patkobandi.blogg.se

A napernyő

Párom felhívta figyelmemet arra, hogy a napernyőt fel kellene szerelni a középső balkon asztala fölé, mivelhogy úgy látszik, végre tartósan betört a nyár. 2014. július 17-ét írunk. Mit csinál ilyenkor az erősebbnek vélt fél?
Hát először is azt mondja, hogy:
Persze drágám! azonnal, hol az a fránya napernyő? ha jól emlékszem (egyáltalán nem emlékszik) ősszel Te raktad el.
     Mmm, azt hiszem, tudom, hol van, mindjárt hozom, válaszolt párocskám végtelenségbe merülő tekintettel.
A halkan kiejtett szavakat, comme d’abhitude, tett követte s alig telt el, mondjuk öt perc, párom diadalmas mosollyal jelent meg egy napszítta, fakó-kék napernyővel.
      Nna, dünnyögtem magamban, nézzük csak, mi hány méter? Ácsi, ácsi! Hogy is volt ez a szerkentyű tavaly fölszerelve? A talapzaton kívül…, talán nem a korláthoz volt valahogy erősítve, stabilizálva? hm, hm, ha jól emlékszem (egyáltalán nem emlékszik) slangszorítóval. De hát, hol van a slangszorító?
      Egy megfelelő slangszorító felkutatása, a bejárat melletti szerszámos bódéban (a valóságban irdatlanul kupis lomtár), valamint a középső szint klotyójában lévő mindenes-szekrényben és a szerszámosládákban egy jó fél órát vett igénybe. Találtam egy kb. 20 centiméteres, rozsdamentes slangszorítót, de arra kellett volna egy megfelelő lukat fúrni, hogy egy csavarral fel tudjam erősíteni a balkonkorlát felső, vastag gerendájára. A rozsdamentes fémek általában keményebbek, mint a közönséges vas. Tehát kellett egy olyan fúró, amivel át tudom fúrni azt a fránya, rozsdamentes pántot. Kihoztam a barkácsoló satupadomat, rögzítettem a pántot s előkészítettem a fúrógépet. Ezek után nekiálltam átkutatni minden hihetőleg vasfúrót tartalmazó zugot, de vasfúróimnak nyoma sem volt. Ezzel is elment egy jó fél óra mire rájöttem, hogy vasfúró készletemet tavaly nyáron kölcsönbe adtam Bencének…
      A túrót (most emlékszik, részben): a talapzatból följövet a napernyő az asztal széléhez volt erősítve valamilyen módon! Nézzük, mi van lenti bódéban, ahol többnyire kerti szerszámok és megannyi mindenféleség van elraktározva.
      Megnéztem.
      A kedves olvasó most képzeljen el kb. négy üres oldalt, illetve négyoldalnyi szöveget, melynek papírra vetését illemtudatom tiltja.
      Ott feküdt „a” napernyő, teljes hosszában, ott a bódé kellős közepén! Hogy Kristinám hogyan tudta azt oda berakni…, ugyanis, azt a bódéból kiszedni… Ki kell rámolni az ajtó felőli végéből mindent, állapítottam meg – higgadtságomat valamelyest sikerült visszanyernem. Egy karóvastagságú borókafenyő dorong került elsőnek kilakoltatásra – rajta egy darázsfészekkel – a fészket a bódé homályában a nem vettem észre, de szinte rögtön, miután a dorongot kidobtam a gyepre. A darazsak nem vették a lapot, egyáltalán nem tetszet nekik a kilakoltatás, még kevésbé annak meglehetősen durva módja. A fészek kettétört s belőle egy darázsfelhő kezdett összegyűlni keresvén a tettest, aki (gondolom) több heti munkájukat tette tönkre. Az erős zümmögésük nyilvánvalóvá tette, hogy irdatlan dühösek lehettek. Tökéletesen megértettem őket. Erőfölényük felől nem volt semmi kétségem. Stratégiai visszavonulást rendeztem s az ajtót gondosan behúztam magam mögött. Tudtam, egy másik lomtárban van egy Radar spray. Szerencsémre most csak néhány perces keresés kellett ahhoz, hogy megtaláljam. Visszamentem, majd az ablakon át kellő felderítés után óvatosan kinyitottam az ajtót. A darázsfelhő a kettétört fészek körül keringett szédítő sebességgel. 
     Néhány másodpercig némán figyeltem őket: hihetetlen pontossággal navigáltak, egyikük sem ütközött össze a másikkal. Micsoda bravúr! És én most, pár perc alatt, ezeket a lényegében teljes joggal feldühödött, szupernavigáló élőlényeket el fogom pusztítani. Hát most mondja valaki, hogy van igazság e világon! Hazugság az egész! Ráadásul, ezeknek az úgy lelketlen, mint ostoba ínszektáknak fogalmuk sincs a modern harcászathoz! A fészek már úgyis menthetetlen, akárcsak a bennük ápolt darázsfiókák: nézve helyzetükre a sündisznó-állás egy megbocsáthatatlan stratégiai baki. Rajokba oszolni, bekeríteni az ellenséget és úgy megszurkálni, hogy belepusztuljon. Nem, ők mind sűrűbben és sűrűbben tömörültek a szétrombolt fészek körül.
      A támadás kb. két méterről érte őket. A két-három másodperces „permetezés” totális telitalálat volt. Vagy nyolcvan százaléka alig egy-két másodperc múlva kalimpálva hullt le a gyepre, míg a túlélők, már amennyire erejükben voltak ahelyett, hogy bőrüket mentve eliszkoltak volna, ellentámadásba indultak. Szédítő sebességük most inkább lihegő kitörésnek tűnt, szinte szégyelltem magam, amikor egyenként permeteztem őket le. De egy hős mártír csak átszenvedte magát a Radar zárótűzén és a magasból – akár csak egy Stuka – lebukott és alaposan megszúrt bal mellbimbóm alatt. Kábult állapotában mellbimbómat egyik szememnek nézhette. Felemeltem a Radar sprayt, de nem permeteztem utána. Két méteres menekülés után ő is társai közé hullott a gyepre. Gloria victis!
      Azért volt köztük néhány intelligens példány, nem sok, talán öt-hat, akik belátva, hogy minden veszve, kereket oldottak.
                                                                                *
A bódéból Kristina evickélte ki „a” napernyőt, rajta volt minden herkentyű, ami csak kellett ahhoz, hogy szakszerűen rendeltetési helyére kerülhessen.
      Bal mellbimbóm alatt még másnap is tenyérnyi, enyhén sajgó folt kényelmetlenkedett. Dacára a „Stukásnak”, a darazsakra nem haragszom. Tették, amit darázsságuk megkövetelt tőlük (bár mi, a teremtés koronái is ezt tennénk, ha nem is mindig, de legalább majdnem…). Ám a következőkben azért jobban fogok figyelni, ha valami dolgom akad majd a lenti bódéban.

Föreläsning 1957 av etnografen, sedermera Prof. em. Bertalan Andrásfalvy (fd Ecklesiastikminister i Ungerns första demokratiskt valda regering).

Vem känner inte till zigenare? De är en del av staden numera och det är inte någon som tycker att det är något som helst märkvärdigt med det. Deras närvaro är lika naturlig som gatornas knappt märkbara lutning, tegelmurens slitna yta längs länsresidensens trädgård eller treenighetens obelisk på Béla torget i Szekszárd. Hur många gånger har vi inte sett zigenarkvinnor i brokiga, sjabbiga kläder bärande på knyten av tyg och med sin halvnakna barnaskara tåga skränande genom boulevarden; brunhyade män, alltid i högljudda och med yviga gester diskuterande passera oss med lätta steg. Och den gamla, blinda Tereza med tusende rynkor i ansiktet. Hon ledsagas tillgivet av en gosse, på knappt tre-fyra år, och som berättar på zigenska om allt den märkvärdiga staden bjuder på just för dagen medan en och annan förbipasserande lägger en peng i hennes kupade, darrande näve. Eller farbror János, den gamle musikanten med maläten pälsmössa och med sin fiol under armen. Fiolens strängar blev med tiden allt tunnare och brustit till slut; under oräkneliga mils vandringar från marknad till marknad brast även sångrösten – för gott. Vi har vant oss vid att bortom järnvägsstationen finner man zigenarnas kåkstad, lortiga barn och vackra zigenarflickor på samma sätt som vi vant oss vid att jorden är rund. Vid bröllop var de zigenarna som spelade för raskt dansande fötter och i krogarna eller matsalarna spelade de ungrarnas sånger. Och vad vet vi egentligen om dem? I bästa fall inte mycket mer än så, eller också bara fördomar, överdrifter utan urskillning; under generationer ingrodda, hopfantiserade skrock. Såväl centrala som lokala myndigheter har en hel del skuld i orättvisa generaliseringar. Jag finner det onödigt att just här ta upp de sätt varmed samhället förhåller sig gentemot zigenarna och tänker därför inte heller bestrida villfarelserna i denna fråga. Det finns inte någon svårare kamp än den mot fördomar. Den som vill komma sanningen nära i ”zigenarfrågan” skall ta mod till sig att lära känna dem, prata med dem inför ”världens ögon”. Var och en som gör det skall med all säkerhet komma på andra tankar och skall förstå mer än någonsin förut. Det är just en sådan förståelse som är lika värdefull som nödvändig.
      Zigenarna kan ses som den sista våg av den folkvandring som nådde Europa. De når Ungerns gränser kring 1414 och får tillstånd till invandring samt skydds- och fribrev av kung Zsigmond (Sigismund av Luxemburg). Kungens skyddsbrev gör att de tas väl emot i länder såväl i Väst som i Norr. Tillsammans med de i stort antal invandrande, jordlösa rumänska herdar och judar räknas de i Ungern som ”kungens tjänare” och som sådana får särskilda rättigheter. Storgodsägare måste inhämta kungligt tillstånd för att låta dem bosätta sig inom godsets domäner. Kung Mátyás utfärdar stränga varningar till zigenarhövdingarna i Transsylvanien för att de inte skall molestera de zigenska vapensmederna vilka slog sig ner i utkanten av Brassó (Brasow). Ulászló den II ger liknande fribrev till Tamás Polgár, befälhavare över en zigenarkoloni med tjugofem tältar, att ingen må hindra kolonins fria rörlighet eftersom de tillverkar vapen till biskop Zsigmond i Pécs. Man har antecknat att man hade tvingat zigenare att för ”Bondekungen”, György Dózsa, tillverka en järntron, krona och andra regalier som sedan upphettades till glödning tillsammans med Bondekungen i. Detta hände i Temesvár där segrarna över bondeupproret höll denna sorgliga fest. Zigenarna kom således som murare och som smeder till Karpaterna och inte med fioler under armen som många romantiker tror. Den som nogsamt undersöker de ungerska zigenarnas yrkesmönster kan tydligt se att musicerande zigenare, som helt förtjänar sitt uppehälle genom musicerande, är kraftigt underrepresenterade och finner också att än i dag finns det ganska gott om zigenare som förtjänar sitt levebröd som spiksmeder, kittel- och kitelspismakare, kolompár (se längre ner, övers. anm.) och husgeråds- samt verktygslipare. I Szekszárd ser man ofta diverse burmakare av metalltråd och kittelreparatörer; bland i god ordning uppställda försäljarna av bl.a. kittelställ ser man ofta även ”pannsmeder”.
      Under vissa tider inrättades ett kungligt ämbete, ”Övervajda”, som innehades av någon medlem av landets adelsfamiljer. Denna övervajda hade överhöghet över alla zigenare inom landets gränser. Senare uppdelades detta ämbete regionsvis för: Transsylvanien, områdena väster resp. öster om floden Donau, området öster om floden Tisza och för Ungerns norra del. Arkivmaterial från 1600-talet visar att Gáspár Nagy och Ferenc Balatfi, båda övervajda i Transsylvanien, behandlar sina zigenska undersåtar som livegna och säljer dem till adelsmannen Zuchaky. Övervajdaämbetet förlänas för sista gång av György Rákóczi den I till Péter Vallon i Transsylvanien, där ständerna strax därefter avskaffar ämbetet p.g.a. allehanda missbruk av detsamma som motivering. Under kriget mot turkarna har bägge sidor stort behov av skickliga vapensmeder. En och annan grupp av zigenare deltar i turkisk-tatariskt rövartåg in till Ungern; ryktet om detta sprids och ger upphov till skoningslösa förföljelser av zigenarna, men trots det kan de vandra vitt i kring i de ödelagda delarna av landet. Under uppkommen osämja i Transsylvanien, med benägen uppmuntran av Habsburg-huset, tjänstgjorde zigenarna villigt som uppfinnings- och resultatrika förhörsledare samt bödlar. Även samvetslösa stormän som förde privata krig mot varandra gärna anställde zigenare, mot riklig betalning för liknande sysselsättningar. Så småningom uppträder zigenarna som berömda barder, fiol- och flöjtspelare. I Transsylvanien hör man om furstehusens och adelskapets musicerande zigenare. Vid tiden strax före tragedin vid Mohács 1525 är de musicerande zigenarna väl utspridda över landet. Under riksmötet i Hatvan roar sig ständerna till zigenarmusik. Zigenarna visade sin skicklighet även som dansare, viga och snabbfotade. I greve Miklós Bethlens tidlösa memoarer kan man läsa om hur greven gömde sig i en lada tillsammans med en zigensk dansmästare i akt och mening att lära sig invecklade ungerska danssteg. Intill denna dag som är kan man finna otaliga, framför allt väster om Tisza och i Transsylvanien, berömda dansare bland zigenare. Deras danser är gamla – i dag redan delvis glömda – ungerska danser som verbunk (dans vid fester för värvning till hären), legényes (ungkarlsdanser), herdedanser och rester av tidigare vapendanser som de blandar med sina egna, naturgivna temperament och rörelsesätt: de dansar ungerska danser zigenskt; de spelar ungersk musik färgad av zigensk egenart. Ferenc Liszts påstående att den ungerska musiken var zigensk är felaktig. Vad zigenaren gjorde var att han spelade den musik som passade ungraren nämligen ungersk musik. Utöver detta har zigenarmusikern anpassat sig till de olika landskampernas folkliga traditioner och vidare även till olika kulturkretsars tycke och smak. I ungerska byar och i Transsylvanien tar de efter den ungerska instrumentuppsättningen1. Zoltán Kodály inspirerades till ett av sina mästerstycken Danser från Galánta av gamla zigenarmusiker just från Galánta. Den numera så berömda Musik från Szék upptecknades häromåret efter Széks (Szolnok-Doboka län) zigenarmusiker. Denna musik har gamla ungerska anor från Transsylvanien och således är inte zigensk. Tonsättaren av berömda verbunkos från 1800-talet var zigenaren János Bihari; Beethoven lyssnade gärna och berömande hans fiolspel. Bihari kunde ej läsa notor och hans melodier skrevs ner så småningom i noter av hans lärjungar – i och med detta gick mästarens virtuositet med honom själv i graven. De zigenarmusiker som hamnade i städernas krogar och kaféer spelade musik efter tidens anda, icke sällan s.k. evergreens efter det utländska borgarskapets smak eller också till storgodsägarnas lika gråtmilda som upprymda dryckeslag. Denna musikgenre är väsensskild från ungersk folkmusik. Dock har denna utsirade krogmusik, utan egentlig, fastslagen takt har påverkat framförandet av csárdás och andra ur äkta ungersk folklor hämtad dansmusik fast man för länge sedan upphört att dansa dessa danser. värld. Zigenarna använder även namnet om sig själva manus som vin interpreterar som man/människa. Fram till att på etnografisk vetenskap grundad förteckning av folkmusik gjordes höll man zigenarmusik för ungersk folkmusik inte bara i Ungern utan även utomlands. Denna karakteristika musikarrangemang kallades zigenskt eftersom de rurala zigenarmusikerna inte spelade i ”stadsmusikens” stil. Naturligtvis nådde stadsmusiken så småningom även landsbygden genom tidningarnas förmedling av det nya modet och de genuina ungerska danserna trängdes mer och mer undan. Numera måste zigenarmusikerna spela vad som krävs av nya åhörare: modern dansmusik och även jazz. Hur mycket zigenarna bidrog från sin egen musik och med sitt sätt att spela till den ungerska, folkliga musiken är svårt att säga. Undersökningar av de zigensktalande och inte för länge sedan ännu vandrande zigenarnas egen musik visar ungefär samma mönster som undersökningarna av deras språk gav. I deras musik återfinner vi motiv från den folklor som de kom i kontakt med under sina vandringar: kvintväxlande pentaton ungerska melodier blandade med serbisk, rumänsk och grekisk folkmusik. Inte så länge sedan har man hos en grupp zigenare i trakterna av Pest antecknat melodier med armenisk klang och filmat danser med karaktär från Kaukasus. I deras ordförråd fann man mycket riktigt rikligt med såväl armeniskt som kaukasiskt inslag. Utforskning av zigenarnas ursprungliga musik är en uppgift som ännu inte är löst. Varje folks kultur bär många, olika ”byggnadsstenar” inom sig, men vad som karakteriserar en given kultur är det hus som är byggt av givna byggnadsstenar. Zigensk folkdiktning, musik eller rent av språk oavsett dess ursprung troget återspeglar zigenarnas äkta, säregna kultur.
      De zigenargruppers liv och öden som vandrade från Ungern västerut fick en annorlunda utveckling. Redan en kort tid efter att de kommit till Ungern dröjde det inte länge förrän de dyker upp i städer tillhörande Hansa längs Östersjön. De åberopar kung Zsigmonds skyddsbrev och framhåller samtidigt att de härstammar från Egypten. Såväl staten som kyrkan förbarmar sig över dessa ”stackars pilgrimer” och hjälper dem. Men redan efter några år vänder deras lycka drastiskt. Ryktet sprids om att dessa ständigt hit och dit vandrande svarta människor, med sitt språk som ingen förstår, är kristendomens värsta fiender, att de står i hemlig allians med turkarna och är deras utsända spioner. Ungerske kungen och de serbiska furstarna var strängt upptagna med kampen mot överlägsna turkiska härar och förmådde därför inte hjälpa de tillkorta komna zigenarna i väst; utlämnade för sig själva får de utstå en frukansvärd hämnd: i Freiburg blir de fredlösa och enligt ett dekret 1480 måste alla zigenare lämna Tyskland före Påsk; de som därefter påträffas må vem som helst göra vad som helst med, även döda dem utan rättslig påföljd. Inte ens detta omänskliga dekret kunde emellertid förmå zigenarna att lämna Tyskland och dekretet förnyades därefter flera gånger. Fredrik den I Vilhelm ger 1725 ut ett edikt vari står att alla zigenska män över 18 år skall utan vidare hängas. I grevskapet Reuss förordar man, första gång 1711, att zigenare som efter förordningen påträffas inom grevskapet, vilket skyddsbrev än de må inneha, skall, om han är man, fråntagas all egendom och skjutas, kvinnor skall gisslas varefter brännmärkas på pannan med galgens tecken. Deras barn skall utplaceras till kristna familjers vård. Men inte ens denna förordning löste emellertid zigenarfrågan. Det var som om zigenarna drevs av någon oförklarlig, mystisk längtan västerut; nya och åter nya våg av zigenare vandrade ut från Ungern västerut.
     Till Polen kom de förmodligen från Tyskland. Kung Alexander ger Vazul, en zigenarhövding, fribrev 1501 men redan efter femtio år beslutar riksdagen att zigenarna skall fördrivas från landet. Inte ens polackerna lyckas att fördriva dem fast riksdagsbeslutet förnyas vart tionde år. Zigenarna har i alla fall sluppit de mesta av de grymheter de fick till dels i Tyskland. Inte förr än 1791 får de slutligen tillstånd att slå sig ner i Polen. Zigenarna hade en egen zigenarfurste som utövade domstolsrätt över undersåtarna och även beskattade dem; en sådan furste bar titeln zigenarkonung. Den siste zigenarkungen, Jan Marcinkiewic dör 1790 i Polen. Katarina den II hänvisar de invandrande zigenare till kronans mark. I Sverige blir de, enligt kungligt edikt, förbjudna för all framtid, de som vågar sig tillbaka skall omedelbart skjutas. I Danmark får zigenarna tre månader på sig att lämna landet; trots allvarliga hot blir de dock kvar. Danskarna ständigt förnyar förbudet men det tar årtionden innan landet blir fri från zigenare.
      Till Italien anländer zigenarna redan 1422 och på sommaren samma år tågar furst András till Bologna. Hans folk slår sig ner utanför stadens mur medan han själv tar in

 

OBS! Texten bör betraktas som ett smakprov. Hela artikeln (8 sidor) med källhänvisningar kan jag skicka gratis som e-post om någon hör av sig på min facebook eller direkt till mig via e-ost.