patkobandi.blogg.se

Andrásfalvy Bertalan

Del I

Vrångbilder om ungrarna i världen och hos oss själva

(A magyarságkép torzulásai a világban és bennünk)

 

Balaton Akademiai Kiadó 2010

Andra förbättrad utgåva

ISBN: 978-963-87732-2-7

ISSN: 1789-6819

 

(Szent György Könyvek, Szijártó István szerkesztő)

Sankt Georg Böcker, red. Szíjártó István

 

I samband med att påven Johan Paulus II kanoniserade bröderna Cyril (Konstantin) och Metod samt gav dem titeln Europas skyddshelgon sände han ut en encyklika till världens alla hörn. I akt och mening att presentera apotlarnas tidsepok skrev den tjeckiske professorn vid Universitas Angelicum följande kommentar till encyklikan: Ungrarnas uppdykande i Karpatbäckenet medförde ett katastrofalt slut för det Stor-mähriska riket och för den slaviska missionen i området. Ungrarna utrotar i denna apokalyptiska tid allt levande för att bereda plats åt dem själva. De är Asiens sändebud liksom hunnerna och senare tatarerna och turkarna var. Liksom Attila sändes som Guds gissel över det syndfulla Europa sändes ungrarna som Guds straff eftersom hövdingen Svatopluk ju fördrev Sankt Metods efterföljare Sankt Gorazd, ärkebiskopen av Pannonien, tillsammans med hans lärjungar. De flydde till Bulgarien där de avslutade översättningen av de Heliga Böckerna till slaviska (Somorjai 1996, s. 31-32). Så känner Europa ungrarna än i dag och denna ”identifiering” enligt ovan är en gammal tjeckisk legend. Historikern och politikerna Frantisek Palacky åberopar i sitt arbete Cosmas av Prag (omkring 1110) vilket anser ungrarnas ankomst vara Guds straff. Att ungrarna skulle utplåna allt som kommer i deras väg hämtar Palacky från Leo den vise (omkring 900-talet) som skriver att i motsats till de kultiverade folken han presenterar i sitt verk nöjer sig ungrarna inte med att fienden efter förlorat slag flyr utan förföljer den och utplånar den till siste man. Det är Leo den vise, kejsare i Bysans, som kallar ungrarna skyter. Ungefär vid samma tid identifierar man ungrarna som hunner efter en grekisk krönikörs penna, krönikören även anför namn som ungroi och turkoi som ungrarna fått genom tidigare östeuropeiska politiska kontakter. Efter Ungrarnas första strövtåg i Västeuropa står det att läsa i Schwäbisk årsbok 862 att det var hunnerna som anföll de kristna. När ungrarna strövade i området mellan sydliga Karpaterna och Svarta Havet samt i Bulgarien, står det i Fuldas årsbok 894 att avarerna hade kommit tillbaka. Regino, ärkebiskopen i Prüm, är den förste som i Västeuropa fastslår 906 att ungrarna är skyter. Ungrarna genomför omkring femtio oväntade strövtåg i Västeuropa . Under medeltiden hävdade i stort sett varenda skriftställare att när det gällde ungrarna var det frågan om samma nomadfolk som skyter, sarmater, hunner, avarer, ungrare – senare även tatarer och turkar; de kom från Gogs och Magogs land, från fjärran gräsbevuxen steppland och understundom anföll det kultiverade Västeuropa för att föröda och plundra det ty, dessa nomader är odugliga till att föra ett flitigt och arbetsamt liv, deras enda sät att leva är att förtrycka och plundra fridsamma, kultiverade folk (Győrffy 1977, s. 15- ).I sitt lika omfattande som grundliga verk ”Vad är ungraren?” (1939, red. Gyula Szekefű) skriver Sándor Eckhardt om ”utlandets bild av ungrarna” och dess variationer under historien. Visserligen är skriftens första mening på sätt och vis vilseledande där han skriver att ungrarnas dåliga rykten skulle bero på de ”rövartåg” ungrarna genomfört efter sin ankomst till Karpatbäckenet. Men redan i nästföljande mening korrigerar han sig själv: ”Men denna bild […] på ett tidstypiskt sett beror inte på erfarenhet utan på snusförnumstiga åskikter”. Med detta menade han att vrångbilden av ungrarna var i stort sett färdig långt innan de hade visat sig i Europa; i antika skrifter finner man uppgifter om barbarer, så småningom om skyter och med dessa identifierade hunner. Bilden man skapat av ungrarna var: de är fruktansvärda, frånstötande, baksluga i krig; de är svikare, de bryr sig inte om löften och överenskommelser vidare är de upproriska, älskar pompa och ståt, slåss gärna med varandra; de äter häst -, varg-, hund- och kattkött rått, dricker fiendens blod, sliter ut dess hjärta, styckar och äter det för att stegra sitt mod; de halshugger sina besegrade fiender och gör kalkar av skallarna för att dricka därur o.s.v. Mycket av alla dessa förfärligheter står i dag att läsa i rumänska läroböcker med tilläggen: ”… deras kroppsbyggnad är satt, de har torrt huvud och små ögon, näsan är platt och deras armar hänger ner som på apor; de sitter alltid till häst och har kroksablar och ylar som vilda djur”. Eckhardt visade att beskrivningen går tillbaka till Ammianus Marcellinus´ beskrivning av hunner men läroboksförfattaren lät bli att notera denna ”lilla”, i verkligheten viktiga detaljen.

Mitt i denna vrångbild tindrar dock en liten pärla i S:t Elisabets gesalt (som tyskarna påpassligt har expropierat för Tübingens räkning). Legenden om henne är vida känd över hela Europa och har fått figurera i många av våra sagor som den i många fall orättfärdigt förföljda princessan som sedermera visar sig vara den ungerske kungens dotter (vilken hon i verkligheten också var, övers. anm.).

Så har den godtyckligt sammansatt bilden av österns folk ärvts – från skyterna till ungrarna och sedan vidare till tatarerna och turkarna. Rader av dylika betraktelsesätt har dessvärre funnit sin väg till såväl tidigare som dagens historieskrivning och betraktelsesätt vilka med tillräcklig väl underbyggda kritik kan ifrågasättas. Redan Anonymus vindikerade ungrarnas härstamning från hunnerna. Samma åsikt framfördes även av Simon Kézai i sitt verk Gesta Hungarorum om kung S:t László (1272-1282), med ivriga försök att rentvå dessa folk från all den skam som man i Europa hade belastat dem med. Ungrarnas identifiering som hunner kommer, enligt Sándor Eckhardt liksom även enligt många andra ungerska historiker från Västeuropa; dock kan man inte förneka det faktum att denna felaktiga hopblandning har lämnat djupa spår också i ungrarnas historiska självuppfattning, särskilt under romantiken och även ännu än i dag. Med det Hunniska ursprunget motsägande uppfattningen nämligen att ungrarna hör till det finsk-ugriska folken skulle vara en manipulativ Habsburg-konstrunktion kan vi inte hålla med om. Att vi skulle förneka våra hårt sargade språkfamiljer i Baltikum, eller dem som m.e.m. hotas av nationell undergång (samer) bara för att deras historia inte kan mätas med Attlias mått anser jag som moraliskt oacceptabelt. Dessutom ser de gärna oss med aktning och hopp, såsom brödrafolk och de har en hitintills ännu inte helt erkänd folklyrik och -poesi. Ändå, vi har hela tiden med stolthet sett – och ser – tillbaka på våra nomadiserande förfäder lika väl som på vårt släktskap med skyter och hunner (Eckhardt 1939, s. 87-136).

Nomaderna från Öst kom till Karpatbäckenet för där fann de den rätta livsmiljön för deras sätt att leva: de asiatiska stäppernas västligare fortsättning, som en av Karpaterna väl avgränsat ”ö”, Alföld eller som vi i dagligt tal kallar Pustan. Att ungrarna hade kommit av denna anledning är i dag en allmän uppfattning t.o.m. i botanisk litteratur. Hopblandningen av ungrarna med de tidigare och sedermera försvunna nomadfolken i Karpatbäckenet tilltalar än i dag många ungrare; ungrarna fick ju plats till och med i Västeuropéernas litanior: ”De sagittis hungarorum libera nos Domine” (Från ungrarnas pilar rädda oss Herre). I språkområden som omgav Ungern samt väster därom hade ordet nomad en helt annan betydelse som ungrarna saknar anledning att vara stolta över: ungrarna duger inte till fredligt arbete, är vilda och skoningslösa rövare. Så fick man höra i det slovakiska parlamentet när det behandlade den ungerska minoritetens begäran om att 1996 få fira tusenårsjubiléet för ungrarnas ankomst till Karpatbäckenet: ”Vaddå, dessa plundrande nomader!” – ropade en slovakisk parlamentsledamot. På 1960-talet hörde jag ett föredrag i ett österrikiskt radioprogram där bl.a. sades att ”Wien i själva verket är en stad med 2000-åriga anor som har motstått och överlevt angreppen från hunner, avarer, ungrare, tatarer och turkar”.

Liknande vrångbilder – vilka längre fram kommer att särskilt behandlas – har på ett tanklöst sätt hittat sin väg in i såväl tidigare som senare ungersk historieskrivning. József Deér, professor i Szeged, Kolozsvár (Cluj, Budapest och från 1950 i Bern) t.ex. skrev 1938 att ”Ungrarna lärde sig med sitt parasitiskt ekonomiska sinne det för sin natur i grunden främmande levnadssättet nämligen att bruka jord och sedermera annan växtodling (…) och senare i landets sydliga delar tillägnade de sig även begrepp som frukt- och vinkultur (äpple, päron, vindruva, vin, m.fl.) av bulgar-turkar”. Vidare att ”... det krigiska nomadfolket (…) tog efter avarerna vilka i solrosens alla riktningar omgav sig med slaviska folk såsom skyddsmur, ockuperat och utnyttjat dem såväl ekonomiskt som militärt (…). Visserligen har ungrarna, p.g.a. sin mildare natur skattat slavernas arbetskraft högre än avarerna och därför visat sig vara bättre som husbonde”. Därefter skriver författaren: ”Slavarna användes först och främst inom jordbruket. Härjningstågen – vilka nådde ända till Cordoba – företogs, förutom i syfte att skaffa slavar, även för att tvinga kringliggande stater att regelbundet betala oerhört höga tribut till ungrarna. Detta förhållande, nämligen nomadernas ekonomiska system som innebar deras parasiterande på andra folk var den mest uppenbara manifestationen i Europas historia” (Deér 1993, s. 43, 62). Tveklöst var det en stor bedrift av en förhållandevis liten här på några hundra eller möjligen på tusen ryttare att utan kartor och annan navigeringshjälp nå ända fram till och t.o.m. över Pyrenéerna, eller till Neapel, eller till Pelponesien. György Győrfy visade med önskvärd tydlighet att varje ”strövtåg” startades på någon utländsk härskares anhållan om hjälp i akt och mening att överraska fienden, och varje sådant tillfälle var det sörjt för pålitlig vägvisare. Betalningen var – tidstypiskt – krigsbyte; på detta sätt slapp ”beställaren” s.m.s. stå för kalaset samt skydda sig mot beskyllningar för begångna ödeläggelser – ”det var ju inte mina soldater som begick dem”. Så var det t.ex. vid upproret 954 mot Otto I, som iscensattes av hans egen son Liudolf och hans måg Konrad hertig av Lothringensamt ett stort antal tyska aristokrater. Upprorsmänen bad ungrarna om hjälp. Med hopp om förnyad tribut fån tyskarna tackade ungerske fursten och hans visirer för anbudet. Upprorsmännen ångrade sig i sista ögonblick och lovade trohet mot Otto I, de styrde den ungerska truppen, ledd av Bulcsu, Lél (Lehel) och Súr, bort över till Rhen. När de Bayerska herrarna gjorde uppror på nytt 955 bad de ungrarna om hjälp; upprorsmännen tillsammans med den ungerska hären led ett avgörande nederlag vid Augsburg. Hertig Henrik infångade ungrarna som var på väg hemåt och avrättade en av deras visirer i Regensburg (Győrfy 1977, 48.p.).

I en på alla sätt präktig bok 1995, Ungersk krönika (året innan kom den också ut på tyska), ger några olyckligt formulerade rader på nytt näring åt vrångbilden om ungrarna – tacksamt noterade av våra grannar: Det nomadiserande, ociviliserade ungerska folket utrotade de fridsamma slaviska bosättarna för att bereda plats åt sig själva. Låt mig citera ur detta verk: ”Likt de andra nomadfolken känner ungrarna inte till begreppet 'personlig egendom'. De bor i tält och och allt som hör till fast bosättning är för dem m.e.m. helt värdelös. Även mänskligt liv är för dem utan särskilt värde. Krigets naturliga följd är för dem att helt utplåna fienden, att döda mödrar och barn. De sedan århundraden fast bosatta, ståndaktiga Västeuropeiska samhällsgemenskaperna, som samlar sina små kapital för att därigenom uppnå en gradvis planerad välfärd, genomsyrade av den ur fasta bosättningen uppstånden moral och som förkunnade säkerhet genom familj och produktion mötte vid ungrarnas ankomst till Karparbäckenet stäppernas nomadiserande liv. Det var således ett kulturbärande Västeuropa som mötte nomadiserande, plundrande hednafolks värderingsmått... I och med deras fasta bosättning kunde väl nya sätt till kontakt med andra ha utvecklats. I jämförelse med nomadlivet blir nu oral kommunikation allt vanligare, människorna pratar mera med varandra och språket självt blir därigenom alltmer förfinat. En utveckling som sträcker sig till århundraden framåt tar nu sin början. Deras krokben (sic!), utvecklat under seklers ryttarliv, vänjer sig sakta vid att gå upprätt efter plogen”.

Jag måste här göra en återblick till några rader av Deér: ”Att ungrarna är ett nomadiserande krigiskt och härsklystet folk, har en medfött känsla för parasiterande liv, deras land kan – med eludativa exempel – karakteriseras som en parasitisk nationalekonomi i Europas historia”. Det var inte József Deér som har hittat på dessa ord för att karakterisera ungrarna. Dessa lögner har en månghundraårig historia.

Enligt István Werbőczy (en av nedtramparna av bondeupproret 1514) – vars lagbok Tripartitum länge betraktades av landets ledande skikt som grundlag – är ungrarnas (d.v.s. de ungrare som kom till Karpatbäckenet) ättelägg adelskapet, som representerar den ungerska nationen. Märkvärdigt nog åberopar 1900-talets historiker just denne Werböczy. ”Bondeskiktet utgörs av de i Karpatbäckenet boende, besegrade folkens avkomlingar. Kung Kálmán har lättat på livegenskapen […] genom reglering av arrende och böndernas rätt till jord”, skrev Mihály Horváth. ”Frivillig slav blev den som gav sig inför de segrande ungrarna, de behandlades mildare än de som gjorde motstånd och tvingats därför till total underkastelse”, skrev en annan historiker Illés Geroch i Vetenskaplig samling (Tudományos Gyüjtemény). Vid dessa tider skapades begreppet jobbágy som kommer från uttrycket jobb (az) ágy(ban) (det är bättre i sängen). Det var de ädlingar vilka vägrade att dra svärd vid krigiska företag (det är bättre i sängen) och straffades därför med livegenskap, d.v.s. blev jobbágy, livegen (Tóth 2000, s. 73).

Vi får faktiskt inte förvåna oss över att man i slovakiska skolböcker återfinner dessa vrångbilder vari man presenterar ungrarna som ättlingar till det ungerska adelståndet. Angående liknande vrångbilder låt mig på nytt ge några exempel: ”Anledningen till Rákóczis frihetskamp (1703-1711) var att kejsaren ville skattskriva den ungerska adeln medan tjeckernas frihetskamp var berättigad p.g.a. Habsburgarnas kontraktsbrott. När det gäller fallet Rákóczi så var det bråket om arvet av Spaniens tron som gav honom (Rákóczi) tillfälle att starta frihetskriget som dock hade adelskapets privilegier i syfte ...”. På ett annat ställe: ”Fram till 1700-talets början var Slovakien en ständig krigsskådeplats. Förutom kriget mot turkarna fick slovakerna även bära bördan av talrika uppror mot Habsburgarna – iscensatta av ungersk adelskap” (Szabolcs 1990, s. 162.).

”Transsylvanien hamnade 1699 under Habsburgs överhöghet. I början hoppades den rumänska befolkningen på att den nya härskaren skulle säkra bättre livsvillkor för dem. Mycket riktigt fick rumänsk ungdom studera i Wien och i Rom... Samtidigt ökade de ungerska och tyska adelskapens ekonomiska utsugning och nationella förtryck. Stora områden konfiskerades av rumänernas egendom och dagsverken ökade. Upproren ledda av Horea, Closca och Crisan hade såväl samhällelig som nationell prägel. Trots att upproren slogs ner blev Josef II rädd för det Horea ledde upproret och 1785 upphävdes livegenskapen”. Om ungrarnas frihetskamp 1848 får man läsa i rumänska läroböcker att ”... den ungerska adeln ville inte häva livegenskapen och de som skaffade sig frihet med våld sköts skoningslöst (sic!) (Szabolcs 1990, s. 136, 162).

Det är känt att Habsburg-trogna borgerliga och militära administratörer – med tidstrogen definition reaktionära samhällsklasser som hade en klart fientlig inställning till idegodset som genom strömmade åren kring 1848 – uppviglade de transylvaniska rumänerna mot ungrarna. Dessa uppmuntrade rumänerna gjorde ofta räder såväl mot godsägare som mot ungersk militär. Avram Iancu och hans rebeller angrep ungerska soldater i de Transsylvaniska malmbergen medan de bergsboende rumänerna (Transsylvanien, Bihar län) anföll de för tillfället oskyddade orternas Zalatnas, Nagyenyeds, Abrudbányas, Verespataks och Gyulafehérvárs ungerska befolkning och intet skonandes man slaktade såväl kvinnor som barn. När de ungerska förbanden så småningom fick hjälp anföll de rumänernasom flydde från sina byar till skogs; deras övergivna hus brändes då upp av den ungerska militären. Dessa händelser var 1848 års frihetskampens mest ledsamma händelser. När Ungerns frihetskamp slogs ner 1849 lät segrarnas myndigheter anstiftade en utredning angående skadorna som rumänerna åsamkat den civila, ungerska befolkningen. De rumänska livegna som hörde till kronans gruvdistrikt berättade vid förhören att de redan i skolan hade fått lära sig att ungrarna hade kommit från Asien medan de själva härstammade från det stolta Romerska rikets folk; därigenom är de automatiskt den Tysk-romerska kejsarens undersåtar och således hade de behandlat barbarerna därefter...

En nyare och bättre synsätt på ungrarna gör sig gällande efter krigen mot turkarna. Redan Béla III (1148-1196) hade nära kontakt med Bysans som behövde ungrarnas hjälp just med kriget mot turkarna. Deras historieskrivare karakteriserar ungrarna som orädda, i krig modiga. Sultan Bajasid (omkring 1480) säger att ”tillsammans med fransmännen är ungrarna världens redligaste folk”. Lovprisningen gäller soldaten och i överförd mening även ädlingarna. Om dessa ungerska soldater skrev Aeneas Sylvius Piccolomini (omkring mitten av 1400-talet) att om inte de slösade med sitt blod så skulle Europas folk behöva göra det. Kroatiske Georgievitz, som kallar sig själv Peregrinus Hungarus, utropar 1554 som följer: ”Vilken är en modigare nation än den ungerska? … vem föraktar sår, slag och fara mer än ungraren”. Voltaire, som följde ungrarnas historia mera korrekt summerar sina åsikter: ”Av alla de folk som under historiens gång har passerat revy framför våra ögon är ungrarna de mest olycksdrabbade, det verkar som om naturen hade helt förgäves begåvat dem med starka, vackra och snillrika människor...”. Bilden hos tyskarna, d.v.s. de tysktalande österrikarna om ungrarna hade inte ändrats nämnvärt under hela barocken. Lansinus av Thüring kallar ungrarna för Europas sköld medan en tysk från Würtenberg skriver att ”... allt ont som hat, misstolkning och beskyllning som jag tidigare sagt om ungrarna har på nytt blivit en förskräcklig nyhet. Ungern är Europas grav, Mátyás' hjältedater är italienska lögner, det ungerska folket är Satan själv. Det var inte ungrarna utan tyskarna som hade räddat Europa”. Uppenbart är att en dylik bild av Ungern återspeglar Habsburgarnas oförsonliga hat mot allt vad ungerskt i allmänhet och dito adelskap i synnerhet är eftersom det är ungrarna som (ännu) slår hårdast ifrån sig. Anti-ungerska konferenser, publikationer, diverse pamfletter, nidrim och tryckta bilder (till en sådan återkommer jag längre fram) kommer nu om vart annat i serie och protesterna från ungrare, Péter Czvittinger och Péter Bod, som studerar i Tyskland, röner ingen framgång. De rikligen belönade nidbilderna om högmodiga, själviska, tyranniska ungerska adelsmän blir allt fler emedan propagandan om habsburgarnas lovvärda, välmenande framåt strävanden blir likväl alltmer vanlig. Enligt dessa är Habsburgarna som skyddar de ungerska men framför allt de icke-ungerska livegnas intressen och framåtsträvanden emot de barbariska ungerska adeln... Den vilde, högmodige ungraren förekommer i Wiens tidningar än som en komisk figur (Mikosch) än som en elak, intrigerande, lättsinnig hasardör, men alltid betagande vacker. På ett sådant frånstötande sätt distribuerar Habsburghuset nidbilden om ungrarna, främst bland Ungerns minoriteter och grannländer samtidigt vindikerande att Habsburghuset är deras enda vän och beskyddare. Detta pågår ända fram till 1900-talet (Eckhardt i.m. s. 104-109). På ett beklagansvärt sätt främjas vrångbilderna av reformtidens inhemska lyriker och författare som i sig rätt och riktigt fördömer och förlöjligar det ungerska adelskapet (T.ex. Ludas Matyi, Mikszáth, Petőfi). Det är nu en gång helt uppenbart att den kritiska lyriken och prosan kom till i ungrarnas eget intresse, de vänder sig inte mot den ungerska nationen, tvärt om, den vänder sig till den. Litterära verk på rumänska och slovakiska är däremot klart och tydligt anti-ungerska. Jag tänker närmast på Sydlandets (numera tillhörande Rumänien, Serbien och Kroatien) tyskspråkiga publicist Müller-Gutenbrunns populära romaner, Országh-Hviezdoslav slovakisk lyriker, Iorga, Slavici, Eminescu och Goga rumänska historiker och skriftställare, för att nu inte nämna flera mindre betydande litterära verk: samtliga är uttalat anti-ungerska i sitt författarskap. Från deras litterära verk får vi veta att tysken är flitig och bildad, slovaken renhjärtad, hederlig bonde som står mot vällustig, högmodig, penningshungriga ungerskt herrskapsfolk av vilka flera håller bl.a. rumäner i livegenskap. Vid sidan av allt detta är det trevligt att notera polackernas obrutna välvilja gentemot ungrarna: ”Det finns inget folk som i sina vanor och sätt, sin natur är mera likt polacken som ungraren”. Lenau är utan tvivel Ungerns vän men i sin romantiska diktning sammanblandar man i Väst ungraren med zigenaren som spelar hans musik. I Keyserlings presentation av några ungerska aristokratiska familjer möter vi direkt sympatiska bilder av ungerskt herrskapsfolk. Den ungerske herren och zigenaren är m.e.m. oskiljaktiga från varandra, med den ändlösa Pustan som scenisk bakgrund i många litterära verk av den lättare genren på tyska, franska och engelska (Eckhardt i.m., s. 110-136). I mitten av 1700-talet startade – huvudsakligen tack vare Maria Thereses patentbrev som troddes vara en förordning för skyddet av de livegna – Europas mest extrema rofferi av jordegendomar, de ungerska jordägande magnaters sjukliga maktställning som fick förödande verkan på befolkningen och som i efterhand påvisade några högadliga godsägares lika ohämmade som oinskränkta maktutövning. Om detta längre fram!

Bilden av att ungrarna var herrar medan landets befolkning var icke-ungerska livegna figurerade även under fredsförhandlingarna i Trianon efter I Världskriget. En fransk delegat föreslog en total avveckling av det ungerska kungariket eftersom enligt hans åsikt fanns det inte något ungerskt folk utan bara ungerska herrar (sic!). Folket i kungariket Ungern representerades av slovaker, rumäner, tyskar, kroater och serber. Denna helt förvridna tanke mötte jag 70 år senare på följande sätt under ett ekumenisk ungdomsmöte, ordnad i Taizé-anda 1989, som hölls i Pécs första gången i ett ”Öst block”. Ungdomarna kom från hela världen, och jag tog emot i mitt hus två franska, två slovenska, två polska och två slovakiska ungdomar. Varje kväll åt vi kvällsvard tillsammans, utom de två, frånvarande slovakiska ungdomarna. När dagen för avsked kom bad de två slovakiska ungdomar, genom tolkning av en av de polska ungdomarna, om överseende för att de inte satt till bords tillsammans med oss: ”Innan vi kom – sade de – varnade våra gamla oss att vi reser till ett land där det bor sådana ungerska storgodsägare och grevar som under tusen år förtryckt och mördade oss, men vi ser nu att ni (jag och min hustru) inte är grevar”.

Några år därefter berättade jag denna hart när otroliga historia för en av mina vänner, en universitetslärare i historia. Han ”avvek” 1946 från Tjeckien via Slovakien till Ungern där han sedermera i sin forskning ägnat sig åt förhållandena angående kontakten mellan Tjeckien och Ungern och hade därigenom goda kontakter med forskare inom samma fält vid universitetet i Prag. Han berättade då följande: ”För några år sedan vid min hemresa – erinrade han sig om en liknande historia – samtalade jag på ungerska med en forskarkollega på järnvägs stationen i Prag. En äldre herre som promenerade av och an stannade framför oss och frågade på tjeckiska: ´Talar ni ungerska med varandra´? Ja det är riktigt svarade jag. ´Är ni då ungrare´? Ja, jag är det, svarade jag. ´Är ni då en greve´? Löd hans överraskande fråga”.

På 1990-talet träffades representanter för olika kristna församlingar vid en ekumenisk sammankomst i Rumänien. En ungersk hög prelat frågade sin ortodoxa kollega när den rumänska statskyrkan tänker återlämna de fastigheter som tillhörde de katolska och grekisk-katolska församlingarna i Transsylvanien – om återlämnandet fanns det ju redan rumänskt riksdagsbeslut. Den rumänska kollegans svar hade följande innebörd: ”Du är ungrare, alltså måste du veta att ni var herrar medan folket var rumänskt. Allt som byggts här gjordes med folkets svett och blod och därför tillhör allt enligt naturrätten oss”. Jag är helt övertygad om att roten till denna bild och inställning går tillbaka till 1600 och 1700 talet då den flitigt spriddes av Habsburgarna i Europa och inom de egna domäner via skolväsendet som kejsaren hade överhöghet över. Denna korta exposé medger inte att här mera uttömmande avhandla det 400 åriga Habsburgska herraväldet i Ungern. Vad jag här syftar på är att ungrarna hade försökt flera gånger frigöra sig från detta herravälde. Därför var

Habsburgarna inte särskilt intresserade av att medverka i turkarnas totala utdrivning ur Karpatbäckenet. Det var Habsburghuset som på ett målmedvetet sätt eroderat bort det medeltida Ungern som en självständig nation. När ungrarnas uppror mot förtryckarna slogs ner flydde många av ledarna, ironiskt nog, till Turkiet.

Kejsardömets verkliga avsikt med Ungern återger jag i en berättande form med några speciella fakta. Efter att den ungerska hären förintats av turkarna vid Mohács 1526 (kung Lajos själv dog) blev landets östra delar särskilt utsatt för turkarna. Adelskapets medelskikt som redan tidigare varit fientligt inställda mot Habsburgarna valde János Szapolyai till kung i stället för Ferdinand av Habsburg (ingift tronpretendent). Det därpå följande inbördeskriget krävde fler offer än det för Ungern ödesdigra slaget vid Mohács. När Transsylvaniens genialiska styresman György Fráter lyckades uppnå att de transsylvaniska styrkorna tillsammans med de kejserliga skulle gå mot turkarna lönnmördades han (1551) av Castaldo på order av Ferdinand. I 1500 talet, vid början av kriget mot turkar, fanns ännu inte den utpräglade anti-ungerska stämning som längre fram blev allt vanligare. Det är bara från protesterande petitioner från riksmötets ständer vi får veta att de i Ungern stationerade tyska legotrupper formligen tävlade med turkarna i att plundra befolkningen. Visserligen av andra bevekelsegrunder än den muslimska turken, kompenserar sig tyskarna, bl.a. för utebliven sold: de plundrar och ödelägger byar, de våldtar kvinnor och dödar alla som försöker hindra dem i sitt omänskliga fögderi. Motståndet beskrivs i Wien naturligtvis som uppror medan det i själva verket är frågan om en rättmätig protest bl.a. mot att kungen inte håller sina löften han avgav vid kröningen; regerar inte efter landets grundlag; behandlar Ungern som en erövrad koloni. I detta hänseende beter han sig precis som turken. Förtrycket besvaras med Bocskays uppror mot styret i Wien i början av 1600 talet. Strax därpå tar Gábor Bethlen, fursten av Transylvanien, upp striden mot kejsaren 1619. Transsylvanien blev vid den tiden självständig, visserligen under osmansk överhöghet, och var stadd under en på alla områden positiv utveckling. Det hängde på håret att Bethlen inte kunde vinna hela den delen av Ungern som Ferdinand då ännu härskade över. Från denna tid har vi ett alldeles särskilt dokument, rättare sagt anteckningar förda under ett hemligt möte mellan Ferdinand, höga österrikiska och tjeckiska

maktrepresentanter och det spanska sändebudet. Även de österrikiska deltagarna inser att de ungerska upproren beror på för tiden gällande spänningar och på att man faktiskt våldför sig på Ungerns urgamla grundlagsenliga privilegier. De finns de som föreslår att i syfte att undvika vidare uppror skall man styra ungrarna efter deras egna lagar. Ändå föds vid just detta rådslag den oväntade idén att de facto utrota ungrarna. Enligt Bethlens hemliga anteckningar var det det spanska sändebudet som förde samtalet in på helt andra vägar genom att erbjuda militär hjälp. Vid den tiden innehades den spanska tronen av en annan gren av Habsburg-dynastin. I varje fall, kejsaren Ferdinand II som kröntes till Ungerns kung var inte helt säker på utgången av kriget mot Bethlen eftersom ”den ungerska hären är mycket stark”.Dock ger kungen order till Wallen om att anfalla Bethlen i hopp om spanskt bistånd samt i att han skall kunna muta turken med guld för att inte stödja Transsylvanien. Kungen nöjer sig inte med denna order, han önskar sig mer: ”... alla, f.o.m. 12 år, som talar ungerska skall dödas, de som ändå skonas skall kalklippas, deras pannor skall märkas med tjära. De utrotade ungrarna skall ersättas med andra folkslag”. Texten publicerades först av Hormayr 1828, polistjänsteman i Wien, men i form av handskrivna kopior fann texten före publiceringen vägen till ungerska progressiva intellektuella (Dümmerth 1998, s. 15).

När furst János Kemény (Transsylvanien), med löfte om hjälp från kejsare Leopold II, anföll turkarna 1662 fick han ingen hjälp av general Montecuccoli, som hade sitt läger nära intill drabbningen; slaget förlorades mot den överlägsna turkiska hären och Kemény själv stupade. På samma sätt uteblev kejserlig hjälp till Miklós Zrinyi vid slaget av Szigetvár 1566. För samma förräderi råkade hans ättling poeten Zrinyi ut efter sitt segerrika vinterkrig mot turken 1664. När Sultanen anföll Zrinyi-Újvár tryckte Montecuccoli med överlägsna styrkor tyst i sitt läger alldeles i närheten av slaget. – Bägge fallen kan jämföras med det näsliga sveket då Sovjetstyrkorna under II Världskriget stod alldeles utanför Warsawa och inväntade tyskarnas nedslagning av judarnas uppror i ghettot.

När Montecuccoli slog den turkiska hären vid Szentgotthárd (1664) fick Reiningen i uppdrag av kejsaren att vid fredsförhandlingarna i Vasvár i august i 1664 tillmötesgå turkarnas intressen så långt som det var möjligt. Ungrarna blev väldigt besvikna över fredsfördraget med turkarna eftersom kejsaren gav bort två av Ungerns mest betydande fästningar, Érsekújvár i norr och Nagyvárad i ö . Hovet i Wien och dess ungerska medlöpare påskyndade denna nesliga fredsförhandlingen i akt och mening att bryta ner Ungerns styrka, att besegra ungrarna en gång för alla. Furst Portia sade till det franska sändebudet Gremonville att kejsaren skänkte bort de två fästningarna till Sultanen för attlättare kunna kontrollera Ungern och för att ungrarna inte skulle kunna välja en annan kung; ”...det är bara rädslan för turken som kan hålla ungrarna på plats och om de inte är rädda kan kejsaren gå miste om landet” – rapporterade ambassadören Sacredo 1665. Det är tydligt att Wien var mera rädd för ungrarna än för Sultanen. Detsamma gällde turkarna: de var mera rädda för ungrarna än för Wien. Förklaringen därtill är enkel: ungraren kämpade bittert i sitt eget land för sin familj, för sitt land medan ockupanternas soldater slogs för pengar långt från sina hem. Samtida turkiska källor anger att turkarnas förlust vid Szentgothárd 1664 berodde mera på missuppfattningen att de stred mot Miklós Zrinyi än på motståndet de faktiskt mötte. Att det inte var en vildsvinsgalt som dödade poeten och krigaren Miklós Zrinyi utan en lönnmördares kula blir väl aldrig utrett men en sak är säker nämligen det att han i alla fall hade rönt samma öde som hans yngre bror Péter, Ferenc Nádasdy och Ferenc Frangepán, samtliga omistliga ledargestalter i Ungern. Dessa var nämligen involverade i en avslöjad sammansvärjning mot kejsaren, organiserad av Wesselényi, och de avrättades 1671 – de lockades till Wien med att de hade intet att frukta.

Mot Habsburgarnas hejdlösa avrättningar och förföljelse av de protestantiska kyrkorna i Ungern svarade ungrarna med att vända sig till Istanbul i hopp om hjälp mot Habsburgarna. Det var ingen mindre än sultanens storvisir (!) som underrättade hovet i Wien 1665 om ungrarnas planer. Paschan manade kejsaren att förstärka fästningen i Kassa enär ”Övre Ungern” (dagens Slovakia) förbereder sig till uppror (Acsády 1898, VII.k., s. 216-218).

I Väst, men många även i Ungern, tror att det var det Habsburgska riket som hade räddat det kristna Europa från turkarna; att de upproriska ungrarnas kontakter med turkarna gick ut på att förråda den europeiska kristenheten. Det är märkvärdigt att varken Frankrike eller Venedig nämns i dylika sammanhang. Både Frankrike och Venedig har flera gånger bildat allians med Turkiet emot Habsburgarna.

Den turkiska historieskrivningens och även de turkiska intellektuellas allmänna uppfattning blev klar för mig genom imamen i Istanbuls Blå Moské som jag besökte den 1992.Han hälsade mig med uppenbar glädje både såsom broder och gammal vapenbroder, som ”... såsom vi alla vet ville vi flera gånger befria ungrarna från det tyska (österrikiska) oket och skapa fred och rättvisa åt det ungerska folket – dessvärre misslyckades vår mission”!

Vid en historisk återblick finner vi faktiskt kontakter med det osmanska riket som flera gånger försökte förmå Ungern att i allians med turkarna gå mot Habsburg-dynastin. Samma erbjudande kom till Béla IV från Batu Khan 1241 ”för att gå mot de syndfulla Västeuropa”. Den ungerske konungen svarade Batu Khan med att låta avrätta mongolernas sändebud för att därigenom visa sin orubbliga trohet mot kristna Europa. Denna ”manifestation” innebar samtidigt att Batu beslöt sig om grym hämnd. Den ungerske kungen vände sig till Västeuropa om hjälp men det vände dövörat till. Inte nog med det: Fredrik II av Brandenburg låste in den asylsökande ungerske kungen och släppte honom först efter ett mycket dyrt kontrakt om lösen. Den italienska mäster Rogerius, som bevittnade tatarernas härjningar i Ungern, antecknade att den österrikiske hertigen plundrade de flyende ungrarna, bröt in i det förhärjade landet för att ytterligare plundra det. Det räckte alltså inte med att Fredrik II våldförde sig på sin gäst, den flyende ungerske kungen, utan företog erövringståg i det prisgivna Ungern. ”Pozsony och Györ försvarade sig dock mot förrädarens anfall”, får vi läsa hos Bálint Homan. Historikern Günther Stöckl har uttryckt förståelse för ungrarnas i historiskt sammanhang negativa intryck av Västeuropa p.g.a. allt svek landets västliga grannar hade begått. Hugo Hantsch, österrikisk historiker, ser saken 1947 på ett annat sätt: ”Fredrik II stoppade tatarernas väg mot Tyskland […] Österrike hade på nytt visat sin roll som bastion i skyddet av det tysk-romerska imperiet (Lendvai 2001, s. 62).

Den ena efter den andra av de osmanska sultanernas invit avvisades kategoriskt av de ungerska kungarna, fån Lajos av Anjou till Mátyás, och deras väpnade motstånd hindrade turkarnas intrång i Europa under dessa kungars regim. Turkarna var därför tvungna att söka efter allians på annat håll p.g.a. trossens mycket långa väg från hemlandet (…), föll det sig naturligt att de valde serberna som ungrarna hela tiden stått på krigsfot med. Tack vare serbernas benägna bistånd 1332 har turkarna lyckats få fotfäste på Dardanellerna. Efter Kung Zsigmonds nederlag 1396 vid Nikapol mot turkarna – slagets utgång på ett avgörande sätt berodde på serbiskt bistånd – blev den turkisk-serbiska alliansen given (Délvidéki 2007, s. 15). Alltefter att krigens härjningar gjorde Balkans norra delar otjänliga för ett lugnt liv flydde många serber till slut till Ungern där de togs emot som flyktingar av kung Zsigmond och kung Mátyás. Längre fram, när turkarna blev allt starkareoch lade större delen av Ungern under sig, föll det sig åter ”naturligt” att flyktingarna flera gånger lierade sig med turkarna emot Ungern, som tidigare generöst tagit emot dem. På detta sätt lägger serberna beslag på allt större områden som tidigare beboddes av bulgarer, aromunoker, vlacher och ungrare. I synnerhet efter att Nándorfehérvár (nuvarande Beograd) föll, drog sig serberna (martalócok = likplundrare), ledda av sina präster, allt längre norrut för att lägga grunden till ett nytt hemland för sig. Detta kunde ske endast genom urbefolkningens fördrivning och/eller utplånande.

Serben Siljanovic´s väpnade styrkor ansluter sig till Dózsa Székely Györgys bondeuppror (1514) och företar plundringar under den väpnade konfliktens initialframgångarna och när turen vänder sig lierar serben med en rumänsk vajda och formligen utplånar bondeupprorets ”huvudstad” Hájszentlörinc. Att inte Szeged rönt samma öde berodde på ett ingripande av Enyingi Török Imre (Délvidéki 2007, s. 20).

Serbernas massiva invandring möjliggjordes först och främst av den kungliga härens nederlag vid Mohács 1526 (Lajos II dog själv under sin flykt från det förlorade slaget). Efter den turkiske historiker Kemal pascha får vi veta att turkarnas rumeliska armé ägnade sig åt exempellöst grymma härjningståg över Ungerns södra delar. Armén av det osmanska rikets här som var stationerad på Balkan kallades den rumeliska och bestod till största delen av rekryterade serber och soldater av andra härtagna folk, janitjarer (fruktade soldater som, efter att ha rövats bort som bar från besegrade folk, fostrades till total lydnad och dödsförakt i strid för Sultanen).

Den namnkunnige serbiske historiker skriver bl.a.: ”Serberna hälsade den nya eran med stor tillfredsställelse (…) tillsammans med turkar kan nu serber se fram emot deras största erövringar i Ungern. De utökar sitt sammanhängande livsrum väsentligt såväl mot väst som mot norr samt på Låglandet (Alföld, Pustan). Spridda förekomster av serbiska bosättningar etableras så småningom över hela Karpatbäckenet” (Délvidéki 2007, s. 20). Under den turkiska ockupationen sprider sig serberna i hundratals byar samt i ytterkanter av städer som t.ex. i Buda, Esztergom, Székesfehérvár, Miskolc o.s.v.

Om denna storskaliga invandring finns samtida anteckningar. Mot slutet av 1500-talet etableras ett ortodox kloster i Grábóc (tidigare Benediktinerkloster) där man för årsbok om invandringen och den därpå följande bosättningen. Under tiden för turkisk ockupation blev så småningom detta klostercentrum i Dunántúl (Transdanubien) för den grekisk-ortodoxa serbiska kyrkan; dess biskop på 1600-talet besöker Moskva där tsaren, såsom högste beskyddaren av den ortodoxa kyrkan, får betydande gåvor i form av kyrkliga klenoder.

Från Baranya och Tolna läns mindre kuperade, för jordbruk mera lämpade områden skedde en massflykt av ungrare mot norr och till området mellan Duna och Tisza till större ungerska samhällen som köpingar och städer. Därom vittnar Pentz´s sammanställning. Hälften av befolkningen t.ex. i Kunszentmiklós har sitt ursprung i Baranya län. I en by, där tyska bosättare slog sig ner men som trots detta behöll byn sitt ungerska namn, bodde från sekelskiftet 1500-1600 fram till 1708 serber. Endast inom områdets högt belägna områden samt Donaus översvämningsområden lämnades ungrarna i fred under dessa stormiga tider. Serbernas närvaro finns fortfarande kvar i form av namn på vägar och områden i byar som sedermera blev säte för tyska invandrare: raitzenkerich, raitzenweingarten o.s.v. (ty. Raitzen = rác/serb). Om serbernas närvaro vittnar också tvistemålsärenden angående jordförvärv under 1700-talet. När furst Rákózcis frihetskrig blev nerslagen delade Habsburgshuset ut jordegendomar som konfiskerats från Rákóczi-trogna ädlingar till sina trogna vapendragare; jordegendomar konfiskerades också från ägare som inte kunde betala skatt för ”befrielsen ” till Verket för nyanskaffning av jordegendom (Neoacquistica Commissio). De nya ägarna hade ingen aning om vart gränsen för deras nyförvärvade egendom gick – det var bara de gamla byborna som kände till dessa gränser. Då byborna flydde sina byar under Rákóczis frihetskamp över floden Drava söderut fick de nya ägarna skicka bud efter de gamla byborna,serberna, för att mot dagersättning låta dem visa ägornas gränser; serberna fick då lämna edsvurna beskrivningar. Dessa vittnesmål hade skrivits på ungerska och finns nu att beskåda i Länsarkivet för Baranya. Värt att notera är det att namnen på ungerska byar har inte ändrats på 500 år (f.o.m. ungrarnas landövertagande) fastän dess befolkning under denna tid byttes två gånger. I ungrarnas ställe kom serberna i slutet av 1500 vilka sedan avlöstes av tyskar i början av 1700.

Serberna betalade ingen skatt utan fick i stället ställa upp utan sold vid behov på turkarnas sida. Under militärtjänstgöring ordnade de sin försörjning genom plundring. Detta gav upphov till starka spänningar mellan serber och befolkningen i deras ungerska grannbyar. Spår, ledsamma sådana, av dessa plundringar finns ännu kvar i ungersk folklore.

Mot slutet av 1600 blev det alltmer uppenbar för serberna att det turkiska väldet inte skulle hålla så länge till. Den serbiske patriarken Arzén Cernovic besökte därför kejsare Leopold menandes att serberna gärna byter sida så snart tillfälle därtill ges. I utbyte för ”sidbytet” fordrade Cernovic betydande landområden inom kungariket Ungerns gränser. Tillfället kom 1689 då serberna skulle hjälpa till vid stormningen av Nándorfehérvár (nuv. Beograd). Stormningen drog ut på tiden, kejsaren var tvungen att förflytta stora trupper till väst där Frankrike tillsammans med sin allierade anföll Leopold (för ytterligare information härom se Délvidéki 2007).

Som en följd av grym behandling och rättsvidrig trosförföljelse av de kristna styrkor som drev turkarna ur landet, tog furst Rákóczi Ferenc II till vapen 1704 för att freda Ungern från ödeläggelse och plundringar (vilka skedde med tyst medgivande av Habsburgare, övers. anm.). De serber som inte tjänstgjorde med vapen på kejsarens sida skulle tvingas att betala skatt i stället vilket gjorde att serberna visade tydlig ovilja mot Habsburghuset. Rákóczi försökte utnyttja serbernas missnöje och ville få dem att ansluta sig till sitt väpnade uppror. Försöket misslyckades delvis p.g.a. ungrarnas ovilja mot serber som tidigare, i kejsarens tjänst , plundrade dem. Vid sidan av allt detta sändes en kejserlig kommissarie till serberna, Johann Kollareck, som intalade serberna att Rákóczi lovade att om hans fälttåg lyckas, skulle han utrota alla serber – detta vet vi från Kollarecks egna anteckningar. Serber anföll ungerska byar varför många av Rákóczis soldater rymde fanan och återvände hem för att försvara de sina mot de plundrande, mördande serberna. De mest blodiga serb-attackerna skedde 1704, 1706 och 1708. Vid det första tillfället har serberna utrotat en stor del av Pécs´ befolkning utom de som lyckades fly staden. I samband med detta stupade Kollareck såsom kejserlig officerare. Att serberna hade en avgörande roll i att Rákóczis frihetskamp misslyckats är ingen överdrift.

Låt oss se vad Johann von Kollareck skriver i sina memoarer: ”Emellanåt skeppades serberna över Drava; vi kontrollerade deras vagnar för att hitta eventuellt kyrksilver och liknande dyrbarheter; jag ensam har en gång tagit ifrån dem 8 kyrkklockor, många kalkar och andra dyrbarheter som jag på general Nehems order överlämnade till jesuitfäderna. Vi har också tagit ifrån dem 350 ungerska kvinnor och barn vilka jag tills vidare hänvisat till fästningen i Eszék (nuv. Osiek) och därifrån skickade vi dem hem till Baranya län senare. Eftersom serberna fraktade flera tusen boskap, fullpackade vagnar med kvinnor och barn över floden på flera ställen såsom vid Petrovitz, Sopia, Belobeodon, Dallia var det omöjligt att ta tillbaka alla bortrövade dyrbarheter, kvinnor och barn; serberna, vare sig de var katoliker eller inte, fick vara kvar på order av baron Nehems order”. Kollareck kallar de katolska kroaterna och för serber. På annat ställe i sin memoar meddelar han att ”mellan de nedre och de övre gränsvakterna (dvs serber och kroater) råder det ett förskräckligt hat” (Rákóczi tükör 1973, s. 475). I folktraditioner och från samtida beskrivningar får vi veta att serberna tvang de bortrövade kvinnorna att själv bära sina barn och för att kvinnorna inte skulle trilskas bands de till sadeln med rep, trädd genom hål i deras bröst – gjort med svärd.

Tyvärr upprepas grymheter liknande dessa 1848 i Szentalmás (Bácska län) och 1944 under II Världskriget.

De ovan relaterade vederlägger myterna, med förkärlek spridda inom tysktalande områden, att det var det Hanbsburgska riket som försvarade Ungern och skaffade sedan till de ödelagda områden tyska nybyggare som gjorde områdena civiliserade. Vi har i de föregående sett att Habsburgarna hade direkta intressen i förintandet, försvagningen och koloniseringen det ungerska folket. I början av 1700 lät kejsaren inte någon ungersktalande slå sig ner i Bánát, i det medeltida Ungerns en gång folkrikaste och bördigaste landsdel utan satte den direkt under kejsarhusets överhöghet. Man kallade dit tyskar från hela det tysktalande området, franker från Elsas (Alsac) samt sweizare, rumäner, slovaker, serber, bulgarer och rutener i stort antal. Först 1779 fick ungrare komma till Bánát när området kopplades till det ungerska kungarikets länsindelning, men då var redan så gott som all jord ägd och odlad av de tidigare ”nybyggarna”. De nya, övervägande flertalet främmande godsägarna ville inte lämna ifrån sig odlingsbar mark. De bedrev mycket lönsamma tobaksodlingar och arrenderade ut dessa med goda villkor till tobaksodlare som merendels kom från området kring Seged. De som åtog sig att odla 3-5 tunnland tobak åt godsägaren fick god lön och 15-20 tunnland jord att odla under förmånligt arrende. Då livegenskapen avskaffades 1848 och de livegna blev jordbrukare fick tobaksodlarna (gányó) emellertid vare sig lön eller andra förmåner – de ”bara arrenderade” sitt jordbruk, de var ju inga livegna. När tobakskonjunkturen var dalande kunde godsägarna utan vidare vräka arrendatorerna ur deras boning med familj och allt som t.ex. Pallavici gjorde 1851 på sin egendom i Mindszent. ”Palásthy – godsägarens fruktade förvaltare – lät kasta krokförsedda rep dragna av oxar över arrendatorernas hus och raserade dem utan någon hänsyn till de inneboende. Inte ens hus där man firade bröllop skonades” mindes man senare.Dessa kunniga och flitiga människor, hela gányó-samhällen splittrades vind för våg – en stor tragedi för lantborgerlighetens utveckling. Från dem kom sedermera de berömda byggnadsschaktare, andels-skördearbetare, egendomslösa dagsverkare, drängar och pigor samt utvandrare till Amerika.Den ohållbara i vrångbild av ungrarna – såsom nomader i europeiskt språkbruk – som har bildats under historiens gång vill jag härefter behandla med hjälp av lingvistik, etnografi, växtodlingsgeografi och nyligen gjorda historiska rön.

Språkvetare hade visat att ungrarnas ordförråd i samband med jordbruk, frukt- och vinodling är äldre än landövertagandet. Om ungrarna hade lärt sig dessa odlingskulturer – föga passande för ett nomadiserande livsföring – så hade även vårt ordförråd i dessa sammanhang präglats av de folks ordförråd som ungrarna skulle ha lärt sig av; ord t.ex. för odlingsprodukter, brukningsverktyg och odlingssätt o.s.v. Sådana ord skulle i så fall vara tyska eller slaviska eftersom ”...det var tyska och slaviska präster” – inte bara kristnade ungrarna – utan även ”har lärt ungrarna att bli fredliga, fast boende jordbrukare”. Jag nämner endast några av de i sammanhanget viktigaste ord: búza (vete), árpa (korn), köles (hirs), borsó (ärta), gyümölcs (frukt), som (kornell), alma (äppel), körte (päron), meggy (klarbär), dió (valnöt), mogyoró (hasselnöt), szőlő (vindruvor), bor (vin), kender (hampa), eke (plog), sarló (skära), tarló ( stubb, -åker), szántani (plöja), vetni (så ut), aratni (skörda), takarni (inhösta skörd), őrölni (mala i kvarn), szűr (lada), metszeni (beskära), homlítani (föryngra¹), ásni (gräva) är alla från tiden före landövertagandet 986 med ugrisk, turkisk och kaukasisk härstamning. Dessa ord har inte hittats här i Karpatbäckenet som tyska eller slaviska ord. Naturligtvis har ungrarna ord som togs upp här som t ex len (lin), rozs (råg), kasza (lie), men ungrarnas förfäder hade fått de s.k. facktermerna i jordbruk och vinodling fån samtida arabiskan. Arkeologiska topografier visar att under Árpáds² samtid bildades samtliga byar i områden lämpliga just för jordbruk (László 1996, ss. 15, Bellon 1977, ss. 145). Enligt en legend, även känd i tjeckisk folklor, har ungrarnas hövding sänt den slaviske hövdingen Svatopluk en fullt utrustad häst i utbyte mot en hink vatten, jord och en famn gräs – därigenom har de köpt, menade ungrarna, Svatopluks rike. Enligt den tjeckiske legenden (László Gyula, oral com.) gladde sig Svatopluk för bytet och lär ha menat att ”... nu får jag goda jordbrukare i mitt land”. Förutom jordbruk behärskade ungrarna redan under vistelsen i Etelköz att handskas med floder och deras översvämningsareal d.v.s. hur och när vattnet skulle efter översvämning ledas tillbaka i flodfåran⁵. Man behärskade även byggandet av olika vattenledningar som vattentrappor och -kanaler (Andrásfalvy 2007).

Om ungrarna som hedningar samt om deras kristendom – denna frågan måste tätt sammanfogas med kristendomens begreppsmässiga innehåll d.v.s. beteende och värdebegrepp och dess återspegling i ungrarnas vardag och historia före det egentliga dopet varigenom kristendomen blev s.a.s. ungrarnas officiella religion. Det vi hade lärt oss i skolan och ännu för tio år sedan hade hörts i flera tal vid S:t Stefans dag var att: Sankt Stefan var ett geni som insett att om ungrarna inte antar kristendomen kommer det kristna Europa att sopa bort dem och att de skall röna samma öde som hunner och avarer. Därför har S:t Stefan ”...kristnat ungrarna med svärdet och korset” – d.v.s. med tvång; med hjälp av präster från Bajern vilka – efter inrådan av drottning Gisela inbjöds till landet – skulle få de vilda, nomadiserande och hedniska ungrarna att bli ett bofast, flitigt kristet, europeiskt folk; att den Heliga stolen hade saligförklarat Gisela skulle ha berott på hennes medverkan i ungrarnas kristnande. Denna legend gav sedermera upphov till litterära verk t.ex. dramat av Sándor Sík om S:t Stefan.