Konfessionerna
Konfessionerna
Nazismen med sitt raskrig och kommunismen med sin klasskamp liknar varandra även i det att bägge hatar religionen. Medan dessa enligt sina egna, speciella kollektivistiska principer förföljde och mördade dem som var i vägen för dem talade (och talar fortfarande) religionen om synden i förhållande till det personliga ansvaret och praktiserar syndernas förlåtelse. Såväl nazisterna som kommunisterna ersatte Gud med sina ledare med allt vad en gud tillkommer: allmakt och ofelbarhet. Soldaterna svor trohet mot ledaren, med hans namn på läpparna gick de till strid och även i övrigt omgavs ledaren av de sina som hade han varit ett gudabeläte. Ledarna förkunnade att det behövdes ”nya människor” till att kunna förverkliga ”den nya världen”, någon sorts ”paradis på jorden”, därför, de hade rätt att förinta allt och alla som står i vägen för det stora, slutliga målet. Därför förföljde de religi-onen, troende och kyrkorna eftersom de senares lära och etik stod i bjärt kontrast mot det nya, mot strävan att upphöja nazismen respektive kommunismen till en ”ny religion”.
Fastän de kristna kyrkoledarna inte höjde sina röster 1938-1939 vid de skamliga judelagarnas tillkomst var de kristna inte sena att under nazistisk ockupation, när judarna kom i fara, skynda till deras undsättning. Kyrkorna, klostren prästgårdar räddade undan många förföljda judar. Präster, pastorer och mången troende, alla som hade möjlighet räddade liv. Den katolske Áron Márton, Vilmos Apor, Margit Slachta, protestanten József Éliás eller den evangeliske Gábor Sztehló stärkte mångas tro och mod (I Ungerns kallas protestanterna Kalvinister, medan Lutheranerna kallas för evangelister).
Den kommunistiska diktaturen som byggdes upp under Röda Arméns beskyddande vingar hade från början betraktat trossamfunden – med deras moraliska, intellektuella överlägsenhet och ekonomiska styrka samt deras omfattande internationella kontaktnät – som de fiender vilka för varje pris måste förintas. Att framställa sam-funden, deras institutioner och ledare som reaktionära bromsklossar för framåtskridandet blev därför en viktig målsättning för kommunisterna. Kommunistmakten gjorde allt för att minska prästerskapets moraliska status och när de stod upp för sin tro och för religionsfrihet betraktades de som politiska brottslingar. För att begränsa deras verksamhet innanför kyrkornas väggar gjordes kyrkorna ekonomiskt beroende och det sparades ingen möda för att allt mer och mer försvaga församlingarnas ekonomi med intentionen att så småningom avveckla dem helt. Som första steg att förverkliga allt detta konfiskerades den romerska katolska kyrkans jordegendomar vid ”jordbruksreformen” 1945 utan någon ersättning eller annan kompensation. Kommunisterna visste väl att detta drag betydde en mycket svår åderlåtning av kyrkans ekonomi. Biskopskollegiets pastorala brev bl.a. löd: ”Må Gud hjälpa de nya ägarna till framgång för att kyrkan skall finna tröst däri för sina förluster och bekymmer”.
Den lön som bestämdes för pastorer, präster och rabbiner täckte inte ens behovet för exis-tensminimum. De förbjöd och avvecklade religiösa och karitativa gemenskaper. Frånsett några få undantag avvecklades kyrkans skolor och den obligatoriska trosundervisningen som förbjöds 1949 ersattes av frivillig s.k. fakultativ trosunder-visning. Föräldrar vars barn deltog i trosundervisning utsattes för ständig bevakning och trakasseri, även barnen förstås. Ungdomar som hade kyrklig skolbakgrund utsattes för negativ särbehandling när de sökte till högre utbildning.
För att helt kuva kyrkorna skaffades kyrkofolk med hög ställning bort om de motsatte sig partiet och ersattes med sådana som var villiga till samarbete. Genom att utsätta kyrkorna för trakasserier, tvinga präster till att emigrera genom att skrämma dem med prefabricerade åtal och fängelsestraff ville kommunistmakten försäkra sig om att så småningom kunna besätta kyrkans spetspositioner med samarbetsvilliga ledare.
Trots den kommunistiska grundlagens deklarationer har man 1951 upprättat det Statliga ver-ket för kyrkliga ärenden (Állami Egyházügyi Hivatal) som utförde daglig kontroll av alla religiösa samfund. Kyrkornas moraliska anseende skadades väsentligt genom av partiet ut-sedda ”fredspäster” (Miklós Beretóczy, István Balogh, Richárd Horváth, fér att nämna några), biskopar och andra världsliga ledare vilka utsetts av partifunktionärer (Ernő Mihályfi, János Péter, Iván Reök, József Darvas, László Decséri, Lajos Vető m.fl.). De nya ledarna representerade inom kyrkorna partistatens intressen, agiterade genom föreskrivna predikningar i ”fredens” och kollektiviseringens sak, deltog i ”fredsarbetet”, hade säte i Patriotiska Folkfronten och i parlamentet.
Kyrkornas tidigare ledare antingen satt i fängelse eller tvingades att helt dra sig tillbaka. Talrika pastorer munkar och rabbiner tvingades att lämna sitt fädernesland (t.ex. överrabbin Ferenc Hevesi). Den evangeliske biskopen Zoltán Túróczi släpades med påhittade anklagelse inför domstol. En annan evangelisk biskop Lajos Ordas fick på sammapremisser två års fängelse. Den mest ansedd protestantiska biskopen László Ravasz tvingades att lämna sitt ämbete.
Genom politiska och administrativa åtgärder, skrämsel och med inre påtryckning från de genom ”vaktbyte” nytillsatta ledarna lyckades kommunistmakten att upprätta ”överenskommelser” mellan sig och de protestantiska och unitariska kyrkorna (7 oktober 1948). Genom samma tillvägagångssätt upprättades två månader senare ”överenskommelser” också med de evangeliska och mosaiska kyrkorna. I början fick den protestantiska kyrkan behålla fyra av sina skolor men 1951 hade den bara en kvar. Trots ”överenskommelserna”, icke sällan åberopande av dessa, fortsatte kommunistmakten att som man sade ”rensa upp i kyrkorna” (”egyházon belüli tisztogatás”). De evangeliska pastorerna György Kendeh och András Keken arresterades och tvångsförflyttades; samma öde rönte även de reformerta hjälpprästerna Péter Fekete och Tibor Kovács från landsdelen öster om floden Tisza.
Fängelserna fylldes av katolska präster, munkar oh nunnor. Under den s.k. ”mjuka diktaturen” på 1960–70-talen fängslades ungdomar vilka beskylldes för katolska respektive kalvinistiska sammansvärjningar. De som trotsade kommunistmaktens vilja utsattes för ”omplacering på administrativa grunder” med benägen hjälp av det Statliga verket för kyrkliga ärenden.
Diktatet som påtvingades den katolska kyrkan i augusti 1950 hade verkställighet fram till 1990.
Den evangeliska kyrkan
Polisväsendet var ännu under uppbyggnad när polisen i Nyíregyháza, som en av dess första projekt var att arrestera Zoltán Túróczi, biskop för Tisza-området, och ställa honom inför folkdomstol. Utan några som helst bevis dömdes han såsom krigsförbrytare till tio års fängelse samt förlustig av sin tjänst. Genom gemensamt agerande av landets historiska kyrkor släpptes Túróczi efter tio månader men sitt ämbete fick gan tillbaka först efter två år.
Åtalet ”Oegentligheter i samband med utländskt bidrag och dess handhavande” var en av kommunisternas mest älskad käpphäst. Det var just detta åtal som ÁVH använde sig av när den arresterade biskop Lajos Ordass, Albert Radványi kyrko- och överskolinspektor och Sándor Vargha kyrkans generalsekreterare. Biskop Ordass dömdes efter påhittade åtalspunkter till två års fängelse. Biskop Béla Kapi tillsammans med tre distriktsinspek-torer sade självmant upp sig från sina ämbeten.
Kommunisterna lyckades att låta sina betrodda Lajos Vető och László Dezséri väljas till biskop i Nyíregyháza respektive i Budapest. På grund av yttre och numera även inre påtryckning höll den evangeliska kyrkan en enda dags synod den 8 december 1948 – två månader efter den evangeliska – varunder ”överenskommelsen” med kommunisterna godkändes och efter en vecka den 14 december, samtidigt med mosaiska församlingen, underskrevs dokumenten.
Att förlora sina skolor blev ett hårt slag för den evangeliska kyrkan. Den Evangeliska teologiska akademin grundades 1952. Någon egen lokal fick den däremot inte och ständig flytt samt olika påtryckningar på lärarkollegiet gjorde att dess verksamhet blev mycket svårt att bedriva.
Såväl den evangeliska som samtliga andra kyrkor var underkastade det Statliga verket för kyrkliga angelägenheters (ungerska AEH) styrning och övervakning. Som resultat av ”omorganisationer” minskades antalet biskopar i landet till endast två, av statspartiet och AEH betrodda personer: biskoparna Vető och Dezséri. Som aktiva inom ”Fredspräst rörelsen” verkade de även inom Fredens Världsråd, Patriotiska Folkfront och partistatens parlament. Till AEH:s icke-klerikala ledare valdes överläkare dr. Iván Reők och författare József Darvas. De som eventuellt kom i vägen för dem avskedades, om detta hade inneburit svårigheter deporterades de som man gjorde med pastor György Kende med familj och en annan pastor i kyrkan på Deák tér (Budapest).
De svårt komprometterade biskoparna avsade sina ämbeten självmant vid tiden för frihetskampen 1956 men när sovjetarmén återkom återtog de sin tidigare avsägning.
Biskop Zoltán Klády styrde fr.o.m. 1958 med hårdhandskar landets evangeliska kyrka. Han ville harmonisera kyrkan med den ateistiska statens intressen för att skapa en ”tjänande kyrka” av den ungerska evangeliska kyrkan. Genom sina nära förbindelse med partistaten fick han möjlighet att agera även i internationella sammanhang. År 1984 blev han vald till ordförande av den Lutherska världsfederationen med 52 miljoner lutheraner.
Den israeliska församlingen
Efter förföljerser, massmord och deporteringar samt utvandring uppgav sig vid folkräkningen 1949 mindre än 150 000 personer (1,4 % av befolkningen) som judar. Jämfört med de kristna kyrkorna stod det israeliska samfundet efter Andra världskriget inför i flera hänseenden annorlunda utmaningar. Judarna höll sig traditionsenligt med dubbla identiteter: de bekände sig som ungrare men samtidigt också som judar. Under rasåtskillnadens tidevarv blev de utsatta för en förskräcklig förföljelse. Sambandet mellan de dubbla rötterna blev svagare varför – samt p.g.a. löftet om bildande av det judiska staten – de lånade gärna åtminstone ett öra till sionismen (vid upplösandet av den Ungerska Sionistiska Förbundet 1949 hade förbundet 43 000 medlemmar). Sionismen hade en klar och fastlagd framtidsbild och detta harmoniserade inte med partistatens föreställningar om framtiden. Som en följd därav påbörjades utrensningen av såväl sionistiska som borgerliga element ur det israeliska samfundet d.v.s. av alla som kunde tänkas stå i vägen för partistaten. Under ledning av László Benedek, det judiska sjukhusets överläkare, bildades inom församlingen ett kommunistparti. Man hade sett till att omkring 1950 koncentrerades Ungerns judar i en enhetlig grupp. Det ungerska judiska trossamfundet isolerade sig alltmer från andra trossamfund utanför Ungern vilka ju hade hjälpt judarna så mycket – särskilt Amerikansk Joint – för att s.a.s. komma på rätt köl efter kriget. Från ena dagen till den andra judar med utländska kontakter ”imperialistiska agenter”, de trakasserades, ledande personer arresterades och förvisades ur landet. En på falska grunder hopkokad rättsprocess sattes i gång mot huvudrabbi Béla Berend i Szigetvár. Bland åtalspunkterna fanns en som lydde ungefär: ”kollaboration med pilkorsarna”. Flera sionistiska ledare fängslades (1949), Géza Szűcs, Joints ungerske vd, drevs till självmord och likaså hans tvillingbror, trossamfundets juridiska rådgivare, bara för att de vägrade att utlämna namnlistan på vilka blivit hjälpta av Joint (11 augusti 1951). ÁVH krävde listan för att bröderna Szűcs hjälpte tvångsförflyttade judar samt sådana icke-judar som 1944 deltog i aktioner för at rädda judar. Tillslut, på sovjetisk order och recept började 1953 förberedelserna av de stora sionistiska rättegångarna. I samhällen, stöpta efter sovjetiska mönster, bedrevs öppen antisemitism i form av antisionism. Partistaten försökte – för att skydda sig själv – kanalisera ungrarnas berättigade hat mot partistatens terror till antisemi-tism. Bland de arresterade fans partiledare av judisk religion; flera höga officerare av judisk härstamning, t.ex. Gábor Péter; många av judiska församlingens mest framträdande personer – vilka f.ö. hade anklagats för att ha mördat Raoul Wallenberg –, judiska läkare, ingenjörer. I och med Stalins död 5 mars 1953 uteblev den stora räkenskapen, och de flesta av de inlåsta blev frisläppta. Processen mot Gábor Péter och andra höga officerare inom ÁVH fortsatte dock. På ledande poster inom kommunista partiet och i dess terrororganisationer (PRO, ÁVO, ÁVH, KATPOL och GRO) satt nämligen många kommunister av judisk härkomst vilka förnekat inte bara sin Gud, sitt land och t.o.m. sin härstamning i och med att de valde att sälja sig till den omänskliga kommunistiska ideologin.
Sionismens och sionisternas förföljelse – enligt sovjetiskt mönster – fortsatte ända tills kommunismens fall 1989.
Den reformerta kyrkan
I motsats till andra historiska kyrkor höll den reformerta kyrkan (Kalvinistisk) sig i stort sett borta från bredare internationella kontakter och mottog inte heller något betydande inflytanden utifrån; kyrkan organiserade sig i huvudsak på ”nationell grund” och räknades följaktligen som ”ungersk” kyrka. Nackdelen som detta medfört var att kommunistmakten slapp räkna med internationellt eko i form av protester.
Reformerta kyrkans två mest namnkunniga biskopar László Ravasz och Imre Révész har höjt sin röst redan 1945 mot kommunisternas trakasserier. Den nya makten, kommunistdiktaturen, som organiserade sig bakom den framryckande Röda Armén trakasserade svårt byarnas pastorer och präster. Redan i juli 1945 fanns det i Ungerns östligaste områden trettio anhållna pastorer som stod under polisiära eller folkdomsstolars processer. ”Högerfascismen byttes mot vänsterfascismen” deklarerade biskop Ravasz.
En förordning från inrikesministern Rajk innebar ett hårt slag mot uppemot femtonhundra civila föreningar och de reformerta kyrkorna. I samband med skådeprocessen 1947 mot ”Magyar Közösség” med åtalsrubriceringen ”Sammansvärjning mot Folkrepubliken” involverades medlemmar från den reformerta kyrkan.
Våren 1948 satte den kommunistiska diktaturen igång med att ”skapa ordning” i situationen som rådde mellan staten och kyrkan d.v.s. att ”skilja kyrkan från staten” (I detta stycke menas med ordet ”kyrkan” samtliga religiösa samfund). Betraktar man det sagda så betydde det enligt det socialistiska ”nyspråket” precis tvärt om. Aldrig tillförne har kyrkan bundits till och blivit hårdare styrd av statsmakten som nu, makten som i själva verket hade kyrkans elimi-nering i sikte. Aldrig tillförne har kyrkan förråtts till den grad som under ”vaktbytets” årtion-den av de män som tjänade statsmakten utan hänsyn till kyrkans behov (när kommunistmak-ten satte egna ”fredspräster” på alla nivåer i kyrkans organisation).
Statspartiet blev mäkta irriterat när det ungerska reformerta konventet fördömt avskaffandet av domarnas självständighet. Uttalandet inspirerade statspartiet till en serie exempellösa an-grepp. En av reformerta kyrkans chefsförvaltare Andor Lázár blev av Ernõ Mihályfi tillsagd att avgå – för att ge tillsägelsen ytterligare eftertryck arresterades Lázár och fördes till Andrássy ut nr 60. Några veckor därefter tvangs biskop László Ravasz, ordförande av den ungerska reformerta kyrkans konvent och synod, att avgå.
Den 7 oktober 1948 tvingades den reformerta kyrkan att underteckna ”överenskommelsen” med kommunist-makten som innebär att kyrkan fick behålla fyra gymnasier och en minskning av statligt anslag med 25 % vart femte år under en period av tjugo år.
Biskop Imre Révész trädde tillbaka från sin post i september 1949. Han efterträddes av János Péter, som sedermera lämnat sin biskopstola mot att bli den kommunistiska Kádarregeringens utrikesminister. ”Vaktbytet” i den reformerta kyrkan blev klar 1950. Under fyra årtionden framåt leddes således den reformerta kyrkan av maktens män vilka i stället för kyrkan tjänade självfallet makten. Processen som gick ut på att tvinga protestantiska kyrkan till underkastelse styrdes under ”Vaktbytet” inifrån av maktens mullvadar.
Den reformerta kyrkans anseende minskades av att den tog parti för att tvinga bondesamhället in i kollektivjord-bruket. Detta trots att merparten av pastorerna, av vilka menigheten förvän-tade både lekamlig och andlig väg-ledning, nekade emellertid att läsa upp sina statsmaktstjänande överordnades herdebrev utan ställde sig på församlingsmedlemmarnas sida. Många pastorer fick dyrt betala för sitt ställningstagande.
Lagen 1951/I. handlade om upprättandet av Statens verk för kyrkliga angelägenheter (ÁEH). Snart därpå träffa-de kyrkans två ledare en överenskommelse med ÁEH:s ordförande som medförde:
• att kyrkan hade upptäckt att avvecklingen av diakoniet stod i kyrkans eget intresse,
• att man borde överlämna kyrkans jordegendomar till staten samt
• att man skulle sammandra de teologiska akademierna och kyrkodistrikten.
Man offrade således sina teologiska akademier i Sárospatak och Pápa, gymnasierna i Sárospatak och i Buda-pest samt kyrkodistrikten väster om floden Tisza. Förklaringen därtill var de trängande ekonomiska förhållan-dena. Béla Pap, som opponerade sig mot allt detta, fängslades och prosten Imre Szabó landsförvisades.
En grupp av unga reformerta pastorer på Reformerta Teologiska Akademin i Budapest författade en trosför-klaring. Till gruppen anslöt sig efter ett år också László Ravasz som ventilerade sina åsikter i sin skrift ”Memo-randum” angående den rådande situationen inom den reformerta kyrkan. Sommaren 1956 lämnades en anhål-lan om diskussion om förnyelse inom kyrkans liv till Ungerska konventets styrelse. Anhållan var underskriven av 160 pastorer. Styrelsen bestämde att man skulle behandla anhållan den 27 oktober men planen omkullkastades av revolutionen. Den 31 oktober manades kyrkans komprometterade ledare att avgå och man bad samtidigt László Ravasz att återkomma till sitt forna ämbete. Den blodiga nedtrampningen av frihetskampen förhindrade L Ravasz´s återkomst. Under frihetskampen stupade två reformerta teologistuderande István Magócsi och Lajos Herczeg.
Efter att statspartiets diktatur 1957 alltmer stabiliserat sin ställning vid makten utfärdade ÁEH dekret om att i för-väg inhämta tillstånd för högre kyrkliga sammankomster samt för att mångfaldiga och sända kyrkans herdebrev. De kyrkliga ledare som tidigare ”avsade” sina ämbeten återställdes men statsmaketen startade en fruktansvärd vedergällning mot ”Förnyelse Rörelsen”. Sjutton pastorer, pastorsadjunkter och teologistuderande blev fängslade 1957 medan sju ledande personer inom den reformerta kyrkan medaljerades av partistaten. Medan den reformerta biskopen tackade kollaboratören János Kádár i alla församlingars namn hängdes reformerte pastorn Lajos Gulyás i Győr.
Under ledning av biskopen i Debrecen Tibor Bartha påbörjades utformningen av ett kyrkopo-litiskt koncept som var ämnad till att tjäna partistaten, den sovjetiska politiken som man flitigt propagerat för bland kyrkorna även utomlands. Denna ”tjänande kyrkans teologi” förblev kyrkans ideologi fram till kommunismens sammanbrott 1989.
Nazismen med sitt raskrig och kommunismen med sin klasskamp liknar varandra även i det att bägge hatar religionen. Medan dessa enligt sina egna, speciella kollektivistiska principer förföljde och mördade dem som var i vägen för dem talade (och talar fortfarande) religionen om synden i förhållande till det personliga ansvaret och praktiserar syndernas förlåtelse. Såväl nazisterna som kommunisterna ersatte Gud med sina ledare med allt vad en gud tillkommer: allmakt och ofelbarhet. Soldaterna svor trohet mot ledaren, med hans namn på läpparna gick de till strid och även i övrigt omgavs ledaren av de sina som hade han varit ett gudabeläte. Ledarna förkunnade att det behövdes ”nya människor” till att kunna förverkliga ”den nya världen”, någon sorts ”paradis på jorden”, därför, de hade rätt att förinta allt och alla som står i vägen för det stora, slutliga målet. Därför förföljde de religi-onen, troende och kyrkorna eftersom de senares lära och etik stod i bjärt kontrast mot det nya, mot strävan att upphöja nazismen respektive kommunismen till en ”ny religion”.
Fastän de kristna kyrkoledarna inte höjde sina röster 1938-1939 vid de skamliga judelagarnas tillkomst var de kristna inte sena att under nazistisk ockupation, när judarna kom i fara, skynda till deras undsättning. Kyrkorna, klostren prästgårdar räddade undan många förföljda judar. Präster, pastorer och mången troende, alla som hade möjlighet räddade liv. Den katolske Áron Márton, Vilmos Apor, Margit Slachta, protestanten József Éliás eller den evangeliske Gábor Sztehló stärkte mångas tro och mod (I Ungerns kallas protestanterna Kalvinister, medan Lutheranerna kallas för evangelister).
Den kommunistiska diktaturen som byggdes upp under Röda Arméns beskyddande vingar hade från början betraktat trossamfunden – med deras moraliska, intellektuella överlägsenhet och ekonomiska styrka samt deras omfattande internationella kontaktnät – som de fiender vilka för varje pris måste förintas. Att framställa sam-funden, deras institutioner och ledare som reaktionära bromsklossar för framåtskridandet blev därför en viktig målsättning för kommunisterna. Kommunistmakten gjorde allt för att minska prästerskapets moraliska status och när de stod upp för sin tro och för religionsfrihet betraktades de som politiska brottslingar. För att begränsa deras verksamhet innanför kyrkornas väggar gjordes kyrkorna ekonomiskt beroende och det sparades ingen möda för att allt mer och mer försvaga församlingarnas ekonomi med intentionen att så småningom avveckla dem helt. Som första steg att förverkliga allt detta konfiskerades den romerska katolska kyrkans jordegendomar vid ”jordbruksreformen” 1945 utan någon ersättning eller annan kompensation. Kommunisterna visste väl att detta drag betydde en mycket svår åderlåtning av kyrkans ekonomi. Biskopskollegiets pastorala brev bl.a. löd: ”Må Gud hjälpa de nya ägarna till framgång för att kyrkan skall finna tröst däri för sina förluster och bekymmer”.
Den lön som bestämdes för pastorer, präster och rabbiner täckte inte ens behovet för exis-tensminimum. De förbjöd och avvecklade religiösa och karitativa gemenskaper. Frånsett några få undantag avvecklades kyrkans skolor och den obligatoriska trosundervisningen som förbjöds 1949 ersattes av frivillig s.k. fakultativ trosunder-visning. Föräldrar vars barn deltog i trosundervisning utsattes för ständig bevakning och trakasseri, även barnen förstås. Ungdomar som hade kyrklig skolbakgrund utsattes för negativ särbehandling när de sökte till högre utbildning.
För att helt kuva kyrkorna skaffades kyrkofolk med hög ställning bort om de motsatte sig partiet och ersattes med sådana som var villiga till samarbete. Genom att utsätta kyrkorna för trakasserier, tvinga präster till att emigrera genom att skrämma dem med prefabricerade åtal och fängelsestraff ville kommunistmakten försäkra sig om att så småningom kunna besätta kyrkans spetspositioner med samarbetsvilliga ledare.
Trots den kommunistiska grundlagens deklarationer har man 1951 upprättat det Statliga ver-ket för kyrkliga ärenden (Állami Egyházügyi Hivatal) som utförde daglig kontroll av alla religiösa samfund. Kyrkornas moraliska anseende skadades väsentligt genom av partiet ut-sedda ”fredspäster” (Miklós Beretóczy, István Balogh, Richárd Horváth, fér att nämna några), biskopar och andra världsliga ledare vilka utsetts av partifunktionärer (Ernő Mihályfi, János Péter, Iván Reök, József Darvas, László Decséri, Lajos Vető m.fl.). De nya ledarna representerade inom kyrkorna partistatens intressen, agiterade genom föreskrivna predikningar i ”fredens” och kollektiviseringens sak, deltog i ”fredsarbetet”, hade säte i Patriotiska Folkfronten och i parlamentet.
Kyrkornas tidigare ledare antingen satt i fängelse eller tvingades att helt dra sig tillbaka. Talrika pastorer munkar och rabbiner tvingades att lämna sitt fädernesland (t.ex. överrabbin Ferenc Hevesi). Den evangeliske biskopen Zoltán Túróczi släpades med påhittade anklagelse inför domstol. En annan evangelisk biskop Lajos Ordas fick på sammapremisser två års fängelse. Den mest ansedd protestantiska biskopen László Ravasz tvingades att lämna sitt ämbete.
Genom politiska och administrativa åtgärder, skrämsel och med inre påtryckning från de genom ”vaktbyte” nytillsatta ledarna lyckades kommunistmakten att upprätta ”överenskommelser” mellan sig och de protestantiska och unitariska kyrkorna (7 oktober 1948). Genom samma tillvägagångssätt upprättades två månader senare ”överenskommelser” också med de evangeliska och mosaiska kyrkorna. I början fick den protestantiska kyrkan behålla fyra av sina skolor men 1951 hade den bara en kvar. Trots ”överenskommelserna”, icke sällan åberopande av dessa, fortsatte kommunistmakten att som man sade ”rensa upp i kyrkorna” (”egyházon belüli tisztogatás”). De evangeliska pastorerna György Kendeh och András Keken arresterades och tvångsförflyttades; samma öde rönte även de reformerta hjälpprästerna Péter Fekete och Tibor Kovács från landsdelen öster om floden Tisza.
Fängelserna fylldes av katolska präster, munkar oh nunnor. Under den s.k. ”mjuka diktaturen” på 1960–70-talen fängslades ungdomar vilka beskylldes för katolska respektive kalvinistiska sammansvärjningar. De som trotsade kommunistmaktens vilja utsattes för ”omplacering på administrativa grunder” med benägen hjälp av det Statliga verket för kyrkliga ärenden.
Diktatet som påtvingades den katolska kyrkan i augusti 1950 hade verkställighet fram till 1990.
Den evangeliska kyrkan
Polisväsendet var ännu under uppbyggnad när polisen i Nyíregyháza, som en av dess första projekt var att arrestera Zoltán Túróczi, biskop för Tisza-området, och ställa honom inför folkdomstol. Utan några som helst bevis dömdes han såsom krigsförbrytare till tio års fängelse samt förlustig av sin tjänst. Genom gemensamt agerande av landets historiska kyrkor släpptes Túróczi efter tio månader men sitt ämbete fick gan tillbaka först efter två år.
Åtalet ”Oegentligheter i samband med utländskt bidrag och dess handhavande” var en av kommunisternas mest älskad käpphäst. Det var just detta åtal som ÁVH använde sig av när den arresterade biskop Lajos Ordass, Albert Radványi kyrko- och överskolinspektor och Sándor Vargha kyrkans generalsekreterare. Biskop Ordass dömdes efter påhittade åtalspunkter till två års fängelse. Biskop Béla Kapi tillsammans med tre distriktsinspek-torer sade självmant upp sig från sina ämbeten.
Kommunisterna lyckades att låta sina betrodda Lajos Vető och László Dezséri väljas till biskop i Nyíregyháza respektive i Budapest. På grund av yttre och numera även inre påtryckning höll den evangeliska kyrkan en enda dags synod den 8 december 1948 – två månader efter den evangeliska – varunder ”överenskommelsen” med kommunisterna godkändes och efter en vecka den 14 december, samtidigt med mosaiska församlingen, underskrevs dokumenten.
Att förlora sina skolor blev ett hårt slag för den evangeliska kyrkan. Den Evangeliska teologiska akademin grundades 1952. Någon egen lokal fick den däremot inte och ständig flytt samt olika påtryckningar på lärarkollegiet gjorde att dess verksamhet blev mycket svårt att bedriva.
Såväl den evangeliska som samtliga andra kyrkor var underkastade det Statliga verket för kyrkliga angelägenheters (ungerska AEH) styrning och övervakning. Som resultat av ”omorganisationer” minskades antalet biskopar i landet till endast två, av statspartiet och AEH betrodda personer: biskoparna Vető och Dezséri. Som aktiva inom ”Fredspräst rörelsen” verkade de även inom Fredens Världsråd, Patriotiska Folkfront och partistatens parlament. Till AEH:s icke-klerikala ledare valdes överläkare dr. Iván Reők och författare József Darvas. De som eventuellt kom i vägen för dem avskedades, om detta hade inneburit svårigheter deporterades de som man gjorde med pastor György Kende med familj och en annan pastor i kyrkan på Deák tér (Budapest).
De svårt komprometterade biskoparna avsade sina ämbeten självmant vid tiden för frihetskampen 1956 men när sovjetarmén återkom återtog de sin tidigare avsägning.
Biskop Zoltán Klády styrde fr.o.m. 1958 med hårdhandskar landets evangeliska kyrka. Han ville harmonisera kyrkan med den ateistiska statens intressen för att skapa en ”tjänande kyrka” av den ungerska evangeliska kyrkan. Genom sina nära förbindelse med partistaten fick han möjlighet att agera även i internationella sammanhang. År 1984 blev han vald till ordförande av den Lutherska världsfederationen med 52 miljoner lutheraner.
Den israeliska församlingen
Efter förföljerser, massmord och deporteringar samt utvandring uppgav sig vid folkräkningen 1949 mindre än 150 000 personer (1,4 % av befolkningen) som judar. Jämfört med de kristna kyrkorna stod det israeliska samfundet efter Andra världskriget inför i flera hänseenden annorlunda utmaningar. Judarna höll sig traditionsenligt med dubbla identiteter: de bekände sig som ungrare men samtidigt också som judar. Under rasåtskillnadens tidevarv blev de utsatta för en förskräcklig förföljelse. Sambandet mellan de dubbla rötterna blev svagare varför – samt p.g.a. löftet om bildande av det judiska staten – de lånade gärna åtminstone ett öra till sionismen (vid upplösandet av den Ungerska Sionistiska Förbundet 1949 hade förbundet 43 000 medlemmar). Sionismen hade en klar och fastlagd framtidsbild och detta harmoniserade inte med partistatens föreställningar om framtiden. Som en följd därav påbörjades utrensningen av såväl sionistiska som borgerliga element ur det israeliska samfundet d.v.s. av alla som kunde tänkas stå i vägen för partistaten. Under ledning av László Benedek, det judiska sjukhusets överläkare, bildades inom församlingen ett kommunistparti. Man hade sett till att omkring 1950 koncentrerades Ungerns judar i en enhetlig grupp. Det ungerska judiska trossamfundet isolerade sig alltmer från andra trossamfund utanför Ungern vilka ju hade hjälpt judarna så mycket – särskilt Amerikansk Joint – för att s.a.s. komma på rätt köl efter kriget. Från ena dagen till den andra judar med utländska kontakter ”imperialistiska agenter”, de trakasserades, ledande personer arresterades och förvisades ur landet. En på falska grunder hopkokad rättsprocess sattes i gång mot huvudrabbi Béla Berend i Szigetvár. Bland åtalspunkterna fanns en som lydde ungefär: ”kollaboration med pilkorsarna”. Flera sionistiska ledare fängslades (1949), Géza Szűcs, Joints ungerske vd, drevs till självmord och likaså hans tvillingbror, trossamfundets juridiska rådgivare, bara för att de vägrade att utlämna namnlistan på vilka blivit hjälpta av Joint (11 augusti 1951). ÁVH krävde listan för att bröderna Szűcs hjälpte tvångsförflyttade judar samt sådana icke-judar som 1944 deltog i aktioner för at rädda judar. Tillslut, på sovjetisk order och recept började 1953 förberedelserna av de stora sionistiska rättegångarna. I samhällen, stöpta efter sovjetiska mönster, bedrevs öppen antisemitism i form av antisionism. Partistaten försökte – för att skydda sig själv – kanalisera ungrarnas berättigade hat mot partistatens terror till antisemi-tism. Bland de arresterade fans partiledare av judisk religion; flera höga officerare av judisk härstamning, t.ex. Gábor Péter; många av judiska församlingens mest framträdande personer – vilka f.ö. hade anklagats för att ha mördat Raoul Wallenberg –, judiska läkare, ingenjörer. I och med Stalins död 5 mars 1953 uteblev den stora räkenskapen, och de flesta av de inlåsta blev frisläppta. Processen mot Gábor Péter och andra höga officerare inom ÁVH fortsatte dock. På ledande poster inom kommunista partiet och i dess terrororganisationer (PRO, ÁVO, ÁVH, KATPOL och GRO) satt nämligen många kommunister av judisk härkomst vilka förnekat inte bara sin Gud, sitt land och t.o.m. sin härstamning i och med att de valde att sälja sig till den omänskliga kommunistiska ideologin.
Sionismens och sionisternas förföljelse – enligt sovjetiskt mönster – fortsatte ända tills kommunismens fall 1989.
Den reformerta kyrkan
I motsats till andra historiska kyrkor höll den reformerta kyrkan (Kalvinistisk) sig i stort sett borta från bredare internationella kontakter och mottog inte heller något betydande inflytanden utifrån; kyrkan organiserade sig i huvudsak på ”nationell grund” och räknades följaktligen som ”ungersk” kyrka. Nackdelen som detta medfört var att kommunistmakten slapp räkna med internationellt eko i form av protester.
Reformerta kyrkans två mest namnkunniga biskopar László Ravasz och Imre Révész har höjt sin röst redan 1945 mot kommunisternas trakasserier. Den nya makten, kommunistdiktaturen, som organiserade sig bakom den framryckande Röda Armén trakasserade svårt byarnas pastorer och präster. Redan i juli 1945 fanns det i Ungerns östligaste områden trettio anhållna pastorer som stod under polisiära eller folkdomsstolars processer. ”Högerfascismen byttes mot vänsterfascismen” deklarerade biskop Ravasz.
En förordning från inrikesministern Rajk innebar ett hårt slag mot uppemot femtonhundra civila föreningar och de reformerta kyrkorna. I samband med skådeprocessen 1947 mot ”Magyar Közösség” med åtalsrubriceringen ”Sammansvärjning mot Folkrepubliken” involverades medlemmar från den reformerta kyrkan.
Våren 1948 satte den kommunistiska diktaturen igång med att ”skapa ordning” i situationen som rådde mellan staten och kyrkan d.v.s. att ”skilja kyrkan från staten” (I detta stycke menas med ordet ”kyrkan” samtliga religiösa samfund). Betraktar man det sagda så betydde det enligt det socialistiska ”nyspråket” precis tvärt om. Aldrig tillförne har kyrkan bundits till och blivit hårdare styrd av statsmakten som nu, makten som i själva verket hade kyrkans elimi-nering i sikte. Aldrig tillförne har kyrkan förråtts till den grad som under ”vaktbytets” årtion-den av de män som tjänade statsmakten utan hänsyn till kyrkans behov (när kommunistmak-ten satte egna ”fredspräster” på alla nivåer i kyrkans organisation).
Statspartiet blev mäkta irriterat när det ungerska reformerta konventet fördömt avskaffandet av domarnas självständighet. Uttalandet inspirerade statspartiet till en serie exempellösa an-grepp. En av reformerta kyrkans chefsförvaltare Andor Lázár blev av Ernõ Mihályfi tillsagd att avgå – för att ge tillsägelsen ytterligare eftertryck arresterades Lázár och fördes till Andrássy ut nr 60. Några veckor därefter tvangs biskop László Ravasz, ordförande av den ungerska reformerta kyrkans konvent och synod, att avgå.
Den 7 oktober 1948 tvingades den reformerta kyrkan att underteckna ”överenskommelsen” med kommunist-makten som innebär att kyrkan fick behålla fyra gymnasier och en minskning av statligt anslag med 25 % vart femte år under en period av tjugo år.
Biskop Imre Révész trädde tillbaka från sin post i september 1949. Han efterträddes av János Péter, som sedermera lämnat sin biskopstola mot att bli den kommunistiska Kádarregeringens utrikesminister. ”Vaktbytet” i den reformerta kyrkan blev klar 1950. Under fyra årtionden framåt leddes således den reformerta kyrkan av maktens män vilka i stället för kyrkan tjänade självfallet makten. Processen som gick ut på att tvinga protestantiska kyrkan till underkastelse styrdes under ”Vaktbytet” inifrån av maktens mullvadar.
Den reformerta kyrkans anseende minskades av att den tog parti för att tvinga bondesamhället in i kollektivjord-bruket. Detta trots att merparten av pastorerna, av vilka menigheten förvän-tade både lekamlig och andlig väg-ledning, nekade emellertid att läsa upp sina statsmaktstjänande överordnades herdebrev utan ställde sig på församlingsmedlemmarnas sida. Många pastorer fick dyrt betala för sitt ställningstagande.
Lagen 1951/I. handlade om upprättandet av Statens verk för kyrkliga angelägenheter (ÁEH). Snart därpå träffa-de kyrkans två ledare en överenskommelse med ÁEH:s ordförande som medförde:
• att kyrkan hade upptäckt att avvecklingen av diakoniet stod i kyrkans eget intresse,
• att man borde överlämna kyrkans jordegendomar till staten samt
• att man skulle sammandra de teologiska akademierna och kyrkodistrikten.
Man offrade således sina teologiska akademier i Sárospatak och Pápa, gymnasierna i Sárospatak och i Buda-pest samt kyrkodistrikten väster om floden Tisza. Förklaringen därtill var de trängande ekonomiska förhållan-dena. Béla Pap, som opponerade sig mot allt detta, fängslades och prosten Imre Szabó landsförvisades.
En grupp av unga reformerta pastorer på Reformerta Teologiska Akademin i Budapest författade en trosför-klaring. Till gruppen anslöt sig efter ett år också László Ravasz som ventilerade sina åsikter i sin skrift ”Memo-randum” angående den rådande situationen inom den reformerta kyrkan. Sommaren 1956 lämnades en anhål-lan om diskussion om förnyelse inom kyrkans liv till Ungerska konventets styrelse. Anhållan var underskriven av 160 pastorer. Styrelsen bestämde att man skulle behandla anhållan den 27 oktober men planen omkullkastades av revolutionen. Den 31 oktober manades kyrkans komprometterade ledare att avgå och man bad samtidigt László Ravasz att återkomma till sitt forna ämbete. Den blodiga nedtrampningen av frihetskampen förhindrade L Ravasz´s återkomst. Under frihetskampen stupade två reformerta teologistuderande István Magócsi och Lajos Herczeg.
Efter att statspartiets diktatur 1957 alltmer stabiliserat sin ställning vid makten utfärdade ÁEH dekret om att i för-väg inhämta tillstånd för högre kyrkliga sammankomster samt för att mångfaldiga och sända kyrkans herdebrev. De kyrkliga ledare som tidigare ”avsade” sina ämbeten återställdes men statsmaketen startade en fruktansvärd vedergällning mot ”Förnyelse Rörelsen”. Sjutton pastorer, pastorsadjunkter och teologistuderande blev fängslade 1957 medan sju ledande personer inom den reformerta kyrkan medaljerades av partistaten. Medan den reformerta biskopen tackade kollaboratören János Kádár i alla församlingars namn hängdes reformerte pastorn Lajos Gulyás i Győr.
Under ledning av biskopen i Debrecen Tibor Bartha påbörjades utformningen av ett kyrkopo-litiskt koncept som var ämnad till att tjäna partistaten, den sovjetiska politiken som man flitigt propagerat för bland kyrkorna även utomlands. Denna ”tjänande kyrkans teologi” förblev kyrkans ideologi fram till kommunismens sammanbrott 1989.