Kommunistisk/socialistik rättsskipning
Rättskipningen
Enligt segermakternas förordningar bildades efter Andra världskriget också i Ungern s.k. folkdomstolar. De hade bl.a. till uppgift att ställa krigsförbrytare till svars för deras gärningar. Många huvudansvariga för de vidrigaste brotten fick sitt välförtjänta straff i krigsförbrytar-processerna. I stort sett alla sådana domslut i dessa processer vann samhällets fulla gillande. Dessa folkdomstolsväsenden gav emellertid ett utomordentligt verktyg i kommunisters händer för att göra sig av med för dem alltför farliga motståndare så gott som i samhällets alla skikten.
För att kommunisterna skulle kunna göra så var de tvungna att först avskaffa domstolarnas oavhängighet. På kort tid avskedade de över 1000 domare vilka ersattes med snabbutbildade partidrängar. Man började med dussintals konceptions- och s.k. skyltfönsterprocesser (t.ex. processen mot Ungersk Samfällighet, mot MAORT (Ungerskt-Amerikanskt Olje AB) och mot Nitrokémia, för att nämna några).
Jämlikhet inför lagen hade upphört och klassdomstolar kom i dess ställe. Detta betydde att domstolarna betraktade social härstamning (klasszhovatartozás) som försvårande eller förmildrande omständighet. För ett och samma brott gavs strängare dom om brottslingen var kulak, aristokrat eller högborgerlig än om man var fattig jordbruksarbetare eller industriarbetare. Detta förfaringssätt hade mycket stor betydelse i förintelsepro-cesser mot ungerska jordägande lantbrukare. De s.k. kulakprocesserna hade berört omkring 3000 personer. Deras egendom blev plundrad, de blev fråntagna sin frihet och i många fall sitt liv och sin heder.
De ungerska domstolarna tog efter den sovjetiska rättskipningens praxis som hade upphävt skyddet av den oskyldiga och samtidigt accepterat obevisade anklagelser som grund för åtal och för försvårande omständighet. I stället för bevis accepterade man ”erkännanden” under tortyr. Det var inte åklagarens sak att bevisa den åtalades skuld utan det var den åtalade som skulle bevisa sin oskuld. Lagen var inte längre något skydd för medborgaren, den var de facto emot denne.
År 1950 upphörde domstolarnas formella självständighet. Högsta domstolen löd därefter under justitieministern. Tunga straff, i vissa fall upp till 10 år (1945-1949), förkunnades ofta i enlighet med regeringens påbud utan hänsyn till lagstiftning. Soldater som försökt fly till utlandet dömdes till döden efter hemliga förordningar och utan att domen offentliggjordes. Deras anhöriga fängslades för brott mot anmälningsplikt (§ 1950 XXVI).
Under dessa år satt fler än 35 tusen människor i landets fängelser och åtminstone lika många som väntade på sin tur.
År 1953 öppnades interneringslägrens portar och omkring 15 tusen människor blev benådade men bara 474 arbetaraktivister blev rehabiliterade och fick skadeersättning.
Mellan 1945 och 1956 avrättades närapå 400 människor för politiska brott; nästan var tredje vuxen person blev utsatta för myndighetsåtgärder. Kádár utkrävde en brutal hämnd för ungerska folkets revolution och frihetskamp. Han införde statarium (§ 1956 XXVIII). Man fattade 152 dödsdomar bara under ett enda år. Åldersgränsen för dödsdom sänktes till 16 år. Enligt denna förordning dömdes Péter Mansfeld till döden av domare (?) Tibor Vágó.
Hos folkdomstolar tog man ingen hänsyn till förbudet mot straffpålägg, 21 dödsdomar förkunnades i domstolsförhandlingar där den åtalade frikändeds i en lägre instans men när den åtalade vände sig till nästa instans högre upp för strafflindring dömdes denne till döden ehuru den lägre instansens åklagare inte hade yrkat straffpålägg.
Domaren stämde i förväg av med en s.k. koordinerings-kommittén vars medlemmar utgjorts av länets partisek-reterare, länspolischefen, domstolens ordförande samt chefsåklagaren.
Endast 12 dagars frihet 1956 kostade över 15 tusen fängelsedomar och över 200 dödsdomar. Tvåhundratusen människor flydde ut ur landet.
Enligt segermakternas förordningar bildades efter Andra världskriget också i Ungern s.k. folkdomstolar. De hade bl.a. till uppgift att ställa krigsförbrytare till svars för deras gärningar. Många huvudansvariga för de vidrigaste brotten fick sitt välförtjänta straff i krigsförbrytar-processerna. I stort sett alla sådana domslut i dessa processer vann samhällets fulla gillande. Dessa folkdomstolsväsenden gav emellertid ett utomordentligt verktyg i kommunisters händer för att göra sig av med för dem alltför farliga motståndare så gott som i samhällets alla skikten.
För att kommunisterna skulle kunna göra så var de tvungna att först avskaffa domstolarnas oavhängighet. På kort tid avskedade de över 1000 domare vilka ersattes med snabbutbildade partidrängar. Man började med dussintals konceptions- och s.k. skyltfönsterprocesser (t.ex. processen mot Ungersk Samfällighet, mot MAORT (Ungerskt-Amerikanskt Olje AB) och mot Nitrokémia, för att nämna några).
Jämlikhet inför lagen hade upphört och klassdomstolar kom i dess ställe. Detta betydde att domstolarna betraktade social härstamning (klasszhovatartozás) som försvårande eller förmildrande omständighet. För ett och samma brott gavs strängare dom om brottslingen var kulak, aristokrat eller högborgerlig än om man var fattig jordbruksarbetare eller industriarbetare. Detta förfaringssätt hade mycket stor betydelse i förintelsepro-cesser mot ungerska jordägande lantbrukare. De s.k. kulakprocesserna hade berört omkring 3000 personer. Deras egendom blev plundrad, de blev fråntagna sin frihet och i många fall sitt liv och sin heder.
De ungerska domstolarna tog efter den sovjetiska rättskipningens praxis som hade upphävt skyddet av den oskyldiga och samtidigt accepterat obevisade anklagelser som grund för åtal och för försvårande omständighet. I stället för bevis accepterade man ”erkännanden” under tortyr. Det var inte åklagarens sak att bevisa den åtalades skuld utan det var den åtalade som skulle bevisa sin oskuld. Lagen var inte längre något skydd för medborgaren, den var de facto emot denne.
År 1950 upphörde domstolarnas formella självständighet. Högsta domstolen löd därefter under justitieministern. Tunga straff, i vissa fall upp till 10 år (1945-1949), förkunnades ofta i enlighet med regeringens påbud utan hänsyn till lagstiftning. Soldater som försökt fly till utlandet dömdes till döden efter hemliga förordningar och utan att domen offentliggjordes. Deras anhöriga fängslades för brott mot anmälningsplikt (§ 1950 XXVI).
Under dessa år satt fler än 35 tusen människor i landets fängelser och åtminstone lika många som väntade på sin tur.
År 1953 öppnades interneringslägrens portar och omkring 15 tusen människor blev benådade men bara 474 arbetaraktivister blev rehabiliterade och fick skadeersättning.
Mellan 1945 och 1956 avrättades närapå 400 människor för politiska brott; nästan var tredje vuxen person blev utsatta för myndighetsåtgärder. Kádár utkrävde en brutal hämnd för ungerska folkets revolution och frihetskamp. Han införde statarium (§ 1956 XXVIII). Man fattade 152 dödsdomar bara under ett enda år. Åldersgränsen för dödsdom sänktes till 16 år. Enligt denna förordning dömdes Péter Mansfeld till döden av domare (?) Tibor Vágó.
Hos folkdomstolar tog man ingen hänsyn till förbudet mot straffpålägg, 21 dödsdomar förkunnades i domstolsförhandlingar där den åtalade frikändeds i en lägre instans men när den åtalade vände sig till nästa instans högre upp för strafflindring dömdes denne till döden ehuru den lägre instansens åklagare inte hade yrkat straffpålägg.
Domaren stämde i förväg av med en s.k. koordinerings-kommittén vars medlemmar utgjorts av länets partisek-reterare, länspolischefen, domstolens ordförande samt chefsåklagaren.
Endast 12 dagars frihet 1956 kostade över 15 tusen fängelsedomar och över 200 dödsdomar. Tvåhundratusen människor flydde ut ur landet.