patkobandi.blogg.se

Professor i juridik: ”Sverige måste förstå klankultur”

I intervjuserien "Neuding möter" träffar SvD:s ledarkolumnist Paulina Neuding varje månad en person som av olika skäl är intressant. Juridikprofessorn Mark Weiner imponeras av Sveriges humanitära ambitioner men menar att det faktum att det finns områden dit brandmän och ambulanspersonal inte kan åka utan polisskydd, är ett enormt problem och måste förstås ur ett klanperspektiv om det ska gå att åtgärdas.

– You’ve got to be kidding me.

När vi ändå talar om kulturskillnader: Mark Weiner är förbluffad över det svenska debattklimatet. Att det skulle vara kontroversiellt att tala om kultur, och kulturens betydelse för hur människor organiserar sina samhällen, är något han har svårt att ta på allvar. Mark Weiner är professor i juridik vid Rutgers universitet i New Jersey, med fokus på rättshistoria. Hans senaste bok ”Klanvälde – från stamsamhälle till rättsstat” (Dualis förlag) kom på svenska i somras, och handlar just om kulturens betydelse för samhällens styrelseskick.

Specifikt: Kulturella föreställningar som ligger till grund för klanstyre, och sådana som kan förknippas med övergången till liberal demokrati.

– Vi måste se den liberala staten ur ett historiskt perspektiv: Det är en mycket senkommen, ganska märklig, väldigt viktig och ytterst skör skapelse, säger Mark Weiner när vi träffas i Stockholm. Konservativa och nyliberaler – särskilt i den amerikanska debatten – brukar se på staten med misstänksamhet. Det är feltänkt, enligt Weiner. Utan en stark stat är individuell frihet omöjlig.

– Om staten försvagas uppstår ett maktvakuum som kommer att fyllas av andra grupper. Och klanen kommer alltid att ha en dragningskraft, därför att den utgör ett naturligt sätt för människan att organisera samhället.

Men människor som lever i liberala demokratier gör inte bara misstaget att ta den egna samhällsordningen för given. Vi har svårt att begripa hur vår kultur uppfattas utifrån.

Han håller boken i handen. Omslagsbilden är delad mellan en teckning i varma färger av en grupp människor i skenet av en lägereld, och en i kalla blåtoner av Justitia med våg och ögonbindel. Det är också något han är mån om att visa: Den liberala rättsstaten kan framstå som kylig och ovälkomnande för människor som är vana vid livet i klanen.

– Klansamhällen ger människor sociala, politiska och ekonomiska värden på ett sätt som liberala samhällen ofta inte kan, och som många av oss har svårt att föreställa sig.

I klanen har den enskilda människan sin givna plats, förklarar han. Historiskt som en länk i en lång släktkedja. Socialt som en del av ett sammanhang. Ekonomiskt genom den trygghet som klanen ger när man blir gammal eller sjuk.

– Ett individualistiskt samhälle kan te sig hjärtlöst i jämförelse.

Varför behöver vi förstå klankultur?

– Dels för att kunna interagera utrikespolitiskt med klansamhällen. Men i Sverige har ni också en omfattande invandring från samhällen som kännetecknas av klankultur, och det är viktigt att förstå den värld som dessa människor kommer från för att kunna välkomna dem in i ert samhälle.

– Föreställ dig själv att du emigrerar från ett grupporienterat samhälle. Det är svårt att tänka sig ett större steg, socialt och kulturellt, än att emigrera just till Sverige.

Varför?

– Därför att Sverige är ett extremt individualiserat samhälle. Ni har en lång historia av en stark stat, byggd under femhundra års tid. Ni har också en lång historia av hög tillit till staten. När människor flyttar från samhällen med svaga stater, med låg tillit både till staten och till människor utanför släkten, är det lätt att känna vilsenhet. Så det finns skäl att anta att Sverige kommer att ha särskilda problem med integrationen.

– Och om ni inte är beredda att se det, kommer ni att få svårt att möta de utmaningar som uppstår.

Vilka utmaningar handlar det om?

– Ni har områden i svenska städer som brandmän och ambulanspersonal inte kan åka till utan polisskydd. Det slår mig som ett enormt problem.

Varför ska det betraktas ur ett klanperspektiv?

– Så vitt jag förstår finns det en utbredd misstänksamhet mot staten i dessa områden. Då är det viktigt att förstå att de som bor där huvudsakligen kommer från samhällen där staten alltid har betraktats med misstänksamhet. För att det är klanen som utgör den grundläggande politiska enheten.

– Man kommer inte att förstå fenomenet om man tänker på det som sker i termer av att en grupp individer råkar träffas och uttrycka sin individuella avsky mot staten.

Jämställdhet mellan könen är ett återkommande tema när man lyssnar på Mark Weiner. Kontroll av kvinnor är intimt förknippad med klanstyre.

– Det kom en artikel nyligen i American Political Science Review, som visar kvantitativt något som jag har forskat på kvalitativt: Man kan mäta hur starkt klanstyret är i ett samhälle genom att räkna på kvinnors relativa frihet i äktenskapet. Man kan se på ett antal faktorer; barnäktenskap, tvångsäktenskap, möjlighet att få skilsmässa. Där kvinnor är friare är klanstyret svagare.

– Kvinnoförtryck är en väldigt stark markör för och konsekvens av klanstyre.

Och även hedersvåld måste förstås i klantermer?

– När vi talar om hedersvåld, måste man förstå vilken typ av heder det är frågan om. Det handlar inte om en enskild mans, eller ett enskilt hushålls heder, utan om en klans kollektiva heder.

– Hederskultur växer ur en ordning baserad på släktförhållanden. Om man inte inser det, och att det är drivkraften bakom fenomenet hedersvåld, ser jag inte hur det kan bemötas effektivt.

Han upprepar kritiken mot den svenska samhällsdebatten.

– Bland amerikanska akademiker är Sverige starkt förknippat med samhällsvetenskaplig forskning, och en lång tradition av att tillämpa empirisk samhällsvetenskap i praktisk politik. Nu ser man i stället att det i Sverige finns en total ovilja att erkänna de mest basala, vetenskapliga fakta – som exempelvis grundläggande fakta om kulturella skillnader, hur stabila kulturella värderingar tendererar att vara över tid, och hur motståndskraftiga de är mot försök till påverkan utifrån. Allt detta är väldigt basalt, vetenskapligt sett.

– Jag är djupt imponerad av Sveriges humanitära ambitioner. Samtidigt är jag förbluffad över hur man i det offentliga samtalet i Sverige avsiktligt blundar för kulturella skillnader. Det kommer att påverka Sveriges förmåga att möta de utmaningar som följer av invandringen, och riskerar att underminera svenskarnas mycket hedervärda avsikter att hjälpa människor på flykt.

PAULINA NEUDING är journalist och jurist.

[email protected]

”Flyktingkrisen kan knäcka EU-samarbetet”

Flyktingkatastrofen har gjort det tydligt att EU bygger på en dröm om liknande värderingar, som inte stämmer. Istället för att hantera situationen gemensamt, driver EU isär i växande ovänskap där grannar anklagar varandra. Ledare i Tyskland och Sverige bör rannsaka sig själva, skriver Stefan Hedlund.

Kommer flyktingkrisen att innebära slutet för Europasamarbetet? Sådan oro började spridas vid årsskiftet, när Tysklands EU-kommissionär Günther Oettinger konstaterade att han trots många tidigare kriser nu för första gången såg en allvarlig risk för att EU skulle kunna kollapsa. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har spätt på med varningar för de ekonomiska konsekvenserna om den inre rörligheten kollapsar. Och även statsminister Stefan Löfven har lånat sin stämma till denna kör.

Det finns förvisso här ett element av utpressning, av att söka tvinga fram en samsyn kring nödvändiga åtgärder genom att helt enkelt måla fan på väggen. EU kommer självfallet inte att kollapsa. Det finns alldeles för många politiker och byråkrater som har alldeles för mycket att förlora på ett sådant utfall. Behovet av att göra gemensam front mot islamistisk terror kommer också att stärka den politiska sammanhållningen.

Samtidigt kan vi inte komma ifrån att flyktingkrisen är mycket allvarlig. Bland medlemsstaternas befolkningar finns en växande oro, som sannolikt kommer att förstärkas av terrorhoten. Detta ökar pressen på regeringar att presentera trovärdiga lösningar. Och det finns inget som pekar på att sådana lösningar är på väg att formuleras.

Även om EU kommer att överleva, börjar det bli allt mer angeläget att begrunda till vilket pris detta kommer att säkerställas. Vi har redan sett vilket pris man i Bryssel har varit redo att låta andra betala för att säkerställa att den gemensamma valutan, euron, skall finnas kvar. De långsiktiga kostnaderna mäts i form av reducerad tillväxt och massarbetslöshet bland främst ungdomar i länder som Grekland, Spanien och Portugal, och de mäts i form av en kraftigt undergrävd tilltro till Europasamarbetet som sådant.

Till detta kommer nu att flyktingkrisen är på väg att krossa Europasamarbetets andra hörnpelare – den fria rörligheten. Dublinförordningen är de facto redan satt ur spel och det är mycket svårt att se att Schengensamarbetet kring yttre gränskontroll och fri inre rörlighet längre skall gå att rädda. År 2016 kommer sannolikt att minnas som taggtrådens år, som tiden då visionen om ett gränslöst Europa ersattes av ett beslutsamt byggande av stängsel, och av politiska vallgravar mellan länder som tidigare varit goda grannar.

Det som dock nu verkligen är på väg att kollapsa är den helt fundamentala byggstenen i Europasamarbetet, nämligen visionen om ett samarbete som grundas i gemensamma värderingar och i enighet kring gemensamma lösningar. Det var en vacker dröm, men den var också farlig. Det vi nu bevittnar är de faror som ligger i att grunda praktisk politik på drömmar, som riskerar att visa sig vara vanföreställningar eller rena myter.

Grundvisionen formulerades 1990, i Parisfördraget för ett nytt Europa. Det var en vacker text, fylld av vackra formuleringar som alltsedan dess har legat till grund för europeisk politik. Den som tar sig tid att läsa texten kan dock svårligen undgå att slås av hur långt verkligheten har avlägsnats från visionen.

Man kan förvisso inte säga att Parisfördraget har blivit irrelevant. Visionära religiösa och ideologiska visioner blir aldrig irrelevanta i sig. Det kommer alltid att finnas ett prästerskap som med kraft hävdar att det är just så verkligheten borde gestaltas. Cyniker skulle kunna hänvisa till det gamla militära skämtet, att det i händelse av bristande överensstämmelse mellan kartan och terrängen är kartan som gäller. Det är dock just konsekvenserna av att bygga politik på missvisande kartor som nu börjar bli tydliga.

Vi har redan sett hur EU alltsedan Vladimir Putin kom till makten har varit envist fokuserat på att politiken i relation till Ryssland skall grundas på gemensamma värderingar. Trots att man från rysk sida med samma envishet sökt tvinga fram en dialog baserad på gemensamma intressen, har EU framhärdat i att föreläsa om värderingar. Katastrofen i Ukraina är en konsekvens av att tydliga ryska intressen ställdes emot luddiga europeiska värderingar.

Vad flyktingkrisen nu visar är att myten om gemensamma värderingar inte höll vatten ens på hemmaplan. Tyskland och Sverige har gått i bräschen för en politik som få andra velat veta av, grundad i värderingar som få andra velat bekänna sig till. Angela Merkels och Stefan Löfvens stora personliga skuld i denna tragedi ligger i att de så envist vägrat att inse att deras egna moraliska värderingar inte delas av andra, och att försök att tvinga andra till samsyn inte hade några förutsättningar att lyckas.

Om alla medlemsstater faktiskt hade tagit sin del av den gemensamma bördan hade konsekvenserna varit fullt hanterliga. Men att provocera fram en massiv flyktingström på grundval av en falsk förespegling om att alla andra faktiskt skulle följa det tysk-svenska exemplet var så djupt oansvarigt att ansvar faktiskt borde utkrävas.

Det vi nu ser är inte bara hur byggandet av stängsel skapar en flyktingkatastrof i Grekland, vars konsekvenser snart kommer att bli outhärdliga. Vi ser också, och kanske än mer allvarligt, hur länder inom EU driver isär i växande ovänskap, i tider då samverkan för att lösa andra ekonomiska och sociala problem är så nödvändig.

Den svenska postmoderna extremismens förnekande av nationalstatens betydelse, och dess moraliska krav på en öppen flyktingmottagning, ställs emot länder som Ungern och Slovakien där man inte önskar ta emot flyktingar i allmänhet, och i synnerhet inte muslimska flyktingar. De tyska kraven på gemensamma lösningar ställs emot Österrikes krav på krav på nationella lösningar och ett tak för antalet flyktingar. Medier i olika länder bidrar till skambeläggande av grannar, som svarar med samma mynt.

Sannolikheten växer samtidigt för att ett växande kaos i Europa skall bli det som slutgiltigt övertygar den brittiska befolkningen om att rösta för att utträda ur ett Europasamarbete, som inte längre kan uppfattas som annat än totalt misslyckat. Den senaste opinionsmätningen pekar redan på en liten övervikt för utträde.

När Putin i höstas talade till FN:s generalförsamling hade han en hel del hårda ord att säga om västvärldens ambitioner att störta regimer i arabvärlden, och han avslutade med en retorisk fråga: ”Begriper ni vad ni har ställt till med?” Exakt samma fråga kan och bör ställas till Merkel och Löfven. ”Begriper ni vad ni har ställt till med?”

Stefan Hedlund

nationalekonom och professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet

Vägen utför

6 juni 2015

Lotta Gröning

Är vi fattiga om 30 år? Förmodligen inte, men Human Development Index (HDI) som tas fram av FN visar att Sverige dalar på välfärdslistan. 2010 var Sverige på en topp 15-placering bland världens rikaste länder. Men redan år 2025 spår FN har Sverige rasat till plats 36-38 och ligger efter Kuba, Lettland och Litauen, och år 2030 antas Sverige hamna jumbo på listan – plats 45 – efter länder som Costa Rica, Bulgarien, Libyen och åtta platser efter fattiga landet Mexico.

Vad är det egentligen som har hänt? Varför är Sverige inte längre i några tätpositioner? Vi rasar på många områden, utbildning och forskning, näringslivsutveckling, vi har ett försvar på dekis och energipolitik som närmast är ett skämt. Om regeringens storsatsning på vindkraft tas av riksdagen kommer landet med all säkerhet att avindustrialiseras eftersom vindkraften bygger på att vi har höga elpriser.

Ser vi politiken några decennier tillbaka är det tydligt att väldigt lite utvecklingsarbete har skett. Från 90-talskrisen fram till den politik som bedrivs idag har det genomgående temat varit återställare. Oavsett vem som har suttit vid makten. Inte någon regering har haft några planer om framtiden eller om hur Sverige ska hävda sig på en global världsmarknad med stenhård konkurrens. Trots alla bakslag står ansvariga politiker där och ler. Någon självkritik finns inte, alla problem skylls på den politiska oppositionen. Alltid framträder en självbild – och detta oavsett politisk färg – om att vi i Sverige är så fantastiskt bra!

Jag är övertygad om att just den självbilden som finns inmurad bland landets politiker är den snabbaste vägen till botten. Även när vi får förödande kritik som t ex när skolan rasade i Pisatesterna kommer snart argumenten, bortförklaringarna och ifrågasättandet av hur man mäter. Slutsatsen blir att vi ändå är bättre än andra länder.

Jag har funderat mycket över hur det kommer sig att Sveriges politiker tappat så mycket när det gäller utvecklingsarbete, innovationer och framförhållning. En förklaring är att också demokratin är på dekis. Det bottnar i socialdemokratins långa regeringsinnehav och borgerlighetens ständiga kamp att nå regeringsmakten. När maktpositionen förändrades blev striden om makten ännu viktigare emellan partierna. Socialdemokraterna har varit dåliga förlorare och alliansen fick äntligen regeringsmakten och behöll den över flera val. Det har inneburit att samverkan över blockgränserna är svårt, särskilt i profilfrågor och framtidsfrågor. Partierna kunde samarbeta under 90-talskrisen då katastrofen var nära. De kunde samarbeta om försvaret när alla trodde att miljöhotet var större än risken för krig, för att nämna några exempel. Men de kan inte samarbeta i frågor som har betydelse för framtiden och för landets konkurrenskraft som utbildning och forskning eller stimulanspolitik för näringslivet. Då vill alla veta bäst.

När nu socialdemokratin tog tillbaka regeringsmakten och lyckades förhandla fram Decemberöverenskommelsen blev det ingen seger. Den överenskommelsen tär på allianspartierna. Framför allt undergräver den demokratin.

Den svenska blockpolitiken är förödande i det samhällsklimat vi lever nu. Den stänger in politiker i partier som alltmer börjar likna familjeföretag. Vänner, släktingar gör karriär, säkra kort som ser till att maktetablissemanget blir stabilt och sitter säkert. Den interna debatten tystnar eftersom kravet på lojalitet blir oerhört viktigt när hela verksamheten går ut på att behålla makt eller skaffa sig makt.