Motståndet
Motståndet
Den nyordning som den sovjetiska ockupationsmakten införde i Ungern hade inte längre någon plats för samhällets gamla, grundläggande sociala och moraliska värden. Det skapades en värld för sovjetmänniskan, en värld som var oacceptabel för i stort övervägande merparten av landets invånare. Ockupationsmakten förföljde religionen och man tvingades att offra rökelse till Stalin och Rákosi i stället för till Gud. Fosterlandskärlek blev förbjuden och man fordrade av landets medborgare att helt identifiera sig med kommunismens d.v.s. sovjetmaktens intressen. Man splittrade människornas sammanhållning genom att införa anmälningsplikt inom familj och släkt. Ett sovjetiskt barn som anmälde sin far till polisen såsom sabotör framställdes offentligt som exempel på sann fosterlandskärlek. Den som till äventyrs vägrade att visa sitt godkännande av den nya ordningen hamnade så gott som genast i händerna på den allsmäktiga och av alla fruktade ÁVO . Samhällsfunktionen i alla dess delar styrdes genom hot, terror och ty följande rädsla.
Som en reaktion mot den kommunistiska diktaturen organiserades det större eller mindre motståndsceller runt om i landet. Tiotusentals ungrare tog risk för dödsdom genom att tillverka och sprida ”flygblad” som manade till motstånd, språkkunniga att etablera kontakter utomlands; inte sällan utförde man också sabotage. De fanns folk som samlade in och gömde vapen från kriget för att i fall tillfälle ges använda dem i en frihetskamp. Avslöjandet medförde avrättning eller när de i sällsynta fall blev ”benådade” livstidsstraff i stället för galgen.
Under mer än tio år, mellan 1945 och 1956, ställdes ettusen femhundra människor i femtio domstolsförhandlingar inför skranket med åtal för ”organiserande av väpnat motstånd mot staten”. Bland dessa fanns barn på 15-16 år, vilka i Balatonfűzfő målade på gatornas asfalt devisen ”rep åt Rákosi!” och ”död åt kommunisterna!”; studenter som landet runt organiserade motståndsceller; bönder som saboterade de orimliga bördorna i form av olika skatter. I Békéssámson verkade en motståndscell, Ungerska Motståndsrörelsen, i hela fyra år; deras flygblad bl.a. med ”Den ungerska slätten gråter under ryssarnas stövlar” och ”ÁVO informatör, vi vet vem du är” spreds i hela landet. De var över ett tjugotal, två av dem avrättades och resten fick många års fängelsestraff med sträng regim. Andra motståndsceller som ”Trashankarna” (28 anklagade); ”Ungerskt Antibolsjevistiskt Motstånd” (19 anklagade); ”Zala Läns Vita Garde” (86 anklagade); ”Svärd och Kors Rörelsen” (28 anklagade); mot-ståndscellerna i Pálosszentkút, Kesztölc, Baja (76 anklagade); ”De Ungerska Soldatkam-raternas Förening, MHBK (36 anklagade) samt överste Pál Hadváry och hans kamrater (5 anklagade) är bara några exempel – liknande motsståndsceller fanns som sagt inom alla samhällsskikt överallt i hela landet: skolungdomar vilkas skola stängdes och lärare, försvann i ÁVO:s grottekvarn och vilkas föräldrar stod under ständigt hot; arméns officerare som inte kunde finna sig i att Ungern blev en sovjetisk vasallstat; arbetare som inte ville avstå från sina genom tidigare politisk kamp vunna rättigheter. Motståndare blev bönder som hamnade i ”kulak ”-rullorna och straffades med skatter och avgifter och fick svälta efter att hela deras skörd, allt vad de hade, konfiskerats av staten; lärare, jurister, läkare som fråntogs sina medborgerliga rättigheter – ja alla dem vilka inte ville leva i ständig rädsla och förnedring utan ville leva i en demokratiskt Ungern bjöd någon form av motstånd.
Kommunismen förvandlade alla till presumtiva fiender till staten. Det räckte med att utebli från en obligatorisk ”press-genomgång ”, berätta en vits om makten, inte visa tillräckligt med entusiasm, hjälpa någon som makten gick alltför hårt åt – t.o.m. att hälsa dem på gatan kunde räcka –, om man inte applåderade länge nog när man skulle o.s.v. räckte för att bli stämplad som ”folkets fiende”.
De modiga som ändå utmanade ÁVO:s fruktade terrorsystem blev mördade och nergrävda i namnlösa gravar – makten var rädd för dem även som döda – och makten gjorde därtill allt den kunde för att utplåna deras minne. De som riskerade livet för att göra något för landets frihet kallades spioner eller landsförrädare.
Många smutskastas fortfarande av kommunister och ännu fleras namn ännu är okända: de är Ungerns verkliga hjältar.
Den nyordning som den sovjetiska ockupationsmakten införde i Ungern hade inte längre någon plats för samhällets gamla, grundläggande sociala och moraliska värden. Det skapades en värld för sovjetmänniskan, en värld som var oacceptabel för i stort övervägande merparten av landets invånare. Ockupationsmakten förföljde religionen och man tvingades att offra rökelse till Stalin och Rákosi i stället för till Gud. Fosterlandskärlek blev förbjuden och man fordrade av landets medborgare att helt identifiera sig med kommunismens d.v.s. sovjetmaktens intressen. Man splittrade människornas sammanhållning genom att införa anmälningsplikt inom familj och släkt. Ett sovjetiskt barn som anmälde sin far till polisen såsom sabotör framställdes offentligt som exempel på sann fosterlandskärlek. Den som till äventyrs vägrade att visa sitt godkännande av den nya ordningen hamnade så gott som genast i händerna på den allsmäktiga och av alla fruktade ÁVO . Samhällsfunktionen i alla dess delar styrdes genom hot, terror och ty följande rädsla.
Som en reaktion mot den kommunistiska diktaturen organiserades det större eller mindre motståndsceller runt om i landet. Tiotusentals ungrare tog risk för dödsdom genom att tillverka och sprida ”flygblad” som manade till motstånd, språkkunniga att etablera kontakter utomlands; inte sällan utförde man också sabotage. De fanns folk som samlade in och gömde vapen från kriget för att i fall tillfälle ges använda dem i en frihetskamp. Avslöjandet medförde avrättning eller när de i sällsynta fall blev ”benådade” livstidsstraff i stället för galgen.
Under mer än tio år, mellan 1945 och 1956, ställdes ettusen femhundra människor i femtio domstolsförhandlingar inför skranket med åtal för ”organiserande av väpnat motstånd mot staten”. Bland dessa fanns barn på 15-16 år, vilka i Balatonfűzfő målade på gatornas asfalt devisen ”rep åt Rákosi!” och ”död åt kommunisterna!”; studenter som landet runt organiserade motståndsceller; bönder som saboterade de orimliga bördorna i form av olika skatter. I Békéssámson verkade en motståndscell, Ungerska Motståndsrörelsen, i hela fyra år; deras flygblad bl.a. med ”Den ungerska slätten gråter under ryssarnas stövlar” och ”ÁVO informatör, vi vet vem du är” spreds i hela landet. De var över ett tjugotal, två av dem avrättades och resten fick många års fängelsestraff med sträng regim. Andra motståndsceller som ”Trashankarna” (28 anklagade); ”Ungerskt Antibolsjevistiskt Motstånd” (19 anklagade); ”Zala Läns Vita Garde” (86 anklagade); ”Svärd och Kors Rörelsen” (28 anklagade); mot-ståndscellerna i Pálosszentkút, Kesztölc, Baja (76 anklagade); ”De Ungerska Soldatkam-raternas Förening, MHBK (36 anklagade) samt överste Pál Hadváry och hans kamrater (5 anklagade) är bara några exempel – liknande motsståndsceller fanns som sagt inom alla samhällsskikt överallt i hela landet: skolungdomar vilkas skola stängdes och lärare, försvann i ÁVO:s grottekvarn och vilkas föräldrar stod under ständigt hot; arméns officerare som inte kunde finna sig i att Ungern blev en sovjetisk vasallstat; arbetare som inte ville avstå från sina genom tidigare politisk kamp vunna rättigheter. Motståndare blev bönder som hamnade i ”kulak ”-rullorna och straffades med skatter och avgifter och fick svälta efter att hela deras skörd, allt vad de hade, konfiskerats av staten; lärare, jurister, läkare som fråntogs sina medborgerliga rättigheter – ja alla dem vilka inte ville leva i ständig rädsla och förnedring utan ville leva i en demokratiskt Ungern bjöd någon form av motstånd.
Kommunismen förvandlade alla till presumtiva fiender till staten. Det räckte med att utebli från en obligatorisk ”press-genomgång ”, berätta en vits om makten, inte visa tillräckligt med entusiasm, hjälpa någon som makten gick alltför hårt åt – t.o.m. att hälsa dem på gatan kunde räcka –, om man inte applåderade länge nog när man skulle o.s.v. räckte för att bli stämplad som ”folkets fiende”.
De modiga som ändå utmanade ÁVO:s fruktade terrorsystem blev mördade och nergrävda i namnlösa gravar – makten var rädd för dem även som döda – och makten gjorde därtill allt den kunde för att utplåna deras minne. De som riskerade livet för att göra något för landets frihet kallades spioner eller landsförrädare.
Många smutskastas fortfarande av kommunister och ännu fleras namn ännu är okända: de är Ungerns verkliga hjältar.