Framtiden?
Vägen utför
6 juni 2015
Lotta Gröning
Är vi fattiga om 30 år? Förmodligen inte, men Human Development Index (HDI) som tas fram av FN visar att Sverige dalar på välfärdslistan. 2010 var Sverige på en topp 15-placering bland världens rikaste länder. Men redan år 2025 spår FN har Sverige rasat till plats 36-38 och ligger efter Kuba, Lettland och Litauen, och år 2030 antas Sverige hamna jumbo på listan – plats 45 – efter länder som Costa Rica, Bulgarien, Libyen och åtta platser efter fattiga landet Mexico.
Vad är det egentligen som har hänt? Varför är Sverige inte längre i några tätpositioner? Vi rasar på många områden, utbildning och forskning, näringslivsutveckling, vi har ett försvar på dekis och energipolitik som närmast är ett skämt. Om regeringens storsatsning på vindkraft tas av riksdagen kommer landet med all säkerhet att avindustrialiseras eftersom vindkraften bygger på att vi har höga elpriser.
Ser vi politiken några decennier tillbaka är det tydligt att väldigt lite utvecklingsarbete har skett. Från 90-talskrisen fram till den politik som bedrivs idag har det genomgående temat varit återställare. Oavsett vem som har suttit vid makten. Inte någon regering har haft några planer om framtiden eller om hur Sverige ska hävda sig på en global världsmarknad med stenhård konkurrens. Trots alla bakslag står ansvariga politiker där och ler. Någon självkritik finns inte, alla problem skylls på den politiska oppositionen. Alltid framträder en självbild – och detta oavsett politisk färg – om att vi i Sverige är så fantastiskt bra!
Jag är övertygad om att just den självbilden som finns inmurad bland landets politiker är den snabbaste vägen till botten. Även när vi får förödande kritik som t ex när skolan rasade i Pisatesterna kommer snart argumenten, bortförklaringarna och ifrågasättandet av hur man mäter. Slutsatsen blir att vi ändå är bättre än andra länder.
Jag har funderat mycket över hur det kommer sig att Sveriges politiker tappat så mycket när det gäller utvecklingsarbete, innovationer och framförhållning. En förklaring är att också demokratin är på dekis. Det bottnar i socialdemokratins långa regeringsinnehav och borgerlighetens ständiga kamp att nå regeringsmakten. När maktpositionen förändrades blev striden om makten ännu viktigare emellan partierna. Socialdemokraterna har varit dåliga förlorare och alliansen fick äntligen regeringsmakten och behöll den över flera val. Det har inneburit att samverkan över blockgränserna är svårt, särskilt i profilfrågor och framtidsfrågor. Partierna kunde samarbeta under 90-talskrisen då katastrofen var nära. De kunde samarbeta om försvaret när alla trodde att miljöhotet var större än risken för krig, för att nämna några exempel. Men de kan inte samarbeta i frågor som har betydelse för framtiden och för landets konkurrenskraft som utbildning och forskning eller stimulanspolitik för näringslivet. Då vill alla veta bäst.
När nu socialdemokratin tog tillbaka regeringsmakten och lyckades förhandla fram Decemberöverenskommelsen blev det ingen seger. Den överenskommelsen tär på allianspartierna. Framför allt undergräver den demokratin.
Den svenska blockpolitiken är förödande i det samhällsklimat vi lever nu. Den stänger in politiker i partier som alltmer börjar likna familjeföretag. Vänner, släktingar gör karriär, säkra kort som ser till att maktetablissemanget blir stabilt och sitter säkert. Den interna debatten tystnar eftersom kravet på lojalitet blir oerhört viktigt när hela verksamheten går ut på att behålla makt eller skaffa sig makt.