc, Baja (76 anklagade); ”De Ungerska Soldatkam-raternas Förening, MHBK (36 anklagade) samt överste Pál Hadváry och hans kamrater (5 anklagade) är bara några exempel – liknande motsståndsceller fanns som sagt inom alla samhällsskikt överallt i hela landet: skolungdomar vilkas skola stängdes och lärare, försvann i ÁVO:s grottekvarn och vilkas föräldrar stod under ständigt hot; arméns officerare som inte kunde finna sig i att Ungern blev en sovjetisk vasallstat; arbetare som inte ville avstå från sina genom tidigare politisk kamp vunna rättigheter. Motståndare blev bönder som hamnade i ”kulak ”-rullorna och straffades med skatter och avgifter och fick svälta efter att hela deras skörd, allt vad de hade, konfiskerats av staten; lärare, jurister, läkare som fråntogs sina medborgerliga rättigheter – ja alla dem vilka inte ville leva i ständig rädsla och förnedring utan ville leva i en demokratiskt Ungern bjöd någon form av motstånd.

Kommunismen förvandlade alla till presumtiva fiender till staten. Det räckte med att utebli från en obligatorisk ”press-genomgång ”, berätta en vits om makten, inte visa tillräckligt med entusiasm, hjälpa någon som makten gick alltför hårt åt – t.o.m. att hälsa dem på gatan kunde räcka –, om man inte applåderade länge nog när man skulle o.s.v. räckte för att bli stämplad som ”folkets fiende”.

De modiga som ändå utmanade ÁVO:s fruktade terrorsystem blev mördade och nergrävda i namnlösa gravar – makten var rädd för dem även som döda – och makten gjorde därtill allt den kunde för att utplåna deras minne. De som riskerade livet för att göra något för landets frihet kallades spioner eller landsförrädare.

Många smutskastas fortfarande av kommunister och ännu fleras namn ännu är okända: de är Ungerns verkliga hjältar.

Pilkorsarna

Den ryska armén fanns redan i Debrecen medan kriget pågick för fullt i östra Ungern när de tyskvänliga nazisterna den 15 oktober 1945 överlämnade landets styre till pilkorsarna. Ledarens Ferenc Szálasis huvudsakliga målsättning var att mobilisera Ungern för det totala kriget i den fasta övertygelsen om att vapen-undret (csodafegyver) som Hitler utlovat skulle helt vända krigets utgång.

Szálasis Hungariströrelse och dess sociala program hade sin grund på antisemitism och nationalistisk demagogi och fick ett ganska betydande inflytande framför allt efter införande av hemligt val. Utan tysk hjälp hade dock rörelsen aldrig kunnat bli den maktfaktor den blev. Szálasis makt över sin ”Hungarist-stat” bildad i oktober inskränktes p.g.a. Röda Arméns framryckning enbart till Budapest och landet väster om Donau.

Efter pilkorsarnas statskupp kom den judiska församlingens 200 000 än så länge till liv ohotade medlemmar i Budapest i omedelbar fara. Adolf Eichmann som hade uppgift att organiserade borttransporteringen av landsbygdens judiska befolkning kom till Budapest den 17 oktober. På grund av att riksföreståndaren Horthy i juli satte stopp för bortförandet av judar avlägsnades han från sin position som statschef. Först då kunde Eichmann driva 60 000 ungerska judar i en grym marsch till fots till Österrike för tvångsarbete på militära fästningsverk. En del av de som blev kvar i huvudstaden, c:a 70 000 stängdes in i ett ghetto. Genom neutrala staters skyddspass lyckades man placera omkring 30 000 judar i s.k. skyddade hus medan pilkorsarna sköt judar vars hem packet skulle plundra ner i Donau. Pilkorsarna härjade in i det sista men ghettot – det enda i Europa – klarade sig undan tills Röda Armén jagade nazisterna ut ur landet.

Pilkorsarnas maktapparat tillsammans med Ledaren Szálasi lämnade Budapest innan den ryska belägringen helt omfamnade huvudstaden. De slog läger väster om Donau i gränstrakterna mot Österrike. Eftersom Budapest skulle enligt Hitlers order försvaras av tyskarna som en ”festung” kunde sovjetarmén inta staden först efter en lång belägring och mycket svåra strider. Striden om Budapest varade från julen 1944 till den 13 februari 1945 och medförde oerhörda lidanden. Alla stadens broar sprängdes ner i Donau, allmänna byggnader blev svårt skadade och omkring 30 000 bostadshus rasade samman till ruiner. I mars 1945 satte tyska armén igång ett sista motanfall söder om Balaton och i april fördrev Röda Armén nazisternas arméförband ut ur Ungerskt territorium. Över en miljon människor flydde västerut för Röda Armén och över etthundra tusen kom aldrig tillbaka.

Av Pilkorsarna beordrade total mobilisering och kårmedlemmarnas hejdlösa terror ökade krigets förluster med tiotusentals människoliv.

Rättskipningen

Enligt segermakternas förordningar bildades efter Andra världskriget också i Ungern s.k. folkdomstolar. De hade bl.a. till uppgift att ställa krigsförbrytare till svars för deras gärningar. Många huvudansvariga för de vidrigaste brotten fick sitt välförtjänta straff i krigsförbrytar-processerna. I stort sett alla sådana domslut i dessa processer vann samhällets fulla gillande. Dessa folkdomstolsväsenden gav emellertid ett utomordentligt verktyg i kommunisters händer för att göra sig av med för dem alltför farliga motståndare så gott som i samhällets alla skikten.

För att kommunisterna skulle kunna göra så var de tvungna att först avskaffa domstolarnas oavhängighet. På kort tid avskedade de över 1000 domare vilka ersattes med snabbutbildade partidrängar. Man började med dussintals konceptions- och s.k. skyltfönsterprocesser (t.ex. processen mot Ungersk Samfällighet, mot MAORT (Ungerskt-Amerikanskt Olje AB) och mot Nitrokémia, för att nämna några).

Jämlikhet inför lagen hade upphört och klassdomstolar kom i dess ställe. Detta betydde att domstolarna betraktade social härstamning (klasszhovatartozás) som försvårande eller förmildrande omständighet. För ett och samma brott gavs strängare dom om brottslingen var kulak, aristokrat eller högborgerlig än om man var fattig jordbruksarbetare eller industriarbetare. Detta förfaringssätt hade mycket stor betydelse i förintelsepro-cesser mot ungerska jordägande lantbrukare. De s.k. kulakprocesserna hade berört omkring 3000 personer. Deras egendom blev plundrad, de blev fråntagna sin frihet och i många fall sitt liv och sin heder.

De ungerska domstolarna tog efter den sovjetiska rättskipningens praxis som hade upphävt skyddet av den oskyldiga och samtidigt accepterat obevisade anklagelser som grund för åtal och för försvårande omständighet. I stället för bevis accepterade man ”erkännanden” under tortyr. Det var inte åklagarens sak att bevisa den åtalades skuld utan det var den åtalade som skulle bevisa sin oskuld. Lagen var inte längre något skydd för medborgaren, den var de facto emot denne.

År 1950 upphörde domstolarnas formella självständighet. Högsta domstolen löd därefter under justitieministern. Tunga straff, i vissa fall upp till 10 år (1945-1949), förkunnades ofta i enlighet med regeringens påbud utan hänsyn till lagstiftning. Soldater som försökt fly till utlandet dömdes till döden efter hemliga förordningar och utan att domen offentliggjordes. Deras anhöriga fängslades för brott mot anmälningsplikt (§ 1950 XXVI).

Under dessa år satt fler än 35 tusen människor i landets fängelser och åtminstone lika många som väntade på sin tur.

År 1953 öppnades interneringslägrens portar och omkring 15 tusen människor blev benådade men bara 474 arbetaraktivister blev rehabiliterade och fick skadeersättning.

Mellan 1945 och 1956 avrättades närapå 400 människor för politiska brott; nästan var tredje vuxen person blev utsatta för myndighetsåtgärder. Kádár utkrävde en brutal hämnd för ungerska folkets revolution och frihetskamp. Han införde statarium (§ 1956 XXVIII). Man fattade 152 dödsdomar bara under ett enda år. Åldersgränsen för dödsdom sänktes till 16 år. Enligt denna förordning dömdes Péter Mansfeld till döden av domare (?) Tibor Vágó.

Hos folkdomstolar tog man ingen hänsyn till förbudet mot straffpålägg, 21 dödsdomar förkunnades i domstolsförhandlingar där den åtalade frikändeds i en lägre instans men när den åtalade vände sig till nästa instans högre upp för strafflindring dömdes denne till döden ehuru den lägre instansens åklagare inte hade yrkat straffpålägg.

Domaren stämde i förväg av med en s.k. koordinerings-kommittén vars medlemmar utgjorts av länets partisek-reterare, länspolischefen, domstolens ordförande samt chefsåklagaren.

Endast 12 dagars frihet 1956 kostade över 15 tusen fängelsedomar och över 200 dödsdomar. Tvåhundratusen människor flydde ut ur landet.

Skatter i natura

Efter Andra världskrigets förödande skadeverkningar började Ungerns lantbrukare i hopp om en bättre framtid ta sig an sin del av uppgiften för landets återuppbyggnad. Efter jordfördelningen 1945 fick hundratusentals människor bli nya lantbrukare eller kunde utöka sitt jordbruk. De gamla jordägande lantbrukarna likväl som de nya trodde fast på en säker framtid.

Lagarna som rådde innan vapenskramlet tystnat upphörde dock inte. Bönderna var fortfarande tvungna att först betala den utmätta skatten förrän de fritt kunde rå över det som blivit kvar. Lantbrukens produktion skulle inte bara räcka för den egna befolkningens behov plus ockupationsarméns utan den skulle även utgöra en icke så ringa del för betalningen av de krigsskulder som segrarmakterna utmätte för landets del. Före och strax efter krigsslutet bestämdes böndernas skattekvot i första hand efter det personliga behovet, i andra hand efter såddens behov och själva skatten kom först i tredje hand.

I och med att kommunisterna grep makten i landet började en skoningslös krigföring mot landets lantbrukarfolk. Skatterna ökades till det tredubbla mellan 1948-1953. Betalningssättet ändrades 1952: först skatten, sedan sådden och sist kom behovet för livsuppehället, i fall det nu blev något kvar. Oftast gjorde det inte det. ”Vindstädningarna ” började, och skatteindrivarna kom i sällskap med ÁVH. Folket i byarna levde under skräck.

Partiet tog till alla tänkbara medel att omöjliggöra det traditionella jordbrukarsamhället för att slutligen tvinga bönderna till att överge sin jord. Detta gjordes med två mål i sikte: Sovjetunionens behov, som redan då förberedde sig på ett tredje världskrig; de ockuperade länderna behövde medel för investering i såväl en betydande krigs- som tungindustri. En del av denna investering täcktes av en hart när total utblottning av bönderna. Staten behövde jordbrukets produktion men även arbetskraft till den tunga industrin i uppbyggnad. Det kommunistiska systemet tålde inte heller existensen av något som helst självständigt, självförsörjande samhällsskikt. Att eliminera ett självförsörjande bondesamhälle med egna sedvänjor och ett liv efter egna traditioner var för partiet en absolut nödvändighet för att kunna bygga ut sin maktstruktur, den totala partidiktaturen över hela landet.
De som först drabbades av detta härnadståg var bönder som av makten stämplats som ”kulaker”. Det ryska ordet ”kulak” har ingen ungersk motsvarighet, man brydde sig helt enkelt inte om att översätta ordet. Vem som helst kunde bli kulak, samhällets fiende och därmed fritt rov. Man upprättade listor över kulaker. En sådan lista omfattade i första hand byns mest ansedda bönder. I teorin hade en kulak c:a 25 tunnland mark, men i praktiken var det den lokala partiledningen som utsåg vem som skulle bli eller inte bli kulak. Kulaker drabbades av extra skatter och olika pålagor samt ständig såväl psykisk som fysisk terror. Brigader med en enda uppgift nämligen att klå upp kulaker (kulákverő brigád) for tvärs och kors i landet och höll landsbyggden i ständig rädsla. Partiet använde sig av (gratis)arbetsplikt, tvångsförflyttning från hemmet, konfiskering av egendom och hundratusentals av andra myndighetsåtgärder, tusentals påhittade anklagelser med ty följande åtal inför domstol, långa fängelsestraff och avrättningar för att bryta ner människorna. För ”brott mot samhällsförsörj-ning” enbart dömdes fyrahundratusen bönder. Motståndet var ändå så starkt att maktens drängar ibland släpade tjogvist med bönder vid ett och samma tillfälle, ”upprorsmakare mot folket” till fängelse, många av dem mördades.

Att trehundratusen bönder lämnade sin gård var under sådana omständigheter inte så märkvärdigt. Tio procent av all brukbar jord låg i träde. Bönder som ändå stannade kvar vid plogen orkade producerade allt mindre och mindre. En enorm brist på livsmedel uppstod (ett förut helt okänt fenomen). Krigstidens kupongsystem infördes på nytt och så var man ju tvungen att hitta ”sabotörer”. Alla missräkningar och brister förklarades nämligen i det socialistiska systemet vara orsakad av sabotage. Jakten på syndabockar kom, som sagt, i gång med full fart. Det ena åtalet följde efter det andra och de åtalade bönderna fick tunga fängelsestraff. Makten tutade ut lögnen att ansvaret för bristen på kött låg hos upphandlings-cheferna – de blev förstås hängda. Dödstraff utmättes även för fusk vid spannmålströskning; ”svartslakt” kunde medföra tunga fängelsestraff. Till råga på allt påtvingades ungrarna ”decenniers erfarenhet inom det ledande sovjetiska jordbruket”. Ungrarna skulle lära av det sovjetiska jordbruket som inte längre kunde försörja landets befolkning trots att det en gång i tiden var så produktiv att det blev över så pass att Ryssland (Ukraina) då kallades Europas kornbod. Genom att följa ”de ledande” bestämdes det centralt vad, hur mycket och t.o.m. när det kollektiviserade jordbruket skulle så. Minnesvärt är historien om den ”ungerska bommulen” och det ”ungerska riset” – försöken att odla dessa gick naturligtvis åt skogen.

Partiet planerade att efter att ha lyckats avvecklat det privata jordbruket kulle de ungerska bönderna tvingas in i jordbrukskollektiv lika de sovjetiska kolchoserna. Emellertid p.g.a. de ungerska böndernas motstånd förverkligades partiets dröm inte förrän en bit in på 1960-talet.

Åren under femtiotalet

Nazismen blev förjagad från Ungerns territorium under våren 1945, då II. Världskriget tog slut för Ungerns del. Landet låg i ruiner och saknade 10 % av sin befolkning. Den närmast förestående uppgiften ungrarna stod inför var att börja leva på nytt efter att ha överlevt, att på nytt organisera sitt samhälle.
     Två förhärskande och starkt motstridiga krafter dominerade Ungerns politiska fält. Båda två inom regeringen var lika ivriga att bli den bestämmande faktorn i utformandet av landets framtid. Den ena ville bevara landets nationella suveränitet och demokratiska tradition medan den andra hade blickarna mot de europeiska, borgerliga demokratierna. De senare samlades i Oberoende småbrukarpartiet (Független Kisgazda Földmunkás Párt, FKgP) och de första i det Borgerliga Partiet (Polgári párt).
     Emot dessa stod ”Vänsterblocket” (Baloldali Blokk) ledd av det Ungerska Kommunistpartiet (Magyar Kommnista Párt, MKP) som såg landets framtid i ett samhällsystem efter sovjetiskt mönster och helt underställt sovjetunionen.
     Den sovjetiska ockupationsmakten och av denna ledda Allierade Kontrollkommissionen (AK) som allenarådande hade styrt landet tills fredstraktatet var underskrivet tog av självklara anledningar parti för Vänsterblockets föreställningar. Det avgörande flertalet av ungrarna ville emellertid leva i en demokrati. Vid parlamentsvalet 1945 röstade 57 % av valdeltagarna på FKgP, MKP fick endast 17 %. Trots Småbrukarpartiets entydiga valseger gick inte AK med på att tillåta FKgP ensam bilda regering, man var tvungen att ha kommunisterna med. AK krävde t.o.m. att inrikesministeriet som varit den enda myndigheten för landets samtliga väpnade styrkor inklusive den politiska polisen skulle komma helt och hållet under kommunistpartiets inflytande. Med hjälp av sin politiska polis verkade Vänsterblocket med full kraft för att tillskansa sig den totala makten i samhället och använde politiska mord och olika sorters terror på vägen dit. Så småningom fick allt fler lära sig att leva efter det nya livets nya premisser.

När till slut det internationella läget 1947 så medgav praktiserade kommunistpartiet den öppna diktaturen som dagordning. Förhör under tortyr och öppen skrämselpropagandan blev daglig rutin. Eftersom de ändå var rädda att denna metod inte skulle leda till nog snabba resultat intervenerade sovjetmakten. Den 25 februari arresterades i fullt dagsljus Béla Kovács, FKgP:s generalsekreterare, och släpades iväg till GULAG. Strax därpå organiserade MKP en statskupp och tvang landets premiärminister Ferenc Nagy att lämna sin post och parlamentet upplöstes.

I det framskjutna valet 1947 under kommunisternas inrikesminister László Rajk fick MKP inte mer än 22 % av valmanskårens röster trots pågående terror samt utnyttjande av alla tänkbara sätt till valfusk. Det var detta beryktade val som kallades ”valet med de blå biljetterna”. Hundratusentals medborgare fråntogs rösträtten och kollaboratörerna lämnade in 200 000 blå valsedlar. När det nu visat sig att trots detta allt inte räckte till ogiltigförklarades ytterligare 700 000 röster så att Vänsterblocket äntligen kunde bilda regering. I och med detta upphörde parlamentarismen att gälla i Ungern över fyrtio år.

Oppositionspolitikerna vilka ännu var på fri fot tvingades iväg till utlandet eller också satte man dem i fängelse. Genom socialdemokratiska partiets förening med kommunistpartiet bildades det enhetliga Ungerska arbetarpartiet (Magyar Dolgozók Pártja, MDP) vilket också betydde avvecklingen av det ungerska socialdemokratiska partiet. Strax därpå förföljdes forna ledande socialdemokrater eller också satte man dem i fängelse.

Avvecklandet av privat egendom tog sin början. Hela samhället blev förstatligat - industrin, utbildningen, penningsinstitutionerna, kulturen, allt. Statspartiets totala diktatur infördes. Kardinal József Mindszenti, den ungerska katolska kyrkans ärkebiskop, arresterades – naturligtvis på uppdiktade grunder, fängslades och dömdes i en konceptionell, s.k. ”skyltfönster-rättegång” till livstids fängelse. Även detta blev en fingervisning till medborgarna att kommunistpartiet inte tar hänsyn till någon eller något, ingen kan känna sig säker för dem.

Våren 1949 hände det, för första gången i den ungerska parlamentarismens historia, att medborgarna inte hade någon möjlighet att rösta på andra än de som nominerats av kommunistpartiet d.v.s. medlemmar i MDP samt en och annan friåkare utan partimedlemskap (likväl nominerade av MDP). Det bristande intresset hos medborgarna för att rösta påbättrades av 220 000 s.k. folkbildare (népnevelõ). Till deras hjälp ställde också ÁVH upp, ”partiets näve”, statspolisen som var fruktade av alla. Valresultatet blev 96 % till MDP:s fördel.

Det första fria valet sedan dess kunde hållas 1990.

Végre! A hazai „liberális” sajtó és európai szövetségesei „találtak” két témát, amivel támadhatják Orbán Viktort Angela Merkel kancellárasszony magyarországi látogatása alkalmán. A svéd „liberális” sajtó szerint (is) a Kancellárasszony grimaszolt a sajtókonferencia alatt. Hogy a Kancellárasszony a kérdésre grimaszolt-e vagy a válaszra, az persze nem derült ki – vagy az, hogy egyáltalán grimaszolt-e. Hogy egy felelősségteljes államfő megengedheti-e magának, hogy a vendéglátó miniszterelnök szavaira grimaszokat vágjon, arról a Kancellárasszonyt kellene megkérdezni. Ám, a fontos – a „liberális” sajtónak – az, hogy látták grimaszolni, tolmácsolva azt úgy, hogy az Orbán Viktornak szólt. A dundorgó lobogóját, micsoda scoop!
      Orbán Viktor második „arculcsapása” a Kancellárasszony által nem volt más, mint hogy a Kancellárasszony feltűnően hosszan időzött a budapesti zsinagógában. Nahát! Most aztán nesze neked Orbán! Persze arról, hogy a zsinagógalátogatás egyik előre jelzett témája (a fontosságról most nem tárgyalunk, felesleges lenne) a németektől egy esetleg elvárható új „jóvátétel” volt, arról egy mukk, egy betű nem sok, de annyi sem fért el a közleményeken. A balliberálisok által vindikált „sajtószabadság”, a támadhatatlan hazudozás egyik eklatáns mártása a Hazugság Tengeréből. Mi Nyugatra rekedt magyarok persze már hozzászoktunk a szemérmetlen torzításokhoz, hazudozásokhoz (ám azért néha csak „felmegy a cukrunk”). A kérdés azonban, hogy hazai honfitársaink véleménye mire alapul: a józanészre vagy a riogatásra. Az „itt a farkas” állandó acsarkodó hangoztatására – holott a „farkas” szinte szériában hozza az egyik ínyenc falatot a másik után a nép közös konyhájára, néha keverve egy-egy keserű muszállyal – vagy jól megfontolt ítélőképességére?
„Ember, küzdj, és bízva bízzál”!