patkobandi.blogg.se

DEL II

Andrásfalvy Bertalan

 

Vrångbilder om ungrarna i världen och hos oss själva

(A magyarságkép torzulásai a világban és bennünk)

Legenden, en gång för alla, överensstämmer inte med verkligheten. Sedan länge var det känt att styresmannen över landets Transsylvaniska del Gyula – S:t Stefans farfar – har under högtidliga former mottagit det kristna dopet i Bysans 953 varefter han tog biskop Hierotheros med sig till Ungern. Géza och Sarolta, S:t Stefans föräldrar var således redan kristna. Påven i Rom har 961 utnämnt en biskop, Zacheus, enkom för Ungern. Denne biskop hindrades på sin väg till Ungern av kejsare Otto, liksom denne hindrade tio år senare även benediktinern Wolfgang från Einsiedel, eftersom kejsaren själv ville ta hand om den kristna kyrkan i Ungern och samtidigt förvandla Ungern till en vasall stat (Győrffy 1977, s. 51). Vi vet att man inte kan påtvinga ett folk religiös tro vare sig med svärd eller kulsprutepistoler. Vi har inga historiskt vederhäftiga bevis på att den ungerske kungen skulle varit skyldig till massmord för att tvinga ungrarna till den kristna tron. Å andra sidan har vi nog tillräckliga bevis på sådana tillvägagångssätt och missionärernas martyrdöd vida ikring i samtida Europa.I ett av Sankt Gellérts skrift om ungdomar som av Nebukadonozor kastades i glödande ugn avhandlar han en hel del även om sin ungerska kyrka. Han nämner inte något om krig mot ungerska hedningar utan mera om präster som utnyttjar sin ställning och för ett hedniskt liv; andra kristna kättare bl.a. om novitanierna som ”... döper de redan döpta men vägrar sedan att ta emot de nydöpta”. Inte heller ser vi särskilt ofta ställen i S:t Stefans lagstiftning som handlar om hedendom; hade han mött hedniskt motstånd skulle han säkert ha stiftat lagar därom. Vi kan däremot läsa i hans dekret att i fall någon påstås ägna sig åt häxeri skall den åtalade inte föras inför domstol utan skall för föras till präster som skall prata med den ”åtalade” och ge absolution. Inter förrän för tredje gången – om även prästerna så anser? – skall den åtalade föras inför domstol. På klar ungerska: lagstiftaren har inte mycket till övers för tron på häxor. Samtidigt har man i övrigt i Europa ägnat sig åt skoningslös förföljelse och dito behandling av häxor!

Vi har all anledning att tro att ungrarna kom i beröring med den kristna läran redan i trakterna av Kaukasien, kanske rentav Armenien. Under apostlarna Andreas´ och Tomas´ mission bildades inte lika centraliserade kristna kyrkor som i det västliga Europa ehuru kungarikena Armenien och Grusien redan på 400-talet stod på kristna grunder. Likaså var en Onugor kung kristen som på 600-talet flyttade med en ungersktalande skara till avarernas rike – vi skall inte glömma att Europa kallade oss hungarus d.v.s. ugor, ungar, vengri o.s.v. Detta styrks av historiska anteckningar och arkeologiska fynd. De viktigaste kristna ord som vittnar om kristendom fanns redan före landövertagandet: Isten (Gud, jfr. finska Isä, övers. anm.), menny (himmel), áldás (välsignelse), gyónni (bikta), üdvösség (frälsning), üdvözítő (frälsare), ünnep (helg), boldog (salig), túlvilág (hinsides), búcsú (förlåtelse/bot), lélek (ande) o.s.v. I epoken för Romantiken försöker vi finna våra hedniska seder före kristendomen utan någon större framgång.Inte heller finns några spår av tillbedjan av flera gudar i ungersk etnografi men väl i romersk, germansk och slavisk dito samt även hos våra finsk-ugriska språksläktingar. Vår egen ”ursprungliga hedniska” trosbild känner vi mestadels från sagovärlden. Nationalmuseet i Budapest visade 1996 gravar in situ från tiden för landövertagandet. I dessa gravar har jag själv räknat inalles 12 krucifix; bland dem fanns stora, som bars över bröstet, små med infattade låsbara reliktbehållare och en annan hade den korsfäste avbildad; det fanns silverkors fästad på axelväska (axelväskan från Bezdéd). Alla dessa fynd kom under jord hundra år före S:t Stefans kröning (arkeologer vet att berätta om liknande, armeniska bröstkors från bronsåldern).

Men vad hade ungrarna för nytta av de har blivit kristna? De har inte fått någon hjälp eller skydd någon gång från det västliga Europa! Den kristne, tyske härskaren Konrad II anföll S:t Stefan 1030. Konrad II stoppades vid floden Rába; hans tross skars av och hans här skulle tvingas att vända hem hungriga. De efterföljande ungerska hären lyckades vid Wien omringa kejsaren som tvangs att ge sig på nåd och onåd; kejsaren själv lyckades, under stor möda och bekymmer, undkomma med några få utvalda män. Om detta finns anteckningar gjorda av kejsarens hovpredikant som togs med i fälttåget för att kunna vittna, även skriftligen, om den ungerske kungens seger över kejsaren. S:t Stefan avväpnade kejsarens armé, gav soldaterna mat och skickade dem sedan hem. Denna gest förvånade det kejserliga hovet och hovpredikanten skrev också att något sådant var ännu inte känt i hela världen. Nära denna tid, 1014 slog Baseleios (976- 1025) Bulgaroktónos, Bulgarentötter, den bulgariske tsaren Simeon och hans här och tog 14 000 krigsfångar; för att fira segern lät Baseleios ta synen från fångarna förutom var hundrade soldat ”...för att de skall finnas några som leder de övriga hem” (Győrffy 1977, s. 288).

Kristendomen i Europa når en av sina s.m.s. lågvattennivåer under 900-1000-talet. Såväl den klerikala som den världsliga makten tillskansar sig sitt prerogativ med våld i både tros- och levnadsvillkor. Ändå fångas både den ungerske kungen och hans folk av kristendomens kvintessens och det är inte en tillfällighet att S:t Stefan ställer upp för denrenaissance som kyrkan får genom reformerna i Cluny (1000-1100-talet). Kungen börjar brevväxla med benediktiner-abboten i Cluny⁶. Reformens tre attribut pius, rectus et pacificus (mild/from, rättvis och fridsam), var verkligen passande för S:t Stefans personlighet i motsats till för de flesta av sina samtida furstar; han blir idealet för den kristne kungen. Detta återspeglas med omistlig klarhet i hans lagstiftning men även i sitt dagliga liv och sina ”Maningar” till sonen hertig Imre; det kristna idealet får full genomslag i hans gärning som lagstiftare. En slav t.ex. som ertappats med stöld dömdes i andra ”kristna” länder till döden. Enligt S:t Stefans rättsuppfattning kunde det ske endast om någon ertappats för stöld för tredje gången. Riddarkungen Boleslav lät slå ut tänderna på den som bröt mot fastans föreskrifter. S:t Stefan dömer syndaren till ytterligare tre dagars bot. Han manar efterkommande att aldrig bekriga andra nationer för att erövra land från dem. Han benådade den man som under nattens vila försökte lönnmörda honom – kungen själv tillfångatog och avväpnat mannen. Andra dynastier, vid liknande stämplingar t.ex. i Polen och Tjeckien, utrotades gärningsmannen och hela hans släkt till sista dibarnet. Omständigheterna kring att bränna ögonen på Vasul, som gjorde uppror mot honom, är fortfarande outrett. Känt är däremot det faktum, att Vasuls efterträdare, i egenskap av arvtagare till den heliga Stefanskronan, fortsatte att regera helt efter S:t. Stefans anda; de fortsatte att undan för undan förbättra rikets och kyrkans strukturering. Det var f.ö. en av Vasuls barnbarn som tog initiativet till Stefans I:s helgonförklaring. Enligt legenden grät S:t Stefan över Koppánys öde⁷ – han dödades av tyska riddare. Kungens Maningar (1027) till sonen, kronprinsen Imre har länge varit föremål för diskussion. Undersökningar har emellertid visat att texten inte är kopierad från Karl den Stores ”Kungliga Speglar” utan är till sin anda och utformning ett självständigt verk vars tillkomst Aserik⁸ kunde ha hjälpt kungen med. En av Maningarnas sats skriver kungen att ”Svag är den nation som bara talar ett språk och bara har en tradition […]”. Enstaka påståenden om att detta uttalande inte skulle gälla ett ställningstagande även för de i Ungern boende språkminoriteters skydd hörs fortfarande; man menar att satsen gällde blott utlänningar i hovet, till landet lockade hantverkare, präster, vetenskapsmän, konstnärer och andra privilegierade, vilka för all del trivdes bättre hos den ungerske kungen än annorstädes. Alla dessa främlingar kom förvisso inte ensamma; namn på bosättningar som vittnar om bosättarnas utländska ursprung finns från tiden före den första större invandringen på 1300-talet. Sådana tänkbara nam är Német, Némedi (Tysk), Oroszi (ryss), Csehi (Tjeckisk),Olaszi (Italisk), Tóti eller Tót (slovakisk). Hur som helst så gällde Maningens sats i fråga utan tvivel människor och folk av utländskt ursprung vars autonomi skulle säkras. I en annan sats kan vi läsa följande: ”...för den som är latin vill döma efter latinska lagar över grekerna, den som är grek dömer vanligtvis efter grekiska seder över den som är latin”. Måttet och idealet som skall följas är ju antikviteten⁹. I Maningar saknas ordet gens, latinet som betyder folk, nation, men väl som i senare definition har blivit Den Heliga Kronans undersåtar, d.v.s. landets samtliga invånare som ”kungen har samlat ihop” och inte enkom den ungerska nationen som visserligen var detta färgrika konglomeratets organisatör och ledare.

Vid ett återblick kan vi konstatera att S:t Stefan inte hade kristnat ungrarna med ”korset och svärdet” med utgångspunkt från politisk strategi att avvärja faran av ett samlat angrepp från det kristna Europa. Den Habsburgska eller den tyska historieskrivningen – dessa två inte alltid betyder nödvändigtvis samma sak – och dess mest hängivna kolpoltör Gyula Szekfű har hela tiden hävdat, utan att ta hänsyn till framkomna historiska fakta, att det var S:t Stefan som kristnade och ledde de nomadiserande, hedniska ungrarna till det kristna, germanska-européiska gemenskapen och att denna gärning skulle uttömma kungens mest väsentliga roll i Ungerns historia. Szekfű säger vidare, att denna än i dag pågående, nyttiga process bryts (under historien, övers. anm.) då och då av ohälsosam kurucz mentalitet¹⁰ som alltid ha ändat i tragedi; att emigrationen blir alltid demoraliserad och tragikomisk; att Ungern har Habsburg-dynastin och till denna trogna högadeln att tacka för allt. Szegfű sparar inte på krutet och säger vidare att de som ställer sig emot Habsburgarna jagar syndfulla illusioner; att dessa liberaler undergräver Habsburg-dynastin och att dess eventuella sammanbrott blir samtidigt Ungerns grav. Så här kan man sammanfatta László Némeths skrift om Gyula Szekfűs historiska verksamhet. Efter Szegfűs smädande studie 1913 om furst Rákóczi i ”Samhällsmakt och dess utvidgning” är frågan: vad hade meningen varit med arbetet? inte bara logisk utan också fullt berättigad. Var det kanske frågan om ett understöd av den bestående samhällsordningen – dubbelmonarkin, satte det en politisk kurs eller doktrin för tiden? Eller var det ett medel till att vinna acceptans för en slutgiltig germansk orientering, en restauration av Habsburg-dynastin? – möjligen med en upprepning av alltsammans”kvällen innan” Andra världskriget? Szekfű har nämligen på nytt skrivit ner dessa sina tankar – om ock kamouflerat – 1939 i ett band som han även redigerat: ”Vad är ungraren”? I detta arbete fick Szekfű plats såväl för försvaret av stora jordegendomar som för försvaret av ett neobarock härskapsfolk, för kuruc-mentalitetens liknelse vid utsvävande folklighet, för flirt med den barbariska Östern och dito grannar och för de folkliga författarnas förlöjligande. Om László Németh hade tagit sig an att dissekera Szekfűs historiska verksamhet tjugo år senare skulle han varit tvungen att skriva en betraktelse över Szekfűs sista verk han – som ambassadör i Moskva – har skrivit om den store grannen, Sovjetunionen med titeln: ”Efter revolutionen”.

Redan av det som hittills anförts framgår det ganska tydligt att vrångbilden om Ungern, som den hade formats under historiens gång fram till våra dagar, har ungerska historiker ett stort ansvar för. Det viktigaste är identifieringen: När och hur det maktägande skiktet, kamouflerad av påstådd historisk vetenskap, utövar sin verksamhet i att kunna påverka skolundervisningen i historia och genom denna påverkan bestämma den skolade medelklassens, ja, en nations historiska medvetenhet samt självkänsla (Andrásfalvy 2001, s.11.).

Av exemplen ovan kan vi tydligt se vilka de var som hade intresse i att framställa de landövertagande ungrarna som nomadiserande hedningar, framhålla deras kultur som barbarisk, och beskriva dem som grymma och som ”...utrotar allt levande, kvinnor och barn för att ta deras plats”.

Vi kan ställa frågan huruvida dessa vilda rykten om folkutrotning och andra grymheter har några som hel historiskt trovärdiga bevis? Hitintills har man hittat endast en dokumenterad anteckning om en verklig händelse angående ungrarnas härnadståg som höll Västeuropa i skräck: strövtåget i Sankt Gallen, nedtecknad av ett ögonvittne. I denna skildring finner vi emellertid raka motsatsen till grym skoningslöshet.

När europeiska furstar bekrigade varandra hände det ofta att någon part bad ungerska beridna arméer om hjälp. All den grymhet som furstehären därvid begick skyllde de ungrarna vilka ju ändå skulle återvända till sitt land efter slaget. Som bekant ärvdes Ungerns krona av Habsburg-dynastin genom ingifte och Habsburgarna var allt annat – på väl dokumenterade grunder – än älskade härskare över det ungerska folket. Detta förhållande gav understundom skäl till uppror mot den förtryckande dynastin; upproren slogs ner och de grymheter som Habsburgarna gjorde sig skyldiga till hänvisades till ungrarnas i århundraden hopljugna ”grymheter” i det förgångna. Så ville Habsburghuset rättfärdiga all den grymhet – som trotsade allt vad man med kristen etik kunde föreställa sig – som det utövade på Ungern. De vrångbilder som således skapats om ungrarna odlats här och där f.ö. ända fram till våra dagar.

Århundradens spridning av vrångbilder om ungrarna tjänade Habsburg-dynastins intressen. Det mest talande exempel om en sådan habsburgsk ryktesspridning ges av en kopparstick kallat Völkertafel, gjord efter en oljemålning, som spriddes 1720 i Stajern. På denna ”Folktablå” presenteras tio europeiska nationer, var och med 17 vidhäftade kommentarer. Om ungraren är följande att läsa: Hans uppförande – opålitlig; Hansnatur – den grymmast tänkbara; Hans förstånd – litet; Hansegenskap – blodtörstig; Hans vetenskap – skriven på latinskt språk; Hans klädsel – mångfärgad; Hans karaktär – förrädare; Hans sjukdom – epilepsi; Hans land – rikt på på frukter och guld; Hans krigiska egenskaper – upproriska; Hans gudstjänst – utan inlevelse; Hans härskare – någon han inte älskar; Han har överflöd – i allt; Hans tidsfördriv – slöa sig (müssggehen); Djur han liknar – vargen; Hur slutar hans liv – genom svärd.

Visserligen hade inte heller ryssen, greken/turken – de två sista parades ihop! – bättre karakteristik. Ryssen hade t.ex. samma natur som ungraren d.v.s. den grymmast tänkbara. Efter nedslagningen Rákóczis frihetskrig (1703-171) förstärktes denna vrångbild ytterligare men märkvärdigt nog mildrades den något senare; hos österrikarna uppstod t.o.m. en viss sympati för de frihetsälskande, i religionsfrågor generösa, gästfria och ridderliga ungrarna, särskilt efter den med rysk hjälp nedslagna frihetskriget 1848-1849. Efter förlikningen (mellan Ungern och Österrike, övers. anm.) 1867 skedde en förändring av nidbilden. De nationella minoriteterna i Ungern hade väntat sig belöning för sin medverkan i nedslagningen av landets frihetskrig (1848-1849) och när belöningen uteblev betraktade de sig själva som den ungerska statens lurade befolkning. Bilden om ungrarna som förut spreds av Habsburgarna togs nu fram och spreds på nytt, nu av landets minoriteter; tyvärr har den nidbild förstärkts även inom deras litteratur. Völkertafelns nidbild överträffades så småningom av den österrikiske Franz von Löhers hatskrift 1874 (M. Szabó 2001, s. 110-113).

Det ungerska kungadömet kan med rätta kallas brokig; de många folkminoriteterna består dels av under historiens gång mottagna flyktingar och dels av folkslag som ungrarna hade hittat i Karpatbäckenet vid landövertagandet.De senare folkslag blev ingalunda utrotade av ungrarna ”...för att bereda plats för sig själva”, välmående ättlingar till dem finns ju än i dag. Om någon folkutrotning finns f.ö. inga som helst verifierat belägg.

Karpatbäckenet var vid tiden för landövertagandet tämligen glesbefolkat, området var före 895 m.e.m. en ständig krigsskådeplats. Avarernas rike på 600-talet inneslöt flera olika folkgrupper men föll så småningom ihop då avarerna inte kunde motstå vare sig frankernas anfall från Väst eller bulgarernas från Syd. Orsakerna till avarernas sammanbrott – som det beskrivs i Bysantinska annaler – var dels ledarskiktets moraliska förfall och dels det vanliga folkets allt tilltagande alkoholism, såsom även de tillfångatagna avarerna medgav inför den bulgariska tsaren Krum. Tsaren tog lärdom av dessa bekännelser och lät utrota all vinodling i sitt land för att freda sitt folk från samma öde (Olajos 1996, s. 91). Efter de bulgariska attackerna på avarer följde intervention av Karl den Store i det s.k. stormoraviska riket. Enligt dagens forskningsresultat beboddes och dominerades Karpatbäckenets centrala lågland samt de omgivande kuperade landsdelar av avarer. Under 600-talet utökades områdets befolkning av onugor-sekler; ett flertal av deras bosättningar, kyrkor och dess skyddshelgon finns vid landövertagandet och står kvar under hela medeltiden. Detta betyder det nämnda folkets oavbrutna bosättning inom området (jfr. Uppgifter i Conversio av Salzburg om ett s.k. dubbelt landövertagande, Olajos i.m. 1100). Det är således ingen tillfällighet att man kallade Karpatbäckenets låglänta områden för ”pusta”, d.v.s. Desertum avarorum. Som jag tidigare påpekat, har de landövertagande ungrarna i Karpatbäckenet slagit sig ner främst på områden lämpliga för jordbruk och m.e.m. undvikit de högre skogsområdena upp till bokens och granens växtzoner. På dessa mera höglänta områden i väster och vid foten av Alperna beboddes sannolikt av vendernas och slovenernas förfäder, medan liknande områden i norr befolkades av nordslaver, i ungersk folknamn tóter. Nomadiserande vlacher kommer med sina boskapshjordar i större antal för sommarvistelse under 1200-talet, från områden vid flodmynningarnas översvämningsområden vid Svarta havet, till östliga Karpaternas höga fjällängar.Denna form av boskapsskötsel kvarstår ända fram till slutet av 1800-talet. Vlachernas, eller i ungerskt språkbruk oláhernas kultur präglads på ett säreget sätt av de resurser som gavs på höglänta bergsområden d.v.s. högfjällsbeten. Hjordarna var mindre, anpassade till befintliga betesområden och djurbeståndet utgjordes till större delen av får och lamm i huvudsak med syftet att framställa ull, ostar och andra mjölkprodukter samt skinn vidare högfjällsfrukter vilka byttes mot nödvändiga spannmål hos bönder på de låglänta jordbruksområdena. På Felvidék (Övre landskap, övers. anm.) d.v.s. det Ungerska rikets nordligaste del inkluderande Karpaternas nordliga sträckning hade likaså en icke-ungerskspråkig befolkning. Även deras kultur och sätt att leva skilde sig från de ungerska, lantbrukande böndernas. Deras bostads- och uppvärmningssätt skilde sig från vad som var brukligt i det ungerska bondesamhället. Där områden bjöd till lantbruk producerade de mestadels lin, råg och senare även potatis. Inkomsterna från det sämre producerande jordbruket kompenserades med hantverksproduktion vars bas utgjordes av riklig tillgång till virke. Viktiga hantverksprodukter är vidare lergods, diverse möbelsinckeri, ämnen för olika träverktyg och jordbruksredskap, träkol, tjära, kalk samt pottaska. Skogarnas fruktproduktion var betydande. Vävnadsprodukterna var kända; Firman Zipser har anställt avlönade slovakiska väverskor på flera orter; slovakerna ägnade sig också åt direktförsäljning av linne- och senare av bommullstyg i ungerska byar. Längre fram kom de på timmerflottar utför Karpaternas älvar som mynnade i Ungerns stora floder medförande sina produkter till Låglandets befolkning. Lergods, användbart för ”ugnsäker” matlagning kallas på Låglandet än i våra dagar för ”tót-kastrull”. Tydligt är att ungrarnas viktigaste möten med tóterna skedde på detta sätt. Vi måst påpeka att förhållandet t.ex. mellan tóter och ungrare inte präglats av sådana motsättningar som senare slovakiska ”ledares” överdrifter ville och vill framhäva. De medvetet odlade vrångbildernas uppkomst är inte att söka i nyare tidsepoker. Som jag tidigare påpekat har vrång- och nidbilderna ett månghundraårigt förflutet som sedermera, tyvärr, ofta figurerar i dagens historieskrivning och i skolornas historieböcker och förgiftar nationaliteternas sätt att förhålla sig till varandra. Att hitta rätt i denna djungel av motsägelser är inte lätt; att vetenskapligt kartlägga denna problematik kräver ett särskilt upplagt forskningsarbete (om detta i föreliggande arbete längre fram).

”Den barmhärtige Gud, efter att ha skapat världen bestämde samtliga nationers öde och talang. Zigenaren lärde Han spela fiol, tysken fick en skruv i handen. Han kallade sedan Moses till sig och befallde: Du skall skriva lagar, och när tiden är inne skall du låta fariséerna korsfästa min älskade son, Jesus, varför ni skall lida mången pina och förföljelse, men jag skall sörja för att penningar skall rinna till er såsom flodens vatten! Sedan vinkade Han till sig ungraren och alla leksaker som fanns omkring Honom gav Han till ungraren och sade: Tag nu emot stövlarna med sporrar på, och den här vaxen för att sno mustaschen spetsig med, var stolt och roa dig med dina kompisar”! Plötsligt smög turken sig fram: ”Så värst mycket får du inte men med svärd skall du betvinga många folk”! Serben gav Han en hacka.

Bojarerna och furstarna bjöd Han på pipa och kaffe: ”Ni skall leva i sus och dus, i hämningslös elakhet varför ni skall bygga kloster tempel till min ära”! Till slut kom även rumänerna fram som kastade sig ner inför Herren: ”Varför kommer ni så sent ni olyckliga? – De svarade: Vi är sena, vår Allsmäktig, för vi går med får och åsnor på smala stigar längs djupa raviner, vi går tysta dag som natt, det är bara skällorna som ljuder. Våra kvinnor och barn har sin bostad bland smala bergspringor och bland stenar, från ovan är det blixt och storm och nedanför är det forsande vattendrag som hotar oss. Vi kom för att anhålla om vida betesmarker, lugna vattendrag. Ni har då kommit alltför sent, svarade Herren, jag kan inte hjälpa er, ni får allt nöja er med vad ni har. Vad jag kan ge er däremot är ett lättsamt hjärta så att ni kan glädja er, lev i förtröstan; på musik och dricka skall ni inte lida någon brist , och må ni ha vackra och kärleksfulla kvinnor...”

Sadoveanu, en moldavisk-rumänsk författare börjar sin roman Yxan med denna folksaga. Romanen handlar om rumänska kvinnor som lever vid foten av de snötäckta Karpaterna. När kvinnans man efter en lång väntan inte kommer till högfjällens vårbete med sina får från Donaus strand där han övervintrat ger hon sig i väg, fylld med onda aningar, för att leta efter sin mans banemän vilka hon så småningom hittar.

Sagan presenterar det moldaviska samhället, där zigenarna redan hade blivit musiker, sett ur fåraherdarnas synvinkel; städerna befolkas av hantverkare: låssmeder, maskintillverkare resp. maskinskötare och konstnärer. Handeln är i händerna på rika judar. Ungrare träffar herdarna när de korsar gränsen; ungrarna är gränssoldater. Det turkiska väldet i Moldova tar inte slut förr än på mitten av 1800-talet och befolkningen har ännu minnen av den turkiska hären. Fram till Första världskriget arbetade serbiska säsongarbetare med sina hackor i de utmärkta moldaviska vinplantagen. Bojarerna och godsägarna vilka levde i stort överflöd likt furstar hade obegränsad makt byggde vackra grekisk-ortodoxa kloster och kyrkor med världsrykte.

Nära på hundra år tidigare skriver den ungerske kyrkoherden från Bártfa, János András-Csík, ett folkspel, ”Senk palecne”, på östlovakisk språkdialekt för sin på potatisbrännvin försupna församling. Folkspelet Senk palecne – Brännvinskrogen – börjar med att en käck ungersk soldat kommer in och beställer, på ungerska förstås, vin till sitt bord. Det är möjligt att soldaten inte alls är ungrare, men efter hans uppförande tillskrevs honom språket med självklar automatik. Denna bild är inte nödvändigtvis negativ, men låter ändå ana innebörden av en rumänsk saga. Ungraren i den förut nämnda ”Völkertafel” gestaltas ju som ungersk husar. Ungrarna är i allmänhet kända som livgardister eller husarer, berömda för sina danser. På 1500-talet och länge framöver är ungraren för tysken lika med en boskapsdrivande drabant med ett icke alltför vänligt sinnelag; drabanterna drev boskapshjordarna genom Europa ända till Holland och var under vägen naturligtvis tvungna att försvara sig och hjorden mot rövare och vilda djur; dessutom krävde det också sin man att handskas med de ungerska långhornsboskapen. De ofta hårda konflikter som så småningom formade drabanternas temperament gjorde att de inte tilläts följa boskapen längre än till Wien, där de byttes ut mot mera fredligt sinade kofösare som drev boskapen vidare genom Tyskland.

I vendisk-slovensk och slovakisk folklore finner man fler legender om kung S:t István (969-1038), S:t László (1077-1095), hertig S:t Imre (1000/1007- 1031) och kung Mátyás (1443-1490) än i ungerska diton; S:t István finns avbildad även i rumänsk-ortodoxa kyrkmålningar (Bálint 1977, II. 218). Ferenc Rákóczi och släktet Zrinyi omfattas av ännu levande traditioner i rutensk resp. kroatisk folktradition.

De folkslag som under medeltiden invandrade till Ungern fick behålla sitt språk, sina traditioner och även rättsordning, skatt betalade de till kungen alltefter sin verksamhet. Dessa rättigheter – autonomien – stadfästes även skriftligt efter några årtionden: pecheneger (ius bissenorum) 1224; jászerna (jazygier, kom samtidigt med kumanerna 1239) får sina rättigheter först av kung Károly Róbert 1323. Szászernas (tyskar i Szepes län) rättigheter finns förtecknade hos Willkür Zipser (1370) och är i bruk tills Maria Theresa avskaffar dem. Rutenerna som kom till Ungern 1396 under kung Sigismund (1387-1437) får kyrklig autonomi under kung Mátyás (Hévizi 1996).

Beslut om olika invandrade språkminoriteternas självständighet finns att studera i handlingar från synoden i Esztergom 1096-1116 där man, åberopande gamla ungerska traditioner, fastslår att i kyrkor skall man läsa de kyrkliga texterna samt Evangeliet och hålla predikningar och de viktigaste bönerna på det språk som förstås av kyrkobesökarna.Efter reformationen stärker och utformar språkminoriteterna ytterligare sina privilegier även om deras bekännelse inte skiljer sig från de omgivande ungrarnas. Tyska invandrare i Transsylvanien så gott som undantagslöst, slovakerna i landets norra del (Felvidék) delvis övergår till den Lutherska bekännelsen. Rumänerna och serberna ansluter sig till den grekisk-ortodoxa läran; unitarierna är utan undantag ungrare. I Transdanubiens (Dunántúl) södra del är ungrarna i huvudsak kalvinister medan de invandrande sokacer, bunyevácer, kroater och tyskar förblir katoliker. En mindre del av dessa tyskar övergår dock till kalvinistisk och lutheransk trosbekännelse. Än i dag kan vi se två till tre olika församlingskyrkor även i mindre bysamhällen varför sig med egen kulturverksamhet inkl. skolor.

I Mezöberény bodde t.ex. kalvinistiska ungrare tillsammans med lutherska slovaker och katolska tyskar; i Mohács samsades kalvinistiska ungrare, katolska sokacer och ungrare, grekisk-ortodoxa serber och lutherska tyskar. I dessa städer turades årligen serbiska, ungerska, och sokac resp. ungerska, slovakiska och tyska borgare som domare. Religiös intolerans var i den tidens Ungern okänd ända fram till Ungerns nederlag mot turkarna vid Mohács (1526) då i de områden som inte ockuperats av osmanerna och som behärskades av habsburgarna började en skoningslös motreformation styrd av Habsburg-dynastin. I medeltidens Europa var Ungern det enda riket där såväl judar som muslimer fritt kunde utöva sin religion. Om denna visste arabiska och judiska resenärer att berätta: t.ex. under Géza II:s regeringstid (1141-1162) Abu Hamid al Andalusi. Vid slutet av 1000-talet bad en här av korsriddare om tillstånd att marschera mot det heliga landet genom Ungern; korsriddarna anföll judiska handelsmän vid Magyaróvár och plundrade dem – som de regelbundet har gjort i tyskspråkiga områden. Den ungerske kungen jagade då korsriddarna ut ur landet.

Den särskilt i Sydeuropa så vanliga, grymma inkvisitionen, i religionens namn utförda massmorden och religionskrig saknas, med undantag av en lyckligtvis kort period, i Ungerns historia. De grymheter som finns anteckningar om började efter freden vid Vasvár 1664 och bär kejsare Leopolds signum. Freden, som i alla sina överenskommelser gynnade sultanen på bekostnad av ungrarna, resulterade i Wesselényi-sammansvärjningen (i senare hälften av 1600-talet) som Leopold tog en grym hämnd på och som fortsatte sedan med en lika grym förföljelse av de ungerska protestantiska kyrkorna. Förföljelsen av protestanter har det sagts skulle ha berott på att furst Rákóczis frihetskrig 1672 stöddes av protestantiska präster. Nu var det emellertid på det viset att Leopold hatade inte enbart protestanter utan även ungrare i största allmänhet. Bland ”ideologerna” för hans krig mot protestanter, där vare sig kvinnor eller barn skonades, var alla icke-ungrare: hertig Lobkowitz och hans trogne väpnare Hocher vidare biskop Leopold Kollonich som för övrigt lär ha yttrat att ”...ungrarna bör göras till slavar sedan till tiggare och först därefter till katoliker”. Efter att kejsare Leopod avskaffat befattningen palatin som förut, under Habsburgsväldet alltid innehafts av en ungrare utnämnde han sin gunstling, stormästaren för den tyska riddare orden Ampringer till Ungerns riksföreståndare. Ampringers ”Riksråd” hade även ungerska medlemmar: ärkebiskop Szelepcsényi som ivrade för dödsstraff för medlemmarna i Wesselényi-sammansvärjningen, greve Ádám Forgách och János Majtényi, medlemmar av kejsarens hov. Den tyska representationen inför vilken konungen svor ed på den ungerska författningen, vände sig till en klerikal kommission för att bli befriad från sin ed menandes att ungrarna vände sig mot honom varigenom de automatiskt förlorat sin rättighet till nationell självständighet och att över huvudtaget åberopa den ungerska författningen. Med teologiska hänvisningar godkände kommissionen kungens ”anhållan” och därefter blev kejsaren oinskränkt herre över Ungern. Till en början motsatte sig Szelepcsényi, som då var även kejserlig ställföreträdare i Ungern, att en ”utlänning” skulle i kejsarens namn styra Ungern men gav vika efter att kejsaren utlovade honom en furstlig apanage livet ut. På liknande sätt mutades även Forgách och Majtényi, eller ”...tystades deras onda mun” som man sade i Wien. Kejsaren bildade därefter en domstol under Szelepcsényis ordförandeskap bestående av 34 medlemmar vari m.u.a. Kollonich samtliga var ungrare. Domstolen kallade den 5 mars 1774 samtliga protestantiska präster till Pozsony (nuv. Bratislava) oavsett var de än bodde, även från de landsdelar som ännu stod under turkisk överhöghet. Det kom inalles 400 av de adresserade.Domstolens dom var döden – genom stening, bål eller stympning – eftersom de anklagade ”smädade den katolska läran och vissa sökte skydd hos turken”. Nåd beviljades endast om den åtalade ville återta den katolska läran. Efter dessa hemska hot återgick över 200 till katolicismen medan 93 vägrade... Visserligen sanktionerade inte Leopold dessa dödsdomar men de dömdas lott blev ingalunda mindre avundsvärda: de pinades i olika slottsfängelser och 1775 förvisades de som galärslavar till Italien (Acsády 1989, ss. 306). Utan överdrift kan det sägas att fr.o.m. S:t Stefan fram till tiden för kejsare Leopold och Kollonich var Ungern vida mera ett kristet land än något annan europeisk kungadöme.

Det enligt nordeuropeisk praxis för sodomi utmätta straffet att bli levande begravd förekom inte i Ungern. Antalet bränningar av häxor är i Ungern flera faktorer mindre än annorstädes. Inte heller finner vi i Ungern företeelser som Barthaleomé-natten i Frankrike eller kristallnatten i Tyskland.

De olika befolkningsgruppers kulturella autonomi säkrades av gruppernas egna kyrkor och skolor. Det är ingen tillfällighet att det första dekretet om religionsfrihet utlystes 1557-1558 i Ungern i Torda i Transsylvanien. Där församlingarna saknade tillräckliga medel för att bekosta skolor hjälpte antingen kungen eller godsägarna till för att säkra skolornas verksamhet. På så sätt byggde kalvinisten Zsuzsanna Lórántffy upp 1657 den första skolan för utbildning av rumänsk språkiga lärare med devisen ”Gud till ära och gagn för Vlach nationen” (Erdély története 1986. II. k. 764, Transsylvaniens historia …, övers. anm.).

Odiskutabelt är att kungadömet, statsbildningen i Karpatbäckenet skapades av ungrarna. Fram till nederlaget vid Mohács 1526 då Ungern förlorat sin självständighet beboddes landet till 80 procent av ungrare. Detta förhållande ändrades radikalt till ungrarnas nackdel p.g.a. det 150 åriga turkväldet och därefter habsburgarnas invandrarpolitik under 1700-talet till 45 procent. Ungrarna hade från statsbildningens början en gynnsam flyktings- och invandringspolitik och fram till upplysningstiden gjordes inga ansträngningar för m.e.m. tvingande språk- och kulturpolitik. Tvärt om, en s.k. ”centripetal kraft” verkat för mångkulturens harmonisering och upprätthållande kulturerna emellan. Miklós Oláh statuerade på 1500-talet gällande Högskolan för flyktingar (senare universitet) i Nagyszombat för att för alla underlätta det latinska språkets inlärning skulle det finnas språklärare som väl behärskar ungerska, tyska och slovakiska. Kung Johan Sigismund (1540-1570) lagstadgade för Transsylvaniens ortodoxa rumäner att använda rumänska i stället för det ortodox-slaviska språket; i samband med detta trycktes den första rumänsk språkig ortodoxa psalmboken under ledning av ungraren Gergely Szegedi; i Gyulafehérvár (rumänska Alba Iulia, tyska Karlsburg, eller Weissenburg, på latin Apulum, saxiska Keist) ocxh det ges ut rumänsk språkig läroböcker. På universitetets tryckeri i Budapest ges de första böckerna ut med latinska skrivstil på rumänska, ruthenska, slovakiska, slovenska och kroatiska. Vallonerna besöker i en pilgrimsfärd 1447 Liége i sitt hemland och talar där sitt modersmål fastän de har då bott i Ungern under 200 år.

Vi kan gott göra en jämförelse i dessa sammanhang mellan Ungern och andra europeiska länder. I England förbjuds Walesiskan 1536; James I förbjuder 1616 gaelskan; enligt en trovärdig anteckning fick barn som i lönndom talat walesiska sinsemellan i skolan bära en skamförkläde med inskriptionen: ”Welsh not”. François I gör franskan till det enda tillåtna språket i Frankrike; slutgiltigt förbud att använda baskiska, bretagnska, italienska, occitanska, flamländska och tyska skedde efter Den stora franska revolutionen. Ännu på trettiotalet blev man i Frankrike bötfälld om man använde occitanska – detta berättade, som en av sina barndomsminnen, en professor vid Sorbonne för mig. Inte heller de fem millioner bretangerna fick använda sitt språk. När tyskarna under II Världskriget ockuperat Frankrike fick bretonerna ett visst självstyre; efter kriget blev de dömda för samarbete med tyskarna. I Ryssland förbjöd tsar Peter Den Store alla lokala språk som talats i riket.

Inom det historiska Ungern hjälptes kontakterna mellan de olika språkgrupperna av särskilda institutioner och sedvänjor. Då man måste fara långt för att sälja sina produkter utvecklade folkgrupper med olika språk särskilda sedvänjor för övernattning, byte av kläder, deponering av varor och även hjälp till försäljning av dessa. Samma gällde också vid företagande av pilgrimsfärder. Om inte annat så fann de katolska pilgrimerna frukt, vatten till att dricka och för att tvätta sig framlagda framför husen i de lutherska, kalvinistiska byarna. Barnbyte mellan de olika språk talande familjerna hjälpte till att överbrygga språkliga och kulturella skillnader. Att byta någorlunda jämnåriga barn och av samma kön sinsemellan för ett eller två år var vanligt mellan ungerska, tyska och slovakiska familjer; skriftliga uppgifter om detta finns från 1579. När det kejserliga sändebudet Kristofer Ungnad for vattenvägen till Konstantinopel och övernattade i Ráckeve träffade sändebudets medföljande präst söner till en handelsman i Wien. Pojkarna bodde hos ungerska familjer för att ”språka på ungerksa”. Denna typ av ”barnbyte” är vanlig bland såväl ”bönder och lärt folk”, särskilt i landsdelen väster om Donau och kring Buda, fram till II Världskriget. (Efter kriget blev många ungerska ”schwäbiska” familjer deporterade från landet. De under II Världskriget inkallade ”schwäbiska” män som återvände från rysk krigsfångenskap fick invänta sina dokument om förvisning hos sina ”ungerska språkfamiljer” innan de skickades efter sina förvisade anhöriga.). Både Mór Jókai (1825-1904) och Kálmán Mikszáth (1847-1910) vistades hos tyska familjer i Felvidék (nuvarande Slovakien, övers. anm.) för att ”språka”. Det skulle bli alltför långt att här uppräkna alla de olika, lokala sätt varmed kontakten mellan ungrare med olika språk i Ungern vidmakthölls. I Váralja (Tolna län) t.ex bjöd kalvinistiska föräldrar flera äkta lutherska makar till att bli gudfäder -mödrar till sina barn; i kyrkböcker ser man under 1800 och 1900-talet både schwäbiska och lutherska äkta makar antecknade i sådana sammanhang. Gudföräldrarskapet gällde livet ut och inte sällan sträckte det sig över flera generationer. I Mezőberény kallade tyskarna ungerska fruar att laga festmaten vid bröllop, slovakiska kvinnor vid bearbetning av linet; slovakiska familjer kallade på tyskar vid storstädning och vid kalkning av husväggar, m.m. (Szilágyi 1973). Många bondefamiljer hade täta kontakter med byns zigenarfamiljer för att få få hjälp vid plötsligt uppkommen arbetsbrist i olika sammanhang; i stället för i förväg fastställd ersättning fick handräckarna ordentligt med mat även till hemmavarande barn. Zigenarkvinnor var i regel kunniga svamp- och bärplockre, de kände också till medicinalväxter; dessa köptes gärna för pengar eller för ersättning i natura av byns bondkvinnor. Vid större arbeten såsom skörd, inhöstning o.s.v. gällde av tradition fastställd ersättning, vanligtvis del av grödan.

Låt oss stanna en stund vid den för Ungern m.e.m. så karakteristiska bilden eller begreppet pusztan som kännetecknar landet på ett liknande sätt som fjordarna kännetecknar Norge och tjurfäktningen kännetecknar Spanien. Pustan, som utgör större delen av det Stora låglandet (Nagy-Alföld), hade också i utländsk litteratur i botaniskt sammanhang angetts som den kvarblivna, av Karpaterna avskurna delen av de östliga steppområdena. Enligt detta konstaterande påstås ungrarna ha valt Karparbäckenet som sitt slutgiltiga hemland för här hade de funnit liknande grässtepp de var vana vid före landövertagandet. Detta påstående är helt felaktigt. Såväl historiska som geografiska undersökningar av Låglandet (Alföld) motsäger påståendet om steppland. Miksa Hell, den berömde jesuitiske astronomen, har 1772 kartlagt efter medeltida dokument Pustans olika skogsområden som fanns vid tiden för landövertagandet (869). Låglandets dynbildningar som tog sin början på slutet av 1700-talet har länge sysselsatt ungerska forskare; man sökte historiska förklaringar vilka ännu är ämne för diskussioner. Tyvärr har vi alltför knapphändig historisk dokumentation i saken ehuru vi vet att under historisk tid hade Låglandet en gång en mycket tätare popultaion av träd än nu och som väl kunde jämföras med Transdanubiens dito. Enligt Gyula Szegfű kan man tillskriva Låglandets nuvarande natur turkarnas allt förödande härjningar på 1500- och 1600-talen (Hómann-Szegfű 1935, III. k. 393). István Szabó å andra sidan anser omvandlingen av Låglandets lummiga natur till den nuvarande som ett resultat av ungerska storherrars krig mot varandra före tatarernas härnadståg över Ungern, ja, även tatarernas seger 1241 över den ungerske konungens här vid Muhi.

Skeendet att något blir pusta kan förstås huvudsakligen på två olika sätt: det ena är att mindre byar avfolkas och deras brukade areal lämnas i träda. Detta skeende startades förvisso inte i och med tatarernas härnadståg 1241-1242, det hade redan börjat före det. Ordet pusta betyder således övergivet, förfallet område. Jämför Gyula Illyés´ berömda roman Pustans folk, där pustan är en på grund av arrendatorer avfolkad by med tillhörande domäner som av godsägaren ombildats till en ekonomisk enhet brukad av drängar och/eller statare. En förgäten by i Transdanubien var ingalunda ett kargt, livlöst område, snarare tvärt om ett område som togs över av buskiga skogsdungar ända tills skogsägaren gjorde området till ett hygge och sedan till en producerande jorbruksenhet (Jfr. Småländska begreppet ryd, övers. anm.).

Enligt en annan tolkning av att ett område blir pusta betyder ett skeende då en välmående by med väl kultiverade marker omvandlas till ett gräsbevuxet område utan träd, endast lämplig för betesmark. Låglandets pusta var en gång ett område med välmående byar vilka senast fram till 1500-talet förvandlades till karga om ock gräsbevuxna betesmark. Hortobágy-pustan, ett område praktiskt taget utan naturlig skogstäcke, tillhörande Debrecens förvaltningsområde, hade en gång bosättningar på minst ett tiotal byar. Byarnas befolkning hade med all sannolikhet flyttat in till Debrecen men förbehöll sig äganderätten till sina övergivna marker. På liknande sätt hörde en gång ännu fler byar till Kecskemét vilka blev på liknande sätt så småningom till pusta. Namnen av dessa byar kan ännu finnas kvar i form av benämning av byarnas olika odlingsområden medan deras plats endast kan spåras genom låga upphöjningar i terrängen som lämningar av till oigenkännlighet hoprasade boningshus en gång byggda av torkat lertegel – såvida dessa inte jämnats ut och bröts upp till åkerjord under det senaste århundradet. Man kan ofta se rester av mänsklig närvaro och verksamhet i form av fragmenterade lergods och svarta, förkolnade rester av nedbrunna hus. Detta är det trädlösa karga pusta som Sándor Petőfi skrev om i sina dikter och sånger liksom Lenau och Nietsche och mången epigon efter dem. Pustan blev i dikter frihetens romantiska symbol, i sånger och målningar efter de nedslagna ungerska frihetskrigen – med den fredlöse, beridne betyár, das Übermensch (Rapaics 1918).

Orsaken till det skeende som blivande av pusta innebär har vi ännu i dag inga tillfredsställande förklaringar för. Att det en gång mångkulturella och tätt bebodda, kultiverade Låglandet undan för undan förvandlades till dagens karga grässlätt kan mycket väl orsakats av forna, mäktiga jordägar-oligarkers krig mot varandra. [...]Till förödelsen bidrog sannolikt också den mot 1200-talet i antal alltmer ökande hållning av köttproducerande nötboskap som understundom drevs i stora hjordar till Västeuropa för försäljning – godsägarna fick ju goda förtjänster av denna verksamhet. Denna alltmer intensiva boskapshållning tärde hårt på betesmarkerna vilka då fick ökas till förfång av åkerbruk. De mindre byarna vars jordbruk helt präglats av en småskalig, diversifierad markodling höll sig inte med mer betesmark än vad som behövdes för hushållets försörjning. Den förut nämnde storskaliga köttproduktion var en monokultur av väldiga mått, omöjlig att bedriva på småbrukarnas villkor. Dessa byar med sin breda biodiversitet fick alltefter stryka på foten till förmån för den monokulturella boskapshållningen. Denna utveckling påskyndades och på sätt och vis fullbordades av tatarernas härjningar och senare det turkiska väldet som ju varade i 150 år. Under osmansk tid fortsatte exporten av köttboskap oförminskat till Steiern, Karinth, Norditalien och till de tyskspråkiga Europa. Under samma tid minskades områdets trädbestånd också p.g.a. oreglerat hygge för att tillfredsställa virkesbehov till fästningars bygge samt deras förstärkning.

 

Förklaringar

1 Föryngring genom att man böjer ner en livskraftig gren av vinrankan som då sticks ner i marken där grenen så småningom rotar sig.

2. Ungrarnas valda hövding som ledde landövertagandet år 896.

3...Namnkunnig professor i etnografi.

4...Området från Sydost om Karpaterna till Svarta havet.

5...Efter översvämning stängdes vattnets väg tillbaka i flodfåran genom slussar och man åstadkom därigenom väldiga sjöar där fisken växte snabbt p.g.a. riklig tillgång till föda. När det var dags att skörda fiskbeståndet släppte man vattnet genom slussarna med en lagom finmaskig anordning långsamt tillbaka i flodfåran, fiskbeståndet samlades alltefter och m.e.m. skyfflades upp i flatbottnade ekor.

6...Se Cluniac reforms – Wikipedia

7...Koppány, tronpretendent som reste sig mot S:t Stefan omkring år 997.

8...Aserik eller Asterik, påvligt sändebud från Rom, har hämtat den helga påvekronan för S:t Stefan, därefter abbot i Pécsvárad, det första stiftet S:t István har grundat.

 

Litteratur

Acsády Ignácz 1898: Magyarország története I. Lipót és I. József korában. In: A magyar nemzet története. VII. k. Szerk. Szilágyi Sándor. Budapest.‒(Ungerns historia under tiden för Leopold I - Josef I, VII. k.).

Andrásfalvy Bertalan1974: Délkelet-Dunántúl népeinek sorsa a Rákózi- szabadságharc idején. In: A Rákóczi-kori kutatások újabb eredményei. Ed: T. Mérey Klára és Péczely László. Pécs. ‒ (Folkens öden i Sydöstra Transdanubien under Rákóczis frihetskrig).

‒ 1998: Torzkép a magyarságról. Honismeret. XXIV. 5. sz.‒ (Vrångbilder av ungrarna. Nationell självbild).

Németh László 2001: Németh László Szekfű Gyulát bíráló művének üzenete. Confessio 25. évf. 2001/3. ‒ (Németh Lászlós kritiska granskning av Gyula Szekfűs arbete).

‒ 2004: Hagyomány és környezet. In: Az idő rostájában. Tanulmányok Vargyas Lajos 90. születésnapjára. III. k., Szerk. Andrásfalvy B., Domonkos M., Nagy Ilona. Budapest.

‒ (Tradition och Miljö. In: I tidens såll. Studier till Lajos Vargyas´ 90 års födelsedag).

‒ 2007: A Duna mente népének ártéri gazdálkodása. Budapest. ‒ (Bruk av översvämnngsmarker längs Dunau).

Bartha ifj. János 1996: Magyarország mezögazdaságának regenerálódása 1711- 1790. In: Magyarország agrártörténete. Szerk. Orosz I, Für L, Romány P, Budapest 33-79. ‒(Regeneration av Ungerns agrikultur 1711-1790).

Bellon Tibor 1997: Földművelés, irtásgazdálkodás. In:Honfoglalás és néprajz.Főszerk. Győrffy György.Bp. 145-157. ‒ (Jordbruk, röjningsbruk).

‒ 2001: Együttélés a természettel. Belügyi Szemle. 2003/13. 20-47. ‒ (Samexistens med naturen).

Bálint Sándor 1977: Ünnepi kalendárium. II. Bp. ‒ (Festkalender).

Deér József 1993: Pogány magyarság – keresztény magyarság. Bp. ‒ (Hedniska ungrare – kristna ungrare).

Délvidéki S.Attila 2007: Lángoló temetők. Vajdaság kihasításának elhallgatott titkai és bortzalmai. Bemutató kötet: Fejezetek a rácjárások történetéből. Kézirat. ‒ (Brinnande kyrkogårdar. Förtigna hemligheter och förfärligheter efter avskiljandet av Vajdaság. Demonstrationsexempel: Ur rác-härjningarnas historia. Handskrift).

Ditz Heinrich 1993: Det ungerska jordbruket. Népgazdasági tudósítás a kir. bajor Közmunka és Kereskdelmi Államminisztérium részére. 1867. Budapest. ‒ (Nationalekonomisk rapport till Kungl bajerska arbets- och handelsministeriet. 1867).

Dümmerth Dezső 1997: A nemzethalál víziója és Trianon. Trianon Kalendárium 1998. 9-18. ‒ (Visionen om nationens död och Trianon).

Eckhardt Sándor 1939: A magyarság külföldi arcképe. In: Mi a magyar. Szerk. Szegfű Gyula. Bp. ‒ (Utlandets bild av ungraren. In: Vad är ungraren).

Erdély története. 1986. Főszerk. Köpeczi Béla. Bp. I-III. k. ‒ (Transsylvaniens historia 1986).

Gowdy, John M 2004: A biodiverzitás értéke. KOVÁSZ VIII évf. 1-4- sz. ‒ (Värdet av biodiversitet).

Győrffy György 1977: István király és műve. Budapest. ‒ (Kung Stefan och hans verk).

Győrffy István 1939: Néphagyomány és nemzeti művelődés. Budapest. ‒ (Folktradition och nationell bildning).

Hévizi Józsa 1996: Regional and ecclesiastical autonomy as an expression of collective rights in historic Hungary. Budapest. ‒ (Regional och stift- autonomi såsom ett uttryck av kollektiva rättigheter i den historiska Ungern).

Hóman Bálint, Szegfű Gyula 1935: Magyar történet. Bp. ‒ (Ungersk hostoria).

Kiss Géza 1937: Ormányság. Budapest. ‒ (Ormányság).

Kodály Zoltán 1939: Magyarság a zenében. In: Mi a magyar? Szerk. Szegfű Gyula. Bp. (Ungraren i musiken).

‒ 1973: A magyar népzene. Bp. ‒ (Den ungerska folkmusiken).

Kopp Mária, Skrabski Árpád 1993: Magyar lelkiállapot. Budapest. (Ungerns psykiska tillstådnd).

László Gyula 1996: A honfoglaló magyarok földművelése és állattartása. In: Magyarország agrártörténete. Szerk. Orosz István, Für Lajos och Romány Pál. Budapest ‒ (De landövertagande ungrarnas jordbruk och djurhållning).

Lendvai Paul 2001: Magyarok, kurucok hösei. Budapest. (Ungrarns, kurucernas hjältar).

Málnási Ödön 1959: A magyar nemzet története öszintén. München 2. kiad. ‒ (Ungrarnas historia på ett ärligt sätt. München 2 ed.)

Olajos Terézia 1996: A 9. századi avar történelemre vonatkozó görög források. In: A Honfoglaláskor írott forrásai. Szerk. László Szerk Kovács och Veszprémi László. ‒(Skriftliga grekiska källor från 800-talet rörande avarernas hostoria).

Péter László 2005: Néprajz, népműveltség. Szeged. ‒ (Etnografi och folkbildning).

Rapaics Raymund 1918: Az Alföld növényföldrajzi jelleme. Erd. Kis. XXI. kötet. ‒ (Låglandets växtgeografi och dess karakteristika).

Rákóczi tükör 1973: Szerk. Köpeczi B. Och Várkonyi Ágnes. Bp. I. k.

Somorjai Ádám 1996: Kutatóárok. Bp. ‒

Szabó Mátyás 2001: Néptípusok, népmegítélések a Kárpát-medencében a XVII.- XIX. században. In: Mit ér az ember, ha magyar. Szerk. Benyák Mária. Wien- Bécs. ‒ (folkkaraktärer, bedömningar av Karpat-bäckenets befolkning under 1600-1700-talen).

Szabolcs Ottó 1990: Külföldi tankönyvek magyarságképe. Bp. 1990. ‒ (Utländska läroböckers karakteristik av ungrarna).

Szapu Magda szerk. 2004:Ífjúsági ”szubkultúrák” Magyarországon és Erdélyben. Bp. (Ungdomens ”subkultur” i Ungern och i Transsylvanien).

Széchenyi István, gr. 1925: A kelet népe. Szerk. Ferenczi Zoltán. Bp. (Österns folk).

Szilágyi Miklós 1973: Mezővárosi közözsségek és néphagyomány. In: Mezőberény története. Szerk. Szabó Ferenc. Mezőberény. II. k. ‒ (Köpingars samfälligheteroch folktradition).

Tóth Zoltán 2000: Távlati kép a történelmi parasztságról. In: Magyar néprajz VIII. Társadalom. Főszerkeztő Paláűdi-Kovács Attila. Bp. 67-116. ‒ (Retrospektiv bild av jordbrukare).