Kardinal Mindszenti
Kardinal Mindszenti
Enligt folkräkningens uppgifter 1949 var 70 % d.v.s. 6,5 miljoner av Ungerns befolkning av romersk katolsk trosbekännelse. Detta ger vid handen att det var den katolska kyrkan som hade störst potential för samhälleligt, socialt och ekonomiskt inflytande. Katolska kyrkans institutioner och föreningar för skolundervisning, trosutövning och kultur hade ett tätt nätverk genom hela landet. Katolska kyrkan spelade en viktig roll för vårdandet och bevarandet av landets nationella kultur.
Den Heliga stolen satte den 7 oktober 1945 en karismatisk man, József Mindszenti, att leda den ungerska katolska kyrkan. Han sade nej till bägge terroristdiktaturerna. Som biskop av Veszprém fick han erfara nazisternas fängelse och 1949 även kommunisternas. Katolska kyrkan under ledning av sin kardinal mobiliserade hundratusentals troende till försvar av kyrkans institutioner. Kardinalen oroade sig främst för landets skolor i kyrkans regi men även protesterade han mot förbudet av obligatorisk trosundervisning. Kommunisterna genom sina språkrör sparade ingen möda för att angripa och nedsvärta den katolska kyrkan.
Polisaktioner i form av kontroll och andra former av angrepp mot kyrkan flöjde tätt inpå varandra. I Gyöngyös arresterades och fördes bort 30 studenter tillsammans med sin lärare franciskanpatern Szaléz Kis. De anklagades – på fabricerade grunder – för att de hade gömt vapen och förberett ett landsomfattande uppror. Läraren, den 17 åriga Ottó Kizmán och László Bodnár samt den blott 16 år gammal Sándor Kiss avrättades i början av september 1946. De andra åtalade fick långa fängelsestraff och/eller kommendering till straffarbete.
Rákosi tillkännagav sin avsikt i januari 1948: ”Till årets slut måste vi göra slut på den reaktionära kyrkan”. En landsomfattande kampanj startades för förstatligande av landets kyrkliga skolor. Ett vådaskott i Pócspetri (den 3 juni 1948) som fick en tragisk utgång togs som förevändning för en veritabel pogrom mot det katolska prästerskapet, mot de troende bönderna, praktiskt taget mot hela byn. Själva János Kádár och Gábor Péter med partitidningens (Népszava, sv. Folkets Röst) chefredaktör i släpet besökte orten som vid det laget var ockuperad av ÁVH. Så gott som ingen av byborna slapp undan misshandel. Gatornas högtalare riket runt förkunnade med högsta volym att ”det reaktionära prästerskapet dödar polisman”.
Den 20 juni 1948 förstatligades alla klerikala skolor (6 505 varav 5000 folk- och grundskolor). Nästa steg kom strax därpå: alla typer av sjukvård och sociala institutioner med klerikal anknytning förstatligades. Prästordnarnas verksamhetstillstånd drogs in och de kyrkliga ledarna som ännu var på fri fot trakasserades genom en brutal behandling av präster och nunnor.
Den 26 december 1948 arresterades ungerska katolska kyrkans högste ledare biskopen av Esztergom kardinal József Mindszenti som efter en prefabricerad domstolsförhandling dömts till livstids fängelse. Processen i Budapests folkdomstol skedde först mellan den 2-8 februari 1949. Domstolens ordförande var Vilmos Olti och åklagaren hette Gyula Alapy. Bearbetning av den allmänna opinionen pågick under hela processen. Genom exempellösa angrepp i landets kommunistkontrollerade press och genom hundratals organiserade demonstrationer försökte makten övertyga den redan förut uppskrämda befolkningen om kardinalens brott som på kommunisternas språk hette: ”den svarta reaktionens skadliga och folkfientliga härjningar”.
Även kommunisterna förstod att kardinalens arrestering ensam inte skulle räcka till att helt kuva den katolska kyrkan. Man införde begreppet ”det reaktionära kleruset” (klerikális reakció); från själva påven i Rom ner till den enklaste byprästen betraktades alla präster som reaktionära. Fängelserna fylldes av katolska präster och öppet trakasseri av troende katoliker blev vardagsrutin. Kyrkan försökte att stå emot så länge den kunde men till slut gav den upp framför allt efter en del händelser under sommaren 1950. Det klarnade för biskoparana alltmer att kommunismen inte hade någon gräns för sin brutalitet. De blev förfärade över hur den ena munkorden efter de andra tvångsupplöstes; hur dess tiotusentals bröder och systrar plötsligt blivit hemlösa och förföljda; deras händer var bundna och de upplevde en total hopplöshet. Dessutom kände de djup oro över att de s.k. ”fredpräster”, vilka av partiet påtvingats kyrkan, skulle splittra församlingarna. Än mera tappade de modet när de såg hur också den starka och högt respekterade katolska kyrkan i Polen var tvungen att dagtinga med Polens socialister. Biskopskollegiet beslöt därför att börja förhandla med kommunisterna. Under förhandlingen förband sig Biskopskollegiet att stödja den Ungerska Folkrepubliken och dess statsskick. I utbyte beviljades religionsfrihet, och kyrkan fick åtta av sina skolor tillbaka som skulle skötas av s.k. lärarorden.
Enligt folkräkningens uppgifter 1949 var 70 % d.v.s. 6,5 miljoner av Ungerns befolkning av romersk katolsk trosbekännelse. Detta ger vid handen att det var den katolska kyrkan som hade störst potential för samhälleligt, socialt och ekonomiskt inflytande. Katolska kyrkans institutioner och föreningar för skolundervisning, trosutövning och kultur hade ett tätt nätverk genom hela landet. Katolska kyrkan spelade en viktig roll för vårdandet och bevarandet av landets nationella kultur.
Den Heliga stolen satte den 7 oktober 1945 en karismatisk man, József Mindszenti, att leda den ungerska katolska kyrkan. Han sade nej till bägge terroristdiktaturerna. Som biskop av Veszprém fick han erfara nazisternas fängelse och 1949 även kommunisternas. Katolska kyrkan under ledning av sin kardinal mobiliserade hundratusentals troende till försvar av kyrkans institutioner. Kardinalen oroade sig främst för landets skolor i kyrkans regi men även protesterade han mot förbudet av obligatorisk trosundervisning. Kommunisterna genom sina språkrör sparade ingen möda för att angripa och nedsvärta den katolska kyrkan.
Polisaktioner i form av kontroll och andra former av angrepp mot kyrkan flöjde tätt inpå varandra. I Gyöngyös arresterades och fördes bort 30 studenter tillsammans med sin lärare franciskanpatern Szaléz Kis. De anklagades – på fabricerade grunder – för att de hade gömt vapen och förberett ett landsomfattande uppror. Läraren, den 17 åriga Ottó Kizmán och László Bodnár samt den blott 16 år gammal Sándor Kiss avrättades i början av september 1946. De andra åtalade fick långa fängelsestraff och/eller kommendering till straffarbete.
Rákosi tillkännagav sin avsikt i januari 1948: ”Till årets slut måste vi göra slut på den reaktionära kyrkan”. En landsomfattande kampanj startades för förstatligande av landets kyrkliga skolor. Ett vådaskott i Pócspetri (den 3 juni 1948) som fick en tragisk utgång togs som förevändning för en veritabel pogrom mot det katolska prästerskapet, mot de troende bönderna, praktiskt taget mot hela byn. Själva János Kádár och Gábor Péter med partitidningens (Népszava, sv. Folkets Röst) chefredaktör i släpet besökte orten som vid det laget var ockuperad av ÁVH. Så gott som ingen av byborna slapp undan misshandel. Gatornas högtalare riket runt förkunnade med högsta volym att ”det reaktionära prästerskapet dödar polisman”.
Den 20 juni 1948 förstatligades alla klerikala skolor (6 505 varav 5000 folk- och grundskolor). Nästa steg kom strax därpå: alla typer av sjukvård och sociala institutioner med klerikal anknytning förstatligades. Prästordnarnas verksamhetstillstånd drogs in och de kyrkliga ledarna som ännu var på fri fot trakasserades genom en brutal behandling av präster och nunnor.
Den 26 december 1948 arresterades ungerska katolska kyrkans högste ledare biskopen av Esztergom kardinal József Mindszenti som efter en prefabricerad domstolsförhandling dömts till livstids fängelse. Processen i Budapests folkdomstol skedde först mellan den 2-8 februari 1949. Domstolens ordförande var Vilmos Olti och åklagaren hette Gyula Alapy. Bearbetning av den allmänna opinionen pågick under hela processen. Genom exempellösa angrepp i landets kommunistkontrollerade press och genom hundratals organiserade demonstrationer försökte makten övertyga den redan förut uppskrämda befolkningen om kardinalens brott som på kommunisternas språk hette: ”den svarta reaktionens skadliga och folkfientliga härjningar”.
Även kommunisterna förstod att kardinalens arrestering ensam inte skulle räcka till att helt kuva den katolska kyrkan. Man införde begreppet ”det reaktionära kleruset” (klerikális reakció); från själva påven i Rom ner till den enklaste byprästen betraktades alla präster som reaktionära. Fängelserna fylldes av katolska präster och öppet trakasseri av troende katoliker blev vardagsrutin. Kyrkan försökte att stå emot så länge den kunde men till slut gav den upp framför allt efter en del händelser under sommaren 1950. Det klarnade för biskoparana alltmer att kommunismen inte hade någon gräns för sin brutalitet. De blev förfärade över hur den ena munkorden efter de andra tvångsupplöstes; hur dess tiotusentals bröder och systrar plötsligt blivit hemlösa och förföljda; deras händer var bundna och de upplevde en total hopplöshet. Dessutom kände de djup oro över att de s.k. ”fredpräster”, vilka av partiet påtvingats kyrkan, skulle splittra församlingarna. Än mera tappade de modet när de såg hur också den starka och högt respekterade katolska kyrkan i Polen var tvungen att dagtinga med Polens socialister. Biskopskollegiet beslöt därför att börja förhandla med kommunisterna. Under förhandlingen förband sig Biskopskollegiet att stödja den Ungerska Folkrepubliken och dess statsskick. I utbyte beviljades religionsfrihet, och kyrkan fick åtta av sina skolor tillbaka som skulle skötas av s.k. lärarorden.