Internering
Efter sovjetunionens ockupation av Ungern reglerade den nya ungerska statsapparaten proceduren för internering i hemliga dokument. Interneringen var ett tekniskt tillvägagångssätt med syftet att skaffa bort och isolera förmenta eller verkliga motståndare i det offentliga livet. Interneringen möjliggjorde att myndigheter, framför allt polisen, oinskränkt och utan någon förundersökning skulle kunna arrestera vilken medborgare som helst enbart på misstanke eller rentav efter politiska överväganden. Interneringen användes även då man i ett för handen liggande ärende inte hade nog bevis till arrestering. I sådana fall agerade partistaten helt efter politiska överväganden omedelbart utan att förspilla en enda timme i onödan.
Det var inte bara medlemmar i extrema högerorganisationer, f.d. officerare och gendarmer, som hamnade på kommunisternas ”B-list”* ; f.d. kolportörer av pilkorsar- och naziproganda, ledande personer och tjänstemän i förkrigets Ungern utsattes också för internering och alla dem som av kommunistregimen betraktades som fiender. Interneringen var det verktyg varmed kommunisterna gjorde upp med sina politiska motståndare.
* Människor som valde att fly västerut efter de retirerande tyska-ungerska arméerna samt på andra grunder kunde misstänkas för att inte helhjärtat välkomnade Röda Armén i Ungern. Detta innebar att de som hamnade på denna lista inte ens fick söka anställning i någon av kommunistmakten godkänd verksamhet. Det var frun, barnen eller släkten som en sådan person var hänvisad till för att inte svälta ihjäl.
Mellan 1945 och 1948, under knappt tre år, internerade ÁVO fler än 40 000 personer. Till våren 1950 byggde den politiska polisen ut fyra centrala läger: Recsk, Kistarcsa, Tiszalök och Kazincbarcika där tusentals fångar hölls i tvångsarbete. Offren i dessa läger behandlades efter nazisternas och sovjetmaktens metoder och levde under omänskliga förhållanden: de fick arbeta med primitiva arbetsredskap i kol- och malmgruvor, stenbrott, på vägbygge och i skogsindustri. Den maximala strafftiden var bestämd till 24 månader men många fick tillbringa mycket längre tid i någon av dessa läger utan att offrens familjer underrättats. Offren som var fråntagna praktiskt taget allt var helt utlämnade till väktarnas omänskliga böjelser. ”Fångar behöver man inte lämna räkning för” var lägrens bevingade ord.
På landets östra område fanns det dessutom tolv s.k. stängda läger. Dit forslades hela familjer i huvudsak från landets södra och västra gränstrakter.
Efter ett dekret den 26 juli 1963 om att avveckla tvångsarbetslägren började dekretets intentioner gradvis genomföras. Eftersom behandlingen av vissa fångars ärenden medvetet förhalades överfördes dessa till ÁVH:s fängelser; hundratals av dessa fritogs först 1956. För att hämnas för frihetskampen 1956 öppnade kommunisterna flera av dessa läger på nytt.
För at möta en eventuell kris beställde 1961 i årets andra hälft Kádár-administrationen en plan om att vid behov kunna upprätta lämpliga läger för internering av 10 000-tals särskilt farliga personer. Planen skulle utarbetas av ÁVH:s arvtagare Statssäkerheten. Denna krisplanering i olika versioner fortsatte att gälla fram till Kádár-systemets sammanbrott.
Även värnpliktiga ungdomar, som hade klassfientlig bakgrund – de var alltså fiender –, vegeterade under omänskliga förhållanden i kommunistdiktaturens tidevarv. Mängder av söner till ädlingar, mellan- och högborgerliga föräldrar och kulaksöner gjorde arbetspliktig militärtjänst inom den Ungerska folkarmén. Dessa ”opålitliga” arbetspliktiga utsattes för ”särskild behandling” efter den forna nationalsocialismens välkända metoder. Deras läger var omgiven av taggtråd och i stället för militär utbildning fick de arbeta i gruvor, på vägbyggen, på byggen av militära objekt och flygfält. Målet med deras sysselsättning var dock inte produktionen utan ungdomarnas fysiska och psykiska förnedring. Deras antal 1952 var 10 899, året därpå var de 12 511. Systemet med militär arbetsplikt avvecklades inte förrän 1956.
Det var inte bara medlemmar i extrema högerorganisationer, f.d. officerare och gendarmer, som hamnade på kommunisternas ”B-list”* ; f.d. kolportörer av pilkorsar- och naziproganda, ledande personer och tjänstemän i förkrigets Ungern utsattes också för internering och alla dem som av kommunistregimen betraktades som fiender. Interneringen var det verktyg varmed kommunisterna gjorde upp med sina politiska motståndare.
* Människor som valde att fly västerut efter de retirerande tyska-ungerska arméerna samt på andra grunder kunde misstänkas för att inte helhjärtat välkomnade Röda Armén i Ungern. Detta innebar att de som hamnade på denna lista inte ens fick söka anställning i någon av kommunistmakten godkänd verksamhet. Det var frun, barnen eller släkten som en sådan person var hänvisad till för att inte svälta ihjäl.
Mellan 1945 och 1948, under knappt tre år, internerade ÁVO fler än 40 000 personer. Till våren 1950 byggde den politiska polisen ut fyra centrala läger: Recsk, Kistarcsa, Tiszalök och Kazincbarcika där tusentals fångar hölls i tvångsarbete. Offren i dessa läger behandlades efter nazisternas och sovjetmaktens metoder och levde under omänskliga förhållanden: de fick arbeta med primitiva arbetsredskap i kol- och malmgruvor, stenbrott, på vägbygge och i skogsindustri. Den maximala strafftiden var bestämd till 24 månader men många fick tillbringa mycket längre tid i någon av dessa läger utan att offrens familjer underrättats. Offren som var fråntagna praktiskt taget allt var helt utlämnade till väktarnas omänskliga böjelser. ”Fångar behöver man inte lämna räkning för” var lägrens bevingade ord.
På landets östra område fanns det dessutom tolv s.k. stängda läger. Dit forslades hela familjer i huvudsak från landets södra och västra gränstrakter.
Efter ett dekret den 26 juli 1963 om att avveckla tvångsarbetslägren började dekretets intentioner gradvis genomföras. Eftersom behandlingen av vissa fångars ärenden medvetet förhalades överfördes dessa till ÁVH:s fängelser; hundratals av dessa fritogs först 1956. För att hämnas för frihetskampen 1956 öppnade kommunisterna flera av dessa läger på nytt.
För at möta en eventuell kris beställde 1961 i årets andra hälft Kádár-administrationen en plan om att vid behov kunna upprätta lämpliga läger för internering av 10 000-tals särskilt farliga personer. Planen skulle utarbetas av ÁVH:s arvtagare Statssäkerheten. Denna krisplanering i olika versioner fortsatte att gälla fram till Kádár-systemets sammanbrott.
Även värnpliktiga ungdomar, som hade klassfientlig bakgrund – de var alltså fiender –, vegeterade under omänskliga förhållanden i kommunistdiktaturens tidevarv. Mängder av söner till ädlingar, mellan- och högborgerliga föräldrar och kulaksöner gjorde arbetspliktig militärtjänst inom den Ungerska folkarmén. Dessa ”opålitliga” arbetspliktiga utsattes för ”särskild behandling” efter den forna nationalsocialismens välkända metoder. Deras läger var omgiven av taggtråd och i stället för militär utbildning fick de arbeta i gruvor, på vägbyggen, på byggen av militära objekt och flygfält. Målet med deras sysselsättning var dock inte produktionen utan ungdomarnas fysiska och psykiska förnedring. Deras antal 1952 var 10 899, året därpå var de 12 511. Systemet med militär arbetsplikt avvecklades inte förrän 1956.